Positivt negativt

Provet var negativt, vilket alltså är positivt. Än så länge är jag alltså på rätt väg. Pust!

Som en tunn dimma

På måndag kommer jag att få ett första besked om min behandling fungerat eller inte. När jag lägger mig i sängen kommer ångesten. Jag vet vad det betyder nu att vara sjuk. Vet att jag klarar det. Vet inte om jag klarar det igen. Med sämre odds, mindre hopp, kanske utan chans att ta mig tillbaka.

Jag vill så förtvivlat gärna ta mig tillbaka. Har lärt mig att allt som betyder något är att få leva och ta del av allt det fantastiska i världen. Vissa stunder kan jag se det så klart. Det är som att livets mening ligger som en tunn dimma i luften och jag kan se den där runt oss. Det är så starkt och stort och bottenlöst tragiskt att tänka sig utan.

Samtidigt tror jag att jag vill dö om jag blir sjuk igen nu. Kan inte säga säkert så klart, sånt vet man inte förrän man står inför faktum. Men tanken har mer än slagit mig. Det kommer en punkt när man är nöjd. När man förstår att det sista kapitlet är skrivet och sorgen att vara kvar för att se allt försvinna är större än den att lämna bakom.

Jag vet vad jag älskar nu. Jag vet vad som betyder något. Vet att jag kan leva ett långt liv och fatta rätt beslut. Våga visa människor hur mycket de betyder för mig. Vågar konfrontera mina rädslor och osäkerheter och så småningom övervinna dem.

Allt jag behöver är tid, men jag kanske inte har tid. Om cancern inte gett sig, är det då verkligen så fel att själv göra det? Det finns en gräns. Jag vill hellre själv bestämma var, än låta sjukdomen göra det.

Men allra helst vill jag leva.

Vi börjar där

Jag har mått väldigt dåligt efter min transplantation. Har spytt och skitit och gråtit. Har legat hemma med både närings- och vätskedropp och ätit nävar av piller varje dag. Jag har tappat allt hår igen. Jag har antagit en äldre herres spolform av allt kortison jag pumpats i. Min hud har blivit tunn och torr som papper. Jag har blivit grå och fått problem med blåsan.

Cancer är inte särskilt glamouröst. Men hittills lever jag. Just nu utan både immunförsvar och ork, men lever gör jag. Och nu tänker jag bli frisk. Det är det enda som är kvar. Inga fler behandlingar, bara rehab.

Idag målade jag naglarna korallröda. Vi börjar där.

Jag är kvar

I natt trodde jag att jag skulle dö en stund. Jag var inte beredd på det, har inte varit där i tankarna nu. Sen plötsligt började läpparna pirra och domna och så munnen och så kanske halsen. Och nattsköterskan var skärrad och bad mig att inte somna. Allergisk reaktion. Hjärta som slår dubbelslag. Inte somna. Inte somna. Tyngsta ögonlocken och tankarna på pirr som blev stick som blev svid som blev en liten ångest-Mo mellan lakanen. Sen var det bara borta, när natten var borta. Jag är kvar.

Så här mycket

I landstingets salar får man lära sig att sova på skrynkliga lakan. Med klockor som tickar. Med pumpaggregat som suckar likt åldrade själar på väg mot något bättre. När lampan väl släcks skiner stjärnorna i taket. Det har legat barn här tidigare. Jag undrar om de fick överleva. (Om jag får det.)

Det är annorlunda på sjukhuset den här gången. Annat sjukhus, förvisso. Men mest för att jag ser det som sista gången. Jag vill så gärna få bygga upp allt det som raserats. Få fortsätta allt det jag hittat på botten. Förädla bottenskrapet.

Jag har lärt mig att i det svåra finns det lätta. Det mest komplicerade och perfekta måste inte vara det rätta. Du behöver aldrig förstå, känna, veta exakt hur. Bara finnas med minsta lilla gest. Och alla de där små kornen finner varandra och förenas i en svärm som surrar in i varje spricka och vrå i det som skaver och gör ont och liksom kramar inifrån.

De små små gesterna när och är livgivande. Utan dem hade jag kanske inte velat leva. För det är ju vi som fyller varandras liv och ni och alla andra omkring mig har fyllt mitt med kärlek.

Och jag älskar er så jävla mycket för det.

Hjälp

Nu behöver jag alla era bästa (Spotify-) låtar som doftar lite lagom höst. Höstpepp eller höstdepp är samma lika. Tipsa tipsa, jag ligger på sjukhus och ruttnar för fasiken!

Klipp från hospitalet

16 februari
Febern isar i ryggraden och får nacken att svettigt klibba mot kudden. Jag ligger på rygg i sängen och väntar på att den mytiska ”Sofia från dag” ska komma och sticka mig för femte och, ska det visa sig, sjätte gången. Mitt sjuka blod gömmer sig, sjuksköterskorna lyckas inte locka ut det. Armarna är blå av deras försök. Jag har fortfarande inte gråtit.

24 februari
De tittar annorlunda på mig nu. Jag är inte längre en patient som rullas runt i en sjukhussäng, jag är en flintskallig patient. Jag ser ”dödssjuk” i deras ansikten. Så är det inte på mitt rum, så jag har inte mött det tidigare. Men i korridoren flackar blickarna. Där är jag plötsligt en obehaglig påminnelse om döden som kanske sedan länge vandrar vid din sida. Som vid min.

10 mars
Det svåra är inte sjukdomen. Har aldrig varit mitt sjuka blod, följdsjukdomarna min kropp är för svag att besegra, eller ens gifterna de ger mig för att bryta ner och bygga upp. Det värsta är tanken på allt det vanliga jag kanske aldrig får göra igen. Jag kan ligga här på sjukhuset och titta på samma väggar komma närmare och närmare. Jag kan vänja mig. Finna mig.

Det finns en vardag i det också. I dropp och sköterskor och mediciner. Men det är inte den vardag jag saknar, med söndagsmiddagar, Snotty och Pet Sounds, med turer runt Årstaviken och tillåtelse att inte bara prata med mina vänner när de besöker mig. Jag vill få ta på dem och krama dem och skratta med dem i verkligheten, inte bara tafatt småprata över sjukhussängen.

Det blir något väldigt sjukt med sjukhusrockar, droppställningar och så klart flintskallen som ersatt min hårmassa. Det är mycket att jobba emot för att tas på allvar. För att inte bara vara en patient. En sjukling.

I mitt huvud är jag inte sjuk, jag identifierar mig inte så. Jag är bara jag. På en annan plats och med en jävla massa mindre hår, men ändå bara jag. Men det är inte vad jag ser speglas i de ögon som möter mina. Där är sjukdomen, syns hur svag jag är. Finns närheten till döden tydlig.

Ibland vill jag bara vara ifred för att slippa. Vill blunda och sova bort det ovanliga. Sluta ögonen och vakna igen när jag är frisk och utan slangar. När jag har en vanlig vardag. När inget av det här någonsin hänt.

Jag önskar att jag åtminstone kunde vara arg. Att jag kunde vara gnällig och krävande som jag sett andra patienter vara. Men jag är trevlig, positiv, hjälpsam och glad. Så himla stark säger alla.

Det gör mig galen. Jag är inte stark. Jag gör inte ett jävla dugg för att vara stark. Jag hanterar bara den här jävla skitsituationen på det enda sätt jag kan komma på. Det finns ingen styrka i det, bara tvång. För jag somnar sjuk, vaknar sjuk, är sjuk hela jävla dan och vet inte om det någonsin kommer att bli annorlunda. Det är inte styrka, det är mitt liv. Och sen blir jag antingen frisk eller så dör jag. Där finns inget val. Försök själv vara svag inför de oddsen. Bit ihop eller gå under.

Drömmen

Det sista som hände innan min operation var att jag var på en anställningsintervju. Det var fortfarande vinter och gatstenarna på Birger Jarlsgatan var täckta av blankis. För en gångs skull den här vintern hade jag valt klackar istället för de fotriktigt bekväma svarta fårskinnskängor jag lagt mig till med att bära. Här gällde att göra intryck. Ett av Sveriges mest hypade och hyllade framgångssagor ville träffa mig. Om allt gick bra skapa ett jobb till just mig. Skräddarsytt, för de hade hört att jag var bra och hade rätt profil för dem när de nu skulle bygga upp en ny avdelning. Bara en sån sak.

Det var som en dröm. Drömjobbet hos drömföretaget och det annonserades inte ens ut. Jag stod först i en enmanskö.

Kontoret var nästan lika tufft som det jag jobbade på under it-boomen. Sådana kontor finns inte riktigt längre, inte sådana konkurser heller. Men det här var i alla fall så bra det blir innan det börjar kännas vulgärt. Framför allt var den kreativt uppskruvade pulsen tydlig i lokalen, som en osynlig tapet av framåtanda och den där stoltheten man känner när man jobbar för något jävligt bra. När man lite på sitt hörn är med och skapar historia. Gör något som räknas i den lilla klick som bryr sig.

Där klev jag in och bestämde mig för att inte slå mig ner i den hyperdesignade plastfåtöljen jag aldrig skulle kunna resa mig ur med bibehållen värdighet. Min förmodade framtida chef kom någon minut senare och frågade om jag ville ha kaffe. Det ville jag, svart och gott.

Det var uppenbart från början att vi hade personkemi. Jag ville rent metaforiskt hångla upp hans hjärna, något som verkade vara tämligen ömsesidigt. I jobbsammanhang verkade vi vara något av själsfränder, värderings- och erfarenhetsmässigt som gjorda för varandra. Han erbjöd mig jobbet vid sittande bord. Ville att jag skulle träffa ytterligare en kollega ett par dagar senare, vilket jag också gjorde, sen komma in och diskutera anställningsvillkoren.

Däremellan skulle jag bara opereras. En sketen rutinoperation mellan mig och Drömmen. Två veckor senare skickade jag ett mail till honom och berättade att jag fått cancer och inte skulle kunna ta jobbet. Jag hade fått min diagnos någon timme tidigare, samma dag jag egentligen skulle varit på kontoret på Birger Jarlsgatan igen och skrivit under papper.

Bisarrt nog sörjde jag det mer än cancern. Det var som att någon visat mig världen, bara för att i nästa ögonblick beröva mig mer än jag någonsin trott att jag kunnat få.

Fan så jag malt det här fram och tillbaka i huvudet. Det är lite sjukt egentligen. Det är ju bara ett jobb kan tyckas, men på något sätt kom det att representera så mycket mer. Det är livet jag hade kunnat ha, istället för flintskallighet, cellgifter, barnlöshet och en jävla massa sjuka saker som doktorerna hittar på med min kropp.

När alla andra går tillbaka till jobbet efter semestern förbereder jag mig på att snart bli inlagd igen. Det kan vara för sista gången nu, det är i alla fall det vi hoppas. Internätets siffror har reviderats en aning. 10 % risk att jag dör omgående och pronto. Gör jag inte det är det 50-60 % chans att jag blir frisk.

Det tänker jag bli. Sen tänker jag ta mig fan böna och be på mina bara knän att de ger mig en andra chans på Drömmen. Min värdighet försvann när jag fortfarande hade något att förlora. När man dansat med döden finns det inga dåliga danser kvar.

När hoppet inte är det sista att lämna

Imorgon ska jag tillbaka till sjukhuset och jag kan inte sova. Det här är alltid den värsta tiden, precis innan cellgifterna. Precis innan mitt låtsasliv i frihet är slut och jag blir patient igen. Jag vill inte ligga inne. Jag vill inte ha cancer och jag vill absolut inte dö.

Det är så himla svårt att få reda på något om framtiden och mina chanser. Först sa de att 80-85 % blir friska. Nu har jag börjat inse att det inte är detsamma som överlever. Femårsöverlevnaden i min ålderskategori brukar anges vara 20-30 % vid en sökning.

Hur kan man kalla det frisk om man dör i sjukdomen inom fem år? Då har jag ju inte ens hunnit bli 37, vilket tidigare var min läskighetsålder, när det fortfarande fanns mer än mikroskopiskt hopp för mig att kunna få biologiska barn, vill säga. Nu är ingen ålder längre läskig, bara avsaknaden av en.

Transplantationen jag väntar på påstår internätet att 15 % dör av. Hur många som blir friska, riktigt friska, framgår emellertid inte. Jag har en distinkt känsla av att det inte är meningen att jag ska fråga.

15 % risk att dö, 30 % chans att överleva. Vad finns däremellan, undrar jag i sömnlösheten? Varför i helvete var det tvunget att bli så här för mig? Till vilken nytta? Jag som gnällt om svärta och självmordstankar får lära mig att jag inget hellre vill än leva. Detta för att med stor sannolikhet dö. Eller i alla fall göra det där okända mellan att bli frisk och död.

Och nästan mindre gärna än jag vill dö vill jag bli ett sjukförsäkringskolli. Jag har drömmar, planer, förhoppningar om så mycket annat. Någon plan om ett liv i ensamhet och sjukdom finns inte. Och kom inte dragandes med att jag inte är ensam, jag vet att jag har vänner och familj som älskar mig och som jag älskar. I sjukdomen finns ändå inget annat än ensamhet. Ingen som förstår. Ingen att krama om när jag blir ledsen. Ingen kärlek eller närhet.

Sånt hittar man inte när man sitter där med cancern i knät. Det finns inget bortom vänskap när man är så som jag är nu. Cancern är en jävligt osexig inneboende i min kropp, jag ser det på hur folk behandlar mig. Jag är bara sjuk, inte längre fullt ut människa. Inte en sån man kysser, sätter på eller lever med i alla fall.

Jag kunde lika gärna kastreras och lobotomeras om jag tvingas fastna i det där mittemellanet. Det är fan inte ett människovärdigt öde, inte för mig. Det är en sak att leva utan, en helt annan att leva utan hopp.

Så länge man inte dör

Jag har fortfarande cancer, men håret börjar så smått komma tillbaka. Korta, rädda små strån som står åt alla håll och mest ser lustiga ut. Jag är fortfarande sjuk och svag, men på sista tiden har jag kunnat vara hemma mer än på sjukhuset. Kunnat sitta i parken. Ta en fika i solen. Vågat tänka att det finns en morgondag och så en dag till efter det. Att jag faktiskt kanske kan bli frisk. Fast några barn blir det nog aldrig, säger de. Sånt får man helt enkelt tåla. Det finns så mycket annat att leva för, så länge man inte dör.

Nyheter

Idag fick jag den första goda nyheten på en och en halv månad. Ett litet steg bort från den där döden som gäckar allt för nära.

Sånt man inte säger

Jag känner mig ganska säker på att jag kommer att dö. Det känns så. Det känns som att jag haft min chans och att det kommer att ta slut här. Att det inte blir något mer hår, inga fler öl i barer. Och jag vill verkligen inte dö. Jag vill bara att allt ska vara som vanligt. Men det är det inte. Livet är rätt jävla hopplöst ändå.

Rara ärtor

Jag är så himla dålig på att skriva just nu. Jag vet inte varför, bara är. Ser att det skriver i tidningen idag om årets majblomma och blir häpen över tidstappet. Nytt, huh? Nytt allt känns det som, och nytt inget. Kanske nytt jobb snart. Får jag det inte dör jag, har min hjärna viskat till sig själv om natten. Jag har aldrig velat ha något så mycket. Jobb alltså. Nyopererad om 12-14 timmar. En sorts ny hängighet i mitt skinn. Den är onödig.

Det är så mycket som går ut på att vara snygg hela tiden. Jag har alltid misslyckats så jävla kapitalt med det och hatat och hatat och hatat istället. Och nu måste jag rent objektivt omfamna att det faktiskt börjat gå utför. Kroppens åldrande och förfall har kommit över mig, och på något konstigt sätt omfamnar jag det. Att bli rugguggla och inte alls behöva bry sig kan kännas oerhört lockande. I alla fall i korta, förvirrade stunder. Nåväl. Sånt är livet. Synd på rara ärtor bara, att jag får falla ensam hela tiden.

Om skägg igen

Vissa skägg är så oerhört ologiskt oemotståndliga. Hjärtklappningsframkallande, tunghäfteorsakande. Jag vet precis ett sånt skägg. Han får ett annat skägg som precis äntrat mitt att kännas fullständigt ointressant. Det är dumt. Och väldigt väldigt konstigt.

Ovärdigheter

Jag har sökt ett jobb jag med största sannolikhet inte kommer att få. Nu bevakar jag varje gest lika överanslyserande som vore jag förälskad. Ovärdigt.

Ännu lite mer ovärdigt är att en kompis tvingat mig att lägga upp en profil på en dejtingsite. Där är jag inte det minsta överanalyserande, snarare oroande känslomässigt oberörd. Dessutom av hela upplägget intvingad i ett rätt vidrigt ytligt beteende som jag egentligen inte ställer mig bakom, men under omständigheterna inte kan se något alternativ till. Bombarderas man av mail måste man använda något urvalskriterie. I brist på annat blir det en taffligt tagen och troligen missvisande bild. Låt oss konstarts att jag ännu inte funnit mannen i mitt liv, och att detta troligen inte är sättet jag kommer göra det på.

Strul

Ett gammalt strul till mig har just gift sig. Deras bröllopsbilder dyker upp i min facebookfeed och jag kan inte låta bli att titta. Det slår mig att hon ser ut som jag. Precis som jag. Mitt alterego. Hon som jag kunnat bli om jag inte smugit iväg den där morgonen som jag ibland undrat om jag borde gjort. Det borde jag så klart. Det handlar ingenstans om mig, bara om dem. Mindre om mig faktiskt, än jag ibland inbillat mig. Kanske var det jag som fick vara hon en stund, inte tvärt om som jag ibland funderat. Deras ansikten är i alla fall lyckligare på bilderna än mitt någonsin varit. Det är också en lycka (min lycka). Jag gjorde rätt som valde att gå.

I väggarna

Det porlar i mina element när jag drar upp värmen. Som ett sånt där vattenfall folk köper i exotiska inredningsbutiker, eller typ på Rusta. De behöver luftas, men jag vet inte hur man luftar. Så jag låter bli. Låter dem porla och låtsas att jag är vid havet, fast jag ligger mitt i min stora säng i min nymålade lägenhet i mitt hörn av Söder.

Min lägenhet är så fin nu. Så slät och ospikad och ny. Plötsligt är väggarna bara mina. Inga hål längre från sänglampan som satt uppmonterad när det bodde en två meter lång ljustekniker här istället för jag. Inga flisor i dörrkarmarna eller hål i fönsterbrädan. Bara mitt och slätt och vitt. Inget sitter i väggarna. De är redo för nya minnen.

Jag vill göra minnen. Vill ta mig bort från dagar och veckor och månader som forsar förbi obemärkt. Vill hitta saker som fastnar i väggar och livsväv. Det talas om en resa till fjärran länder över nyår. Mitt konto säger halt och ett ögonblick, men kropp vill åka! Jag behöver något annat än det vakuum jag levt i allt för länge. Behöver. Något. Någon som gör avtryck.

Kandidaten

I dag var jag på det stora sjukhuset och blev petad, lyssnad och kikad på. Allt detta av den sötaste läkarkandidat som någonsin satts på denna jord. Det gjorde nästan kameran i näsan uthärdlig. Tyvärr stannade han på sitt jobb när jag åkte till mitt. Det är synd sånt där.

Det har jag bestämt

Det är alltid jag som måste bestämma. Var din hand får vara. Vad du får röra. Hur du får känna. Utan att jag ska känna. Ångest.

Jag måste vara i kontroll. Vara kontrollerad. Beräknande och väl övervägd i min spontanitet. Genomtänkt i det till synes ogenomtänkta.

Det finns ingen intimitet. Ingen rörelse jag inte styr. Inget ögonblick som överrumplar mig. Du kan inte överrumpla mig, komma under min hud eller göra dig viktig.

Du är inget för mig när jag bestämt mig för att det är så det ska vara. Du gör mig inte ledsen, bara ditt tillfälliga lur. Att det går att lita på det som det av naturen aldrig går att lita på. Dumt. Inte lita. Inte, inte lita.

Ett ohoppat hopp tar aldrig klivet till tvivel. Så jag hoppas nästan inte alls. Håller inte alls andan och låter själen knytas om tanken. (Bara i smyg. Alltid med skam.)

Du är inget för mig. Ingen kan vara något. Jag är så mycket mindre. Inget är intet. Det har jag bestämt.

Och en kopp kaffe

Det bästa sättet att göra mig glad är att låta mig låtsas. När du ler och spelar med. När allt är jobb och jobbigt. Att få gå in i tanken och inget mer. Jag behöver något svårare, men känner mig nöjd med det lätta. Älskar dig lite på låtsas på avstånd när du hjälper mig klara det hårda genom att ge mig det enkla. Och när jag varit snäll en kopp kaffe.

Att jaga skägg

Jag tycker inte om att jaga skägg. Jag tycker inte om hur sprött det gör mitt hjärta. Hur det tvingar fram sårbarheten. Så länge jag låter mig jagas kan jag låtsas mig osårbar. Kan säga nej utan att tveka. Kan låtsas att jag känner ett värde där jag inte känner något alls. Men att vilja, bara lite lite, är att riskera mycket mycket. Är att erkänna att det finns en plats i mig som vill. Är att tända ett hopp och exponera min bräcklighet.

När jag inte är tuff är jag skör som glas. En transparent styrkeillusion om mitt hjärta, om min mjuka kärna som tycker att jag inget tjänar till. Och bara just skägg kan ibland locka mig att testa. Hittills har jag alltid fått ångra mig. Fåfängt bekräftad i min rädsla att jag inte är något att ha.

Inkorgen (0)

Det går inte så bra för mig att ragga. Jag är tydligen inte så oemotståndlig som jag ibland inbillar mig.

Skicka (Ctrl+Enter)

För någon minut sedan skickades en e-postuppraggning iväg från mitt mailkonto till ett annat. Jag är i samma stund stolt och förskräckt över mitt agerande. Jag inser ju att det här kan bli hur förödmjukande som helst. Eller typ toppenbra. Låt oss se hur mannen med benen agerar.

Jag fyllemessar, alltså finns jag

Det börjar bli höst, men i mig stiger saven efter en själslig vinter. Jag skrev det att ölivet gjort mig gott. Så är det. Varken tandåkommor eller de katastrof-anhopningar som blivit legio på mitt jobb har lyckats rubba ron. Jag lyssnar igen. Lever i alla fall en smula. Och i lördags när jag tog en oväntat bra aw med oväntat roligt folk sa mina ben åt mig att linda dem om någon och hiva in.

Tyvärr var omständigheterna sådana att min hjärna kände sig nödgad att kliva in och göra detta infall till intet, men ändå. Bara att det fanns där känns outsägligt hoppfullt. Att det faktiskt finns smarta, trevliga människor i världen som får mig att vilja linda benen om och dra nära. På vägen hem sa min ölhjärna åt mig att delge bästaste fröken om detta i ett inte allt för smickrande sms. Detta är så klart först och främst förödmjukande, men på sitt sig också ett gott tecken. Jag fyllemessar, alltså lever jag.

(Och så en oerhört optimal låt att missbruka i höst på det. Klick klick.)

Alive

^{Kid Cudi – Alive (ft. Ratatat)}

Ölivet har gjort mig gott. Mer om det senare. Innan jag äntligen tumlar i sängen måste jag bara blogga den här lilla finingen. Kid Cudi gör det bäst för mig just nu, här tillsammans med Ratatat. Haffa!

Större än kärlek

^{Jens Lekman – The End of the World Is Bigger Than Love}

Vissa bokstäver är populärare än andra. M till exempel. Men inte lika populär som S. Andra lämnas kvar fast de inte är knepiga som Q, X och Z. K till exempel, som i kärlek. Ingen bryr sig om K. Det är sånt man märker är man sitter och petar runt i iTunes längre än normalt.

Jag är dygnvändare igen. Människoundvikare. Det känns som att jag kommer att spricka om någon petar på mig. All min energi går åt till att hålla ihop och räkna ner inför fredag. Som om en vecka i enskildhet på en atlantklippa kommer att vara det som fixar mig, men ändå. Jag har fått för mig att det här är skillnaden mellan att vara och icke vara. Då är det viktigt. Så jag håller ut. Åker till sjukhuset och klappar äldsta kinden. Tar en öl och låtsas att allt kommer att ordna sig.

Noll noll nolla

Jag är. Ingen. Jag är. Tomhet. Jag är. Inte.

Pratade med en vän. Lycklig.

- En kväll i veckan blir det, sa hon.

- Skulle väl vara idealiskt med två, tre för honom, men jag orkar inte prioritera så.

Så funkar inte jag. Vill ligga varje kväll i veckan för att känna människovärde. (Mycket skruvat.) Ligger aldrig = värde noll.

(Om det inte funkar den här gången funkar det inte. Om det inte funkar den här gången funkar det inte. Om det inte funkar den här gången funkar det inte.)

Har varit i storstadsexil på Sörmländska landsbygden i en vecka. Tillbaka i kväll och på plats på Pet Sounds, känns mer hemma än hemma just nu. Allt har varit fint och trevligt och avspänt och normalt hela semestern så här långt. Sen på vägen hem i natten drabbades jag av någon sorts psykbryt. Är nu bruten. Nolla igen. Noll noll nolla.

Det finns ju inget kvar i mig. Ingen kraft att göra något med. Är puppan som blev kvar efter att fjärilen flugit. Jag är min egen mardröm. Vill inte dö, men har förlorat förmågan att leva. Har ingen verklighet kvar. Jag har blivit så bra på att låtsas att jag lurar mig själv. Överraskar mig själv när allt forsar tillbaka. Är det så jag mår?

Förakt ångest avgrundsdjup ensamhet. Jag vill bara att någon ska hålla mig älska mig, men det finns det ingen som gör. Ingen som vill. Så jag låtsas att jag inte vill. Sen dör jag igen. Som jag gjort lite varje dag sedan du gjorde det. Djupt ovärdigt.

Som en skock får behandlar de folket

För många år sedan var politik ungefär det intressantaste jag visste. Med ungdomens idealistiska nyanslöshet reducerade jag villigt världen till rätt och fel. Med blottade huggtänder och bultande hjärta dök jag ner i den partipolitiskt polariserade debatt som tillhör vårt mediaklimat. Jag närde en dröm om att en dag också svinga mitt retoriska svärd mot luftslottslögner och nonsensresonemang.

Men efter ett tag hände något. Slagorden som tidigare höjt min puls blev klanglösa och bleka. Den flagnande färgen i hörnen på ”mitt” parti blev lika tydliga för mig som hålen i den retoriska väven hos ”motståndarna”.

I takt med att världen blev mindre svartvit för mig förlorade jag också mitt politiska färgseende. För rött eller blått är så ointressant när man insett att alla partier är solkigt gråa. Att hela vårt politiska system i grunden är skevt. Att det fostrar politiker att skamlöst använda den makt de fått till låns för att lura till sig än mer makt och ytterligare en mandatperiod.

Som en skock får behandlar de folket. Inget handlar om att förklara eller folkbilda, som sig borde. Istället används luftargument, skräckscenarier, halvsanningar, hellögner och klassiska nidbilder om höger- och vänsterspöken. Allt för att ta fokus från sakfrågan: vad vi vill med vårt land och hur arbetar vi bäst för att nå dit? Och vi dras med, inte sant? Vi dras ner.

Det förundrar mig alltid att vi helt verkar glömma att fråga oss vilket målet är. Vi snärjer in oss i uråldriga ideologier och glömmer att fundera över vad vi vill med vårt samhälle. Idag. Här och nu. För framtiden. Istället reducerar vi oss själva till en kreatursflock och koncentrerar oss på gammalt groll och begränsande partipolitiska fållor. Vi slår på varandra med påkar tills allt som finns kvar att säga är ett indignerat ”men du rå!”.

Egentligen borde vi ta fram en stor tavelsudd och radera allt som varit. Sluta lappa och laga, istället börja på nytt. Klottra ner våra önskemål på tavlan och se vad det egentligen är vi vill, sen fundera hur vi bäst samarbetar för att ta oss dit. För hur ofta frågar vi oss det? Hur ofta arbetar vi konstruktivt tillsammans för att nå dit? Och jag vet att det inte är så politik fungerar. Och det är precis därför det inte fungerar.

Mooooo modell

Åh, jag är så dum så dum. Så olidligt, obeskrivligt korkad. Sist jag skrev här höll jag på att göra en föreläsning och workshop om stress. Sedan dess har jag gett workshopen (succé!), jobbat jobbat jobbat, midsomrat i Madrid, fått återbesök av den där processen och jobbat betydligt mycket mer, blivit halsontig och ynklig, fått ont i foten och inte sprungit, druckit vin, öl, vin, öl och ätit tapas. Inlett någon sorts konflikt med en kollega. Sen jobbat lite till. Lagt stress på hög, fast jag vet bättre.

Och så till det dumma(-ste). På toppen av all annan jävla ångest har jag nu gått med på att ställa upp i någon jävla reklamfotografering som en vän till en vän* håller på med. Min roll är framgångsrik affärskvinna. Smaka på den. Det är bara två problem: 1) Jag hatar att bli fotograferad. Hatar! 2) Jag har svällt upp till en jävla marshmallow av allt mitt stressande och ölande. Alltså jag har gått och blivit så obeskrivligt tjock att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. Nästa steg är typ spandex och kaftaner. Eller sea world.

Det djupt orättvisa är att jag inte ens lever särskilt dekadent eller ”dåligt”. Inte alls något som borde föranleda den här typen av expansion. Alkoholen är väl det värsta, men så jävla illa är det ändå inte. Jag jobbar ju fan hela tiden. Det är den god damn jävla stressen. Den fetar till mig. Och nu har jag gått och tackat ja till en förbannad photo shoot. Kommer ju vara superskoj att se svart på vitt hur det ser ut när man tvingar på en späckhuggare business suit. Verkligen verkligen oerhört kul.

Helvete.

^{* En oerhört omdömeslös vän till en vän, bör tilläggas.}

Dendriter och synapser!

Det är i sanning en galen värld där jag sitter med två timmars sömn i kroppen och jobbar 10+ timmar (ett par i natt också, gubevars, som om de skulle räknas) för att ta fram en engagerande och inspirerande workshop om stress. Och jag ba, jojjo, de där symptomen har de minsann fått rätt. Spännande, spännande att det är så nedbrytningen funkar. Men jag kan ju i alla fall målgruppen och det är ju bra, jo.

Och nej, jag jobbar egentligen inte lika mycket längre. Vanligtvis. Numera har jag tid att spela död på ledig tid.