Noll dagar kvar

Fy fan så bra jag ska ha det.

Inte bara regn

Mellanlandar hemma en kortis innan det bär av igen, ut i regnet och ett mål indiskt. Inser att jag har saknat min dator, om än inte mycket annat här hemma. Saknar också doften som svagt, svagt dröjer sig kvar i håret. Så är det.

Två och en halv

Idag har den stora tavla som mitt kontorsfönster utgör skiftat från härlig sommarsol via växlande molninghet till spöregn, hagel och åska och nu tillbaka till pudrigt sommarblått. Själv har jag under samma tid passerat ett register av milt uttråkad, telefonkonferensouppmärksam, flitig, hungrig, pastasalladsmätt och nu åter till det ursprungliga milt uttråkade.

I går nåddes jag förresten av uppgifter från gamla jobbet som gör att jag känner mig än mer nöjd med jobbytet än innan. Organisationsförändringar på gång där borta. Chefer som inte borde vara chefer fortsätter att vara chefer, och på högre nivå än tidigare. Sånt. Är så jävla glad att slippa.

Sammanfattningsvis är jag alltså ganska nöjd att sitta här, mitt i värsta sommartorkan. Passar på att lyssna på Roger Wallis sommarprat i P1 och låter tankarna sväva långt bortom jobbramarna. Till den där laxen som jag enligt uppgift bjuden på i kväll till exempel. Betydligt trevligare.

Tunnelbanetankar 214 – vassa kanter

Tre och en halv

Tid. Sitter bara av tid idag. Får inget gjort, för sakerna som finns att göra har tillfälligtvis tagit slut. Människorna har gått hem. Det har blivit tyst. Jag önskar att jag kunde vara någon annanstans. Också gå hem. Inte sitta i kallt lysrörsljus. Lyssna på printern som flämtar i skrivarrummet utanför. Tuggar ut en rapport. Någon som pratar i telefon en bit ner i korridoren. Sen tystnad igen.Tre dagar till. Och en halv. De har sällan känts så långa.

Pömsigt

Jag är trött. Väldigt, väldigt trött. Vill inte alls vara på jobbet. Vill vara hemma. Sova lite. Mycket. Sova mycket. Det är semesterlunkigt och jag är post helg-seg. Sammantaget innebär detta att jag balanserar på gränsen mellan sömn och vakenhet. Ögonlocken riktigt svider när jag försöker tvinga dem att vara öppna. Önskar att semestern börjat en vecka tidigare och att jag kunnat stanna i sängen imorse. Istället odlar jag påsar under ögonen och räknar minuterna tills jag får gå hem.

Pillemoj

Pilla inte. Pilla inte! Men sluta pilla!

Men jag pillar. Jag petar. Rotar där jag inte bör. Fortsätter göra allt jag alltid gör. Så jag nojjar. Velar. Analyserar. Och hon säger. Kom ihåg att inte följa din impuls att avsluta innan du är helt säker på vad du vill. Tänk dag för dag. Så läge det känns bra. Tänk inte framtid om det skrämmer. Tänk inte alls om det är där skon klämmer.

Men hur ska en människa leva utan att tänka? Finns alltid ett och ett och kanske fjorton att påhittigt sammanlänka. Så jag pillar. Petar. Söker samband. Letar. Letar. Letar. Försöker finna ett sätt att veta det ingen kan veta. Och hon frågar. Har du någonsin tyckt att det känts helt rätt och för alltid? Ja. Vad hände? Det tog slut. Då så.

Efter solsken kommer regn

När jag klev ner i tunnelbanan sken solen. När jag kom upp på andra sidan möttes jag av ett mjukt sommarregn, så där när asfalten fräser och lämnar ifrån sig en doft av sol och metall. Upp på jobbet, på med fläkten och så en kopp kaffe och en smörgås. Istället för att slå mig till ro var det dock till att börja släcka bränder. Jag är tydligen högst olämpligt dubbelbokad. Inte läge. Inte alls. Och bara mitt fel är det också. Jag som brukar ha koll på min kalender, men inte den här gången. Jag är inte nöjd.

Tillsammans med de mörka tankarna drog ett åskväder in. Nu knallar och bullrar det utanför fönstret och himlen är hotfullt grå. Det är så lätt att ryckas med av bara farten då. Mitt fönster är vått och kaffet är slut. Efter solsken kommer regn.

Tunnelbanetankar 213 – relationsbegreppet

Nu spökar det

Jag blir förresten sjukt irriterad på att bloggen börjat lägga upp widgets så där käckt på egen hand. Plötsligt ligger någon jävla grej där till höger som jag själv aldrig lagt upp.  Mycket frustrerande. Kanske är det en liten protest emot mitt lama bloggande. Fast det har den inget för. Mitt förhållande till bloggen, vad som kan och inte kan skrivas, är lika snårigt som tidigare. Och så kommer det med all säkerhet att fortsätta. Det var länge sedan det var enkelt.

I tveksamhetens tid

Jag är inte översvallande. Jag tittar inte djupt i ögon. Och jag vet inte hur jag ska vara när någon är snäll mot mig. Blir förlägen. Lite förvirrad. Undrar varför.

Ungefär så.

Äpplen och vanilj

Något helt litet. Jag har precis upptäckt Golden delicious bodylotion från ACO. Kan vara bästa hudlotionsdoften någonsin. Älska! Tyvärr verkar det vara en limited edition produkt, vilket är jävligt typiskt. Tror jag dör en smula om de tar bort den ur sortimentet. (Större än så var det inte.)

Trendspaning och öronvax

Imorse i tunnelbanan tog kvinnan bredvid mig fram en borste och började borsta håret med yviga gester. Det tyckte jag var konstigt. Sen tog hon ett stadigt grepp om borsten och drog ur den glesa hårmatta som formats runt piggarna och släppte ner den på golvet. Det tyckte jag var ännu konstigare. Och rätt rejält äckligt. Okej att man utför lite enklare kroppsvård i tunnelbanan, men jag har en känsla av att gränsen mellan det privata och det offentliga rummet suddas ut allt mer.

I slutet av förra veckan, också i tunnelbanan, stod jag uppträngd som en sill mot en kvinna som plötsligt började peta sig i örat. Inte lite lätt, utan med stor entusiasm och inlevelse. Ett par gånger gav jakten resultat och hon sprätte nöjt iväg en bärnstensgul klup öronvax i riktning mot sina skor. Och mina. Jag rynkade på näsan och ryggade tillbaka den knappa centimeter som fanns mellan mig och vagngrannen bakom.

Jag börjar ana ett möster. Det känns inte längre ovant eller utfäkande att blotta hela sitt liv i högljudda mobildiskussioner, nu tar vi det steget längre i tunnelbanan. Tunnelbanevagnen är på väg att bli vårt mest intima rum, näst efter toaletten. Vem vet, nästa steg kanske är toasitsar istället för säten. Lite praktiskt verkar det helt klart. Då har jag någonstans att kräkas nästa gång en äcklig tant slänger hår eller öronvax på mig.

Inte sämst

Jag har haft en riktigt bra dag. Att se M. Ward var inte sämst.
Han gör mig glad.

F’låt

Jag är så jävla dryg. Förlåt! Egentligen ogillar jag mig själv så jävla mycket. Det är därför jag är så jobbig. Och pratar hela tiden.

För att fylla tystnaden. Som brukade vara. Göra mellanrummen mindre påtagliga.

Det är därför. Förklarar att blicken flackar. Att jag pratar för fort. För att jag inte ska gråta. F’låt.

När du inte är här är jag säker. Med dig nära vet jag ingenting. Och det får mig att tro.

Vill tro.

Vrede, kärlek och stålars

Efter en morgon färgad av sedvanlig tunnelbaneångest och därpå följande tunnelbanevrede, anlände jag till min tolfte dag på nya jobbet. Det är mycket på nya jobbet. Tiden går snabbt på nya jobbet. Jag känner mig ibland otillräcklig på nya jobbet. Men aldrig onödig. Det är en skön omväxling. En annan skön omväxling (som tyvärr är ytterst tillfällig) är att jag den här månaden får dubbla löner. Idel fnitter blir med andra ord när jag loggar in på bankkontot. Den här månaden är jag rik! Det borde alla få vara på sommaren.

I övrigt lunkar saker och ting på ungefär i samma tempo som vanligt. Jag är förvirrad. Grubblar. Ser mönster där inga mönster finns. Känner mig nära när jag är på avstånd och långt borta när jag är precis bredvid. För några kvällar sedan, när jag låg insvept i prassligt nytvättade lakan, funderade jag en stund över just detta. Att jag är oerhört bra att vara förälskad på avstånd. Att jag kan vara så säker, så länge jag inte ställs inför faktum i fysisk form. Då drar jag mig undan. Blir rädd. När det blir verkligt.

Inte så att jag inte kan, det har jag i alla fall lärt mig nu. Visst kan jag. Jag är bara inte så bra på det. Att förstå vad jag vill. För att inte tala om att förstå vad någon annan vill. Sånt måste man slå mig i huvudet med, se mig rätt i ögonen med, kyssa vett och sans i mig med för att jag ska förstå. Men gör man det så kanske jag vill förstå. Typ så.

Nu ska jag dricka kaffe och skriva klart ett policydokument. Puss!

Tunnelbanetankar 212 – Hemigami

Istället för disken

Jag drömde att Christina och jag skrev ett bejublat debattinlägg på SvD Brännpunkt om våldtäkt. Sen att någon band mig och tvingade i mig två abortpiller för att “rena” mig. Och det är därför man inte ska sova middag när man kommer hem och egentligen borde diska.

Förresten. Torsdag då.

^{M. Ward – Hold Time}

Under tryck

Det finns en liten öppning. En lucka i tiden då det kunde bli (kanske vi). En spänning som byggs upp. Hålls under lock. Känslan i vakuum. Ett tryck. Och så ibland, inget. Oftast inget. Och andra gånger. Lite mer. Och ytterligare lite. (Kärlek.)

Jag har svårt för det där. Tycker om att veta. Ja eller nej. Fastnar så lätt mitt emellan. (Vänskap.) Ser den där luckan i tiden stängas. Vill inte längre, ens om det går. Om det är för långsamt.

Är det rätt vill jag aldrig att det ska gå långsamt. Problemet är bara att jag inte vet. Förrän det blivit för sent.

Två bra grejer

Två saker som kan förändra ditt liv. Det här och det här. Utan inbördes rangordning. Bra på olika sätt, du vet.

Skorna

Den här gången var det skorna. Ibland behövs det inte mer för att paniken ska komma vällande. Det där välbekanta “Det här funkar inte!”. Jag vet att det inte får räcka med ett par skor. Logiskt. Men vad är logiken. I praktiken? Inget.

Det räckte. Jag kände genast hur allt släckte ner. Den där gnistan som nästan funnits. Som jag inbillat mig dit. Går inte. Kan inte. Kylan sen. När jag går från på till av på en sekund. Vill bara springa. Aldrig tala om det ingen. Inte låtsas som att det var en människa. En till jag förstört. Sårat med mina nycker. Min obeslutsamhet. Ensamhet och tvivel.

När intuitionen får mig att överge intuitionen. När jag nästan lyckas övertyga mig själv om att det kommer, det kommer. Det där andra. I magen. Fladdret. När det brusar i öronen. Som lock. När allt stannar och man är lycklig. Med det kommer ju inte. Sen står jag och stirrar i panik på de där skorna som gör hjärtat till sten. Igen. Fel igen.

Och jag vill ju så gärna. Kan inte tänka mig något jag hellre vill. Orkar inte söka. Finner mig i ett ensamt huvud på kudden. En portion på tallrik framför tvn. En i låda till morgondagens lunch. Är praktiskt så. Funkar så. Det är så jag funkar. Så det alltid blir. Alltid något. Ibland räcker ett par skor.

^Bildkälla

Tillförsikt

Hälsade på det nya jobbet i dag. Allt var toppen. Snälla, glada, peppade. Jag är lycklig!

Gör mig lite extra glad idag

Oddsen är låga på att det här är låten som alltid kommer att säga sommar -09 för mig. Vi gör den fin tillsammans, eller hur?

^{Montt Mardié – Dancing Shoes}

Dagens känsla

Maktlöshet. En känsla av att inte ha kontroll. Som om förmågan att styra skeendet ligger utanför mig själv.

Maktlöshet kan uppstå som ett resultat av långvarig skam, det vill säga en djupt rotad känsla av att inte vara älskad eller duga till. Det är vanligt att långvarig skam leder till en känsla av att inte kunna komma vidare. Detta i sin tur kan generera känslor som instängdhet och ensamhet.

Ett annat sätt att uttrycka sin skam är att uppträda skamlöst. Känslan av maktlöshet är också vanligt i samband med masochistiska tendenser, det vill säga att erfara sexuell njutning av smärta i ett sammanhang av sexuell dominans. Enligt Freud är masochism ett tecken på dödslängtan.

För att kunna förändra sitt liv och ta udden av skammen, och därmed maktlösheten, brukar det rekommenderas att man talar om den, exempelvis med en psykolog. Det är emellertid en process som tar lång tid, eftersom det handlar om att ändra hela sin självbild.

Så vet vi det.

Mitt i mellanrummet

På den lilla bit av himlen jag ser mellan hustaken drar mörka moln ihop sig. Krockar med varandra där mellan tacknockarna. Som ett grått lock. Jag står vid fönstret i köket och diskar ett par bunkar, någon kaffemugg och några tallrikar. Det har varit soligt idag, tydligen. Jag blev åthutad av en kompis som ville ha ut mig på en fika. Hon frågade skrattande hur jag hade mage att går runt hemma i pyjamas när solen sken utanför. Fast jag ser inte solen så mycket här nere, ska erkännas. Så att gå runt i pyjamas är alls inget problem. Jag får inte dåligt samvete av sånt. Den skammen var det länge sedan jag slog mig fri ifrån.

Svårare har jag för att säga nej till mina vänner. Jag har för vana att prioritera bort mig själv, eftersom jag tycker så jävla mycket om bara att få vara med dem. Då spelar det mindre roll var eller hur. Bara att. Det har blivit både en vana och en ovana. Jag väljer att sätta dem i första rummet eftersom det får mig att må bra. Samtidigt blir det lätt så i perioder att ett ”inget problem” eller ”det gör inget” snubblar från tungan lite väl lätt. Det måste kännas för att sägas. Där kan jag ibland balansera lite väl nära skiljelinjen. Och någon jävla martyr har jag ingen lust att gå och bli.

Vänner ja. För första gången i mitt liv är jag bästissingel. Har många vänner, men ingen bästa. Tidigare har jag alltid haft det. Den där vännen man pratar med varje dag. Som man kan säga allt till (nåväl, nästan). Som man kan sitta tyst tillsamman med en hel kväll utan att det känns konstigt. Där frågan inte är om utan vad. Som liksom bor under ens skinn. Genom åren har dessa nära vänskaper kommit och gått, men aldrig med några egentliga avbrott däremellan. ”Seriemonogam” är ett begrepp man ibland använder avseende kärleksrelationer. Då passar det inte in på mig. Men med vänner stämmer det precis. En relation glider liksom in i nästa utan slut.

Men nu är det slut och jag är mittemellan. Det blir många tomma timmar, på gott och ont. Ingen att ringa till och prata bort en hel kväll med. Aldrig den där självklarheten i tvåsamheten. Måste planeras och funderas. Numera måste jag bjuda till lite när jag känner för att umgås med någon. Fråga. Kan inte förutsätta att. I ärlighetens namn ger det en hel del trista stunder. Jag tycker om ensamhet, men bara när jag valt själv. Och allra helst med någon fin att leta upp närhelst jag vill. Vänskapslat, kan man sammanfatta det som. Och lite obekväm med det här nya. För att fråga är alltid förknippat med ett visst mått av osäkerhet. Då är det så mycket skönare att veta. Som singel att man är knullbar. Som bästissingel att man är värd att vara med.

Rädd

Rädd, förresten. Det fattade jag först i natt att jag är inför att gå och lägga mig. Inte för själva sovandet. Utan för ickesovandet. Så jag skjuter, skjuter, skjuter på det. Tittar på tv (bara se klart på det här). Lägger patiens (bara lägga tills den går ut). Väntar in den där känslan. När det känns rätt. Utan att egentligen veta vad rätt är. Egentligen sätt på sätt att undvika. För att jag är rädd. Att inte somna.

Och så förhåller jag mig till livet. Rädd för allt det som inte händer. Som jag inte kan. Som jag inte tror att jag är värd. Så jag undviker, undviker, undviker. En kortsiktig känsla av lättnad blir ett långsiktigt misslyckande. För att jag är rädd. Det är bra att veta.

Sena nyheter är goda nyheter

Så så glad för Marlas skull. Bästa grejen med att vara sömnlösing, att man håller sig uppdaterad om allt som händer på natten. Ibland är det det allra bästa. Som bäbisar, även om jag som regel tycker att de är ganska läskiga. I natt blev det en ny människa, liksom. Sätter saker och ting i perspektiv. Gör det skrämmande med att gå att lägga sig lite mindre oöverstigligt. Bara en sådan sak.

När våren går mot sitt slut

När ska man få tid att skriva den där boken när man är upptagen med att leva? När ska man hinna skaffa sig ett liv när dagarna rusar förbi som de alltid har gjort, fast man inte vill att de ska vara som de alltid varit.

Häggen står i blom och kaffet smakar som kaffe brukar smaka. (Nåväl, inte helt sant. Mindre än det brukar. Jag är förkyld.) På andra sidan gården har fasaden fått sitt första lager bruk och utanför mitt fönster finns, för första gången sedan jag flyttade in, gröna blad. Jag har tittat på de där bladen mycket den här helgen. Jag har legat på soffan, sovit och tittat på tv om vartannat (till och med melodifestivalen, då är jag sjuk på riktigt). Skakat i feber. Drömt galna drömmar. Hostat njuren ur led. Ungefär så.

Imorgon är det dags att gå upp till jobbet igen. Inte för att jag är frisk, utanför att jag har mycket att göra. Jag hade tänkt trappa ner lite inför min sista dag, som ju närmar sig. Så har det inte blivit. Istället har jag bråda dagar och jagar, jagar, jagar. Fast veckan är kort. Och sen kommer min sista. Tar jag kartongerna och går hem. Stänger pärmarna om de sex senaste åren. Lämnar dem bakom, tillsammans med våren.

Skicklighet, potential och rödbetor

I dag fyllde min chef i en utvärdering av mig. Excellent, excellent, excellent, excellent, excellent. Extraordinary skill and potential. Kändes bra. För mig är prestationer kärlek.

I övrigt har jag längtat ut i solen, ätit rödbetor med chèvre och honungsrostade valnötter samt sovit lite på soffan när jag borde förbereda en workshop som borde göra mig sjukt nervös. Men jag är ju excellent x 5 och jag har temporärt slutat vara nervös.

Nedräkningen har börjat

Jag promenerade i regnet till jobbet imorse. Drog åt luvan om mitt nytorkade hår och andades djupa andetag av svalfuktig luft. Lät fötterna smattra längs Götgatan, förbi Slussen och sedan genom ett tyst Gamla stan mot City, alltmedan luggen formades till droppande testar i pannan. Vattnet i ansiktet kändes friskt. Renande, om jag trott att vatten kunde räcka. Med en syndigt dyr frukostsmörgås i handen drog jag upp den tunga porten, tog hissen upp och sen trappan. Nu är jag på jobbet, där tiden har stannat i det kalla lysrörsljuset. Klockan går långsammare här än på någon annan plats. Suckar fram varje minut med möda. Vet att jag vill hem. Att det ska gå en månad så att jag är fri. Gå vidare mot nya äventyr, brukar man säga. Så känner jag faktiskt lite. Att äventyren här är slut. Att den här delen av mitt liv är slut. Att jag vill att något nytt ska ta sin början.