Lev i nuet, säger de. Tatuerar in carpe diem på skuldran eller broderar det på en kudde. Säger att man ska leva så; fånga dagen. Men jag vill inte leva i nuet. Jag tycker inte om nuet. Hatar mitt nu. Nuet är inte ens i närheten av hur jag vill ha det och redan för sent att påverka. Allt jag kan göra något åt är framtiden. Imorgon är ren och utan misstag.
Jag kan låtsas att det blir bra sen. Att jag kommer att må bra, sen. Att någon kommer att stå ut med mig, sen. Att jag inte kommer att vakna ensam, leva tom, somna ensam igen. Veta att ingen bryr sig. Att jag inte bryr mig själv. Imorgon ska jag både tvätta och diska. Eller boka tvättid, i alla fall. Göra matlåda och gå ut och springa. Så småningom träffa någon och sluta vara så jävla värdelös. Och vem vet, då kanske jag uppfylls av lust att fånga dagen. Men när varje dag är mörkare än den förra känns pausknappen inte så lockande.
Mitt i sömnkuren, som skulle göra mig till människa igen, verkar jag ha drabbats av en släng av urinvägsinfekion. Jag har i och för sig aldrig haft urinvägsinfektion förut, och vet inte hur en släng sådan borde kännas, men min instinkt säger att det är vad jag har. Alternativet skulle vara klamydia, men med tanke på att jag bara legat med mitt ex sedan jag testade mig senast (krogragg roar mig inte för tillfället), är risken ganska liten. Förutsätter jag. Dessutom har jag ätit penicillin minst en gång sedan vi gjorde slut. Borde inte sådant döda klamydia?
Hur som helst. Jag gissar urinvägsinfektion. Känner mig kissnödig mest hela tiden. Även på natten. Då spelar det inte så stor roll om man faktiskt lyckas somna i rimlig tid. Sen är det molvärk och spring och svid och morr! Dessutom har jag idag varit så där sömning som man lätt blir när man har något skit i kroppen, vilket innebär att jag så klart begått dödssynden att sova på dagen. Farbror doktor skulle vara så missnöjd med mig.
Sömnkuren är alltså död, konstaterar jag innan jag glider ner i sängen med en bok. Ytterligare en dödssynd.
Jag vill vara duktig. Inte vara till besvär. Inte sjåpa mig. Så när farbror doktor frågar mig hur jag mår, och om jag kanske borde prata med någon, svarar jag bara att ”Jo, doktorn. Lite ångest har jag ibland. Med det är nog inte något som gör det så där absolut nödvändigt att prata.”.
Jag säger garanterat inte att jag är nedstämd oftare än glad numera. Att jag ifrågasätter vitsen med min existens, dagligen. Att jag har självmordstankar. Att jag tycker att jag är ful, äcklig, dålig och inte förtjänar att leva. Eller att vara lycklig. Jag grubblar en del, erkänner jag. Sådan har jag nog alltid varit. Men självdestruktiv, självhatande och självskadande är ord jag inte använder, fast de är lika sanna.
Så farbror doktor blir lika nöjd med mig som alla alltid varit med mig. Jag tackar och bockar, går med på ett blodprov och åker hem.
I natt drömde jag att min f.d. bästa vän blev ihop med min f.d. pojkvän. Det kändes något helt otroligt inte bra. Hjärtklappningsdåligt.
Alkoholen från Pet Sounds, UD och Kåken brände i mina porer där jag oroligt snurrade runt under svettfuktiga lakan. Kvällen var jävligt trevlig med både Chris och Marla vid samma bord, sen vänparad till dess fyllekäket satte punkt för festlusten. Men en festkväll ska avslutas på spritens mjukt pirrande kudde, inget annat. Ångesten ska veta hut och vänta till sen förmiddag dagen efter. Punkt.
Alla mina byxor har hål i baken. Jag sitter tydligen för mycket. Och hatar att köpa byxor. Nu blir det kjol. Eller lappar.
Jag har jobbat lite för mycket den här veckan. Avslutade med att käka middag med vänner. Då pratade jag för mycket. Kände det när jag satt där, men kunde inte sluta. Jag hatar när jag gör så.
Det finns ingen jag är viktigast för, ingen som är viktigast för mig. Inget att komma hem för. Inget att längta till. Jag hatar den här tiden på året. Hatar att jaga tiden.
Jag trodde verkligen inte att det skulle bli så här. Jag försöker vänja mig. Vet inte om jag borde.
Orden jag inte kan säga.
För att jag saknar.
För att jag behöver.
Så jag blir arg.
Eller jag blir ledsen.
Och aldrig på dig egentligen.
Utan för att jag inte kan säga.
Orden.
Eftersom jag lider av någon sorts social störning som gör att jag tycker att sångaren i Friska Viljor är ungefär det snyggaste som någonsin satt på sig ett par skor hade jag ikväll den dåliga smaken att lura med älskade Chris till Debaser, inklusive 45 oerhört kalla minuter i en snödriva för att komma in. Med fem stärkande kortisontabletter och så starka antihistaminer som möjligt snurrande i kroppen gjorde jag mitt bästa att hänga med i gunget. Chris gav upp och gick åt sidan efter en stund, men jag uthärdade till förmån för utsikten. Det var bra, så klart, men jag klarar inte riktigt av hundra förväntansfulla flickansikten med bandkåtma i blicken. Blir sån jävla groupievarning på hela grejen och allt liksom förstörs. Orka lusta efter killar i band, liksom. Jag har hjärna. Och en högerhand.
Därför valde jag att ta en kisspaus och därför såg jag äntligen de desperata messen från Chris. Blodtrycksfall. Yrsel. Svimningar. Lämnat dina grejer hos killen i kassan. Sånt. Hos mig så klart omedelbar våg av dåligt samvete, telefonsamtal från toabås, sen en joggingtur upp till Slussen och hemlotsning med många klappar men bara tänkta förlåt.
Det var det där med högresta skägg. Man ska inte jaga dem, då går det bara illa. Så jag drar av mig min för djupt urringade klänning och smyger i säng istället. Vårdar mina utslag och låter någon annan ta hand om stockholmsnatten som aldrig riktigt var min. En Pucko till puckot.
Här blir inga barn gjorda. Jag har haft ett litet jullov, med lite skivspelande och en okaraktäristisk tur till Åre, kyla och snö. Inte för att hemmatillvaron skulle ha bjudit på något annat, som det blev, men jag hade nog inte varit ute i härligheten fullt så mycket. Jag gillar snö! Vilken upptäckt. Och kyla. När man passerat 30 (vilket jag nyligen gjort), svalt stoltheten och inhandlat sånna där förhatligt praktiska kläder är det plötsligt ganska trevligt.
Sen kom jag hem, såsade, blev evakuerad från Dramaten där [ingenting] gjorde en finfin spelning, drack öl och sen blev jag sjuk. Det är fortfarande status. Förkyld med en side-order av kliiga utslag. Inte smittsamt, men nog så irriterande. Antihistaminer har inte alls gjort susen, så nu har äntligen farbror doktorn skrivit ut duktigt med kortison. Det är bäst att det funkar redan till imorgon, för då tänker jag ha en storslagen kväll, så det så! Jag är så trött så trött på att mesa runt hemma och kli, kli, klia mig i handflatorna och mest överallt. Gillart inte alls. (Och så en nysning på det.)
Det största för mig har alltid varit vardagen, när allt bara är bekvämt. Vanligt. Det är det svåraste att få till med andra människor. Jag känner mig inte bekväm med andra människor. Alltid lite fel ute. Vid sidan av. Betraktande mer än medverkande, observatören snarare än aktören. Jag tror att jag egentligen oftare gör rätt än fel, men det känns fel. Ur balans, på något vis.
Så när jag finner den där balansen med någon, när det bara funkar, då har jag så svårt att förstå varför den inte känner likadant. Varför han inte gör det. Bara vara i ro. Låta det enkla vara det rätta, fast vi lärt oss att allt alltid ska vara svårt för att vara bra. Sluta rota och peta när man inte längre behöver. Men så rotas det och petas det. Trasas sönder och tar slut. Och jag förstår ännu mindre än jag någonsin gjort. Återvänder till mitt huvud. Säker vid sidan.
Finns det någon som verkligen tycker att det här är en bra idé? Jag vill liksom bara ge den personen en kram i så fall och säga att det kommer att ordna sig.
Ögon. Varje gång jag tittar upp, ser du hit.
Blickar. Varje gång du tittar upp, ser jag dit.
Vid skrivaren, vid kaffebryggaren, när jag går förbi ditt rum och säger hej då. Ditt ansikte aldrig utan ett leende. Din närvaro som en retning, en allergisk överkänslighet. Allt stannar upp när du är nära. Bara ögon, hud, händer, tänder, svaga knän. Inga andra finns, som vi två finns.
Så fredag. Fest. Blickar igen, öl den här gången, sedan sitta tätt tätt. Ditt hjärta i mina öron. Vi slår i takt. Vi leker en lek. Jag kan svära på att jag ser en blixt slingra sig mellan våra armar när de nuddar vid varandra. Osynlig för andra.
Men vi är inte osynliga. Andra är som störningar i vårt magnetfält. Det känns oundvikligt, det som måste undvikas. Stryker mot väggarna igen. Inte för att vi vill, för att vi måste. Ler från andra sidan rummet. Och önskar att hon inte stod emellan.
Att öppna ett jobbmail och höra hjärnan viska ”Jag skulle kunna vara kär i dig” till sig själv är inte alls bra. Med betoning på skulle kunna, så klart. Men ändå. Inte. Bra.
I övrigt är jag just nu indragen i en passionerad relation med Mad Men. Jävligt bra! Så bra att jag satt och kollade mest hela natten och halva dagen. Det är något av det bästa med att ha avgränsade arbetsuppgifter, en tydlig dead-line och möjligheten att jobba hemifrån: man kan göra sitt jobb och ändå köra ett seriöst seriemaraton. Lovely!
Jag känner mig väldigt ensam. Där jag alltid slutar. Otrygg i mitt eget skinn. Obekväm. Förvissad om att något är fel på mig. Som ett barn i min övertygelse. Det måste vara jag, det måste vara jag, det måste vara jag. Mitt fel. Något jag gjort. Något jag är. Något jag borde göra bättre. Något i mig som gör det. Jag vill inte vara ensam. Kan inte vara något annat än ensam.
Vet att han aldrig skulle lämnat oss om jag varit bättre.
Det spelar ingen roll att det är irrationellt. Jag vet ändå att det är sant. Och jag kan aldrig säga det till någon för att det är så jävla dumt. Jag vet ju att det är så jävla dumt. Jag vill bara bryta ihop någon gång. Vill inte låtsas mer.
Det finns ingen mening med något när det ändå alltid känns så här inuti. Först när jag blir lämnad kan jag slappna av igen. Behöver inte förklara när ingen undrar. Kan drunkna i ensamheten. Kan andas i tystnaden.
Om några veckor är det 30-årsfest hemma hos mig. En och annan som känner mig via bloggen lär svänga förbi, men ni andra kan också få vara med på ett hörn om ni vill.
Hur hur hur? undrar du. Förutom sprit, mat och gäster är helt klart musiken den viktigaste ingrediensen för en lyckad fest. Tipsa mig om din absolut bästa festlåt. Finns den på Spotify lovar jag att spela den under kvällen och tänka på dig. Tusen tack!
Jag sitter med klegg på ögonfransarna med syftet att kunna gå upp på morgonen utan att se ut som en levande död. Det svider när lite av klegget letar sig in i ögonvrån. Tänker att väteperoxid aldrig kan vara bra för hornhinnor. Biter ihop. Mörka fransar kan vara värt milda frätskador.
Golden Silvers – Magic Touch
Min kropp är rastlös just nu. Den är ovan vid mörker. Nyvan vid ensamhet. Ligger stilla till höger i sängen för att inte störa. Att vänja till går så mycket snabbare än att vänja av. Vänja om. Stänga av.
Jag har inte lärt mig natten än. Blinkande ljus, pulserande bas, ögon att drunkna i. Det känns främmande att ge sig hän på ett dansgolv, så jag gör det inte. Jag ler och kramar mina vänner istället. Kommer på tusen orsaker till varför inte han, eller han och absolut aldrig han. Är lite rädd, tror jag. Att misslyckas. Att jag inte är värd mer. (Har jag inte kommit längre?)
Om ett par veckor fyller jag 30. Det fruktar jag inte.
Jag vet inte vad som händer med veckorna. Tiden springer iväg så snabbt och jag liksom sticker i väg åt mitt eget håll och glömmer att stanna upp en sekund och landa. Jag trivs, jag gör nytta, jag är så jävla glad, har så kul och känner mig sjukt ensam. På samma gång.
Sen finns stunderna när allt bara står stilla. Jag drar för draperiet om alkoven, som blir milt rosa av lampan. Sluter ögonen när jag måste. Hör mitt hjärta slå i bröstkorgen och blodet susa i öronen. Då vill jag inte tänka, inte lyssna. Då vill jag springa igen. Ta mig snabbt till nästa morgon tills det blir helg om man kan låtsas att inget är verkligt.
Vill inte tänka på allt som inte blivit som jag tänkt. Inte på det som blivit som jag tänkt heller. Inte tänka. Bara trycka upp någon mot en vägg och låtsas som att jag aldrig funnits.
Nu faller löven som vi log inunder. Vår sommar blev höst. Tog slut. Gick över. Övergick i något annat. Något ensammare. Som grenen kal. Som kylig vind.
Det var trevligt att vakna tillsammans med någon igen. Ännu trevligare att sparka ut honom när jag ville vara ifred.
Man lär sig något av alla relationer. Av min senaste har jag lärt mig att säga nej. Inte för att jag var tvungen att säga nej, utan för att jag förstått att jag förtjänar att få bestämma själv. Det tycker jag är ett bra betyg för något som gick över så fort.
Det är när man inte väntar sig det som ledsenheten överrumplar. När man tittar tillbaka i kalendern och ser alla de där träffarna som planerats, passerat och förpassats till minnet. Jämför med kalendern nu och inser att man saknar något. Det är då. Det gör ont.
Det är vidrigt, det är vidrigt, att de varit där, att de överlevt. Det gör ont i mig att se. Att tänka på. Deras lidande. Inte för att förminska annat lidande, utan för att jag vet att det är ett lidande i lönndom. För att de sågs förtjäna det. Har burit det tyst för att det är sant. Så som vi alla förtjänar lidande för våra dumheter. Vissa större än andra.
Stad i ljus, stad i grus, stad i tusen bitar. Skam att bära i smyg. Att dela från en dotter till en annan. Annars omöjlig att mäkta med. Fortfarande.
Jag tycker att det känns konstigt att det inte känns mer. Att jag klart det här så bra. Att jag inte varit ledsnare. Jag känner mig dum därför, som om det hjälper. Jag ser på pannor i djupa veck att jag borde vara ledsnare. Kanske bryta ihop lite?
Men jag bryter inte ihop. Jag gör vardag, gör helg, som om ingenting hänt. Som att jag väntade, det var väntat. Jag kände det inte då, att jag var förberedd, men nu är det så tydligt.
Tårar i regnet, då var det på riktigt. Sen slutade jag tro, om än inte försöka. Jag sörjde klart där, tror jag. Stängde in tilliten i en låda. Så nu har jag den kvar. Jag har inte förlorat något, eftersom jag aldrig hade något att ge. Ibland kan det vara bättre så.
När jag kom hem idag, efter att ha varit på muséum, promenerat och mysfikat, kunde jag konstatera att jag inte hade någon uppkoppling. Som om det inte vore illa nog började min dator konstra å det grövsta. Stod bara och tuggade och tänkte och gav mig ångest. Jag drog ur sladden, tvångsavslutade, väntade, väntade om och om igen. Men ändå ville datorn inte erkänna att den hade något innehåll i sig alls. Sjukt obehagligt. Jag kan inte fatta att jag inte tagit itu med det där säkerhetskopierandet än. Jag är så jävla dödsföraktande dum att jag skulle kunna strypa mig. (Endera dagen.)
För en stund sedan kunde jag lyckligtvis konstatera att datorn gick igång, med innehåll och allt. Pust! Mitt liv är räddat. För den här gången.
I övrigt kan jag konstatera att uteliv fortfarande kan vara både förjävligt kul (så länge man är full) och oerhört ångestpinsamt (dagen efter). Och att jag fortfarande alltid alltid fastnar för helt fel person (gåshud i nacken fastnar). För någon jag vet är omöjlig, i det närmaste dödssynd den här gången. (Kanske just därför?) Jag har ett och annat att ta itu med. Först en kopp kaffe.
