Jag geggade ut lite hudcrème ur en nära nog tom flaska med hjälp av en noppig gammal topps jag hittade skramlande i necessären. Kletade ut lite beigebrunt kladd som luktade unket av vanilj och masserade hastigt in på händerna. Sen satt jag och hade tråkigt ytterligare en stund, i väntan på att få gå och dricka öl eller vin eller vad det nu blir. Toppsen låg kletigt och smetigt på min stiligt randiga post-it kub. Uppenbart begagnad. Ljusgul och solkig. Jag kände ett visst frändskap med den avlagda stackarn. Det hindrade mig emellertid inte från att en stund senare utan nåd släppa ner den mot sopkorgens svarta plastläppar. Det är en hård värld vi lever i, vilket är något även en topps måste lära sig.
I ett uttryck för ren och skär desperation gick jag, när all annan internetlektyr jag kunde komma på avverkats, tidigare i dag in på veckorevyn.com för att fördriva lite tid. Veckorevyn har inte ändrat sig särskilt mycket sen mina yngre tonår då blaskan, tillsammans med diverse gravt olämpliga vuxenböcker, agerade kunskapskälla för min informationstörstande och hormonstinna lekamen. Det är lite ledsamt, faktiskt, att inte mer hänt med sminktips, modespecial och populärpsykologiska delvis-, halv- och ickesanningar om manligt och kvinnligt. Eller lite skillnad är det förresten. De förtäckta moralkakorna vänds mer sällan mot magasinets huvudsakliga målgrupp och istället oftare i riktning mot killar. Som till exempel det att killar inte någonsin säger till någon att en tjej är dålig i sängen, eftersom hans polare då skulle påpeka att det i så fall måste ha varit hans fel. Önsketänkande kallar jag det, men i alla fall bättre än dåtidens förmaningar att inte ge honom chansen. Och kanske ett sätt att i smyg sända ett normerande meddelande till de tonårskillar som stjäl en nyfiken flukt på de rosa sidorna. Men jag undrar fortfarande vad ”kissbomben” är. Det har jag lyckats leva 28 år utan att få svar på.
Så lite bättre är det kanske numera, även om jag också efter P1:s dokumentär i går fortfarande känner mig osäker på det där med mödomshinnans vara eller icke vara. Inte blödde det för mig, men det betyder ju inte att någon hinna aldrig existerat. När man läser vidare är det som att den både finns och inte finns, ibland i samma text. Hur är det så? Mödomshinnan är ju så allomstädes närvarande i litteratur, kultur och kollektivt medvetande. Kan den då verkligen vara ren inbillning? En myt? En vidskeplig föreställning från en svunnen tid? Varför vet vi inte mer? Och är det inte rasande märkligt att något så grundläggande som det kvinnliga könet är så outforskat att en relativt initierad kvinna i väst fortfarande är osäker på hur sjutton hon själv funkar där nere?
Jag är allergisk mot korkade människor. De får min hud att knottras och håret att stå på ända. Det är en skam, men inte mindre sant. Jag. Klarar. Inte. Dumma. Människor.
På lunchen i dag lekte jag spot the bloger med A i Kungsträdgården och fick för första gången upp ögonen för hur vanligt det är med röda tröjor. Jag satt på en bänk med minst fyra stycken, ingen innehållande A dock. En annan sak jag fick upp ögonen för är vikten av att kolla var man sätter sig, annars hamnar man lätt mitt i en våt fläck. Nu råkar det vara så att det bara finns en typ av våt fläck som jag på rak arm kan minnas mig inte ha särskilt mycket emot. En våt fläck av ospecificerad art på höger skinka med avsändare parkbänk är en säker källa till aptitnedsättning, kan jag meddela. Nåväl. Så har jag lärt mig något också.
Jag tror förresten att det kan vara så att jag faktiskt fick en glimt av A* också. Uppflugen på ett räcke, kan det stämma? Jag susade förbi lite snabbt och konstaterade att om det där är A så ser han precis ut som mitt ex. Lite kortare bara. Sen smet jag in på Apoteket för att köpa preventivmedel som jag inte har någon användning för men ändå inte slutar använda. Det sista som dör är tydligen inte alls hoppet.
* Nej, jag gick inte längre för att utforska saken. Jag hade en våt fläck i baken och har skitfula kläder och ser allmänt ut som ett troll i dag. Jag ville ju inte skrämma pojken.
Ska vi försöka vända det här nu? Vi ska det va? Jag har laddat ner en hel jävla massa ny musik och jag ska tvinga (nåja) mig själv att gå ut så mycket det bara går den här veckan. Måste, måste, måste börja styra upp mitt liv nu. Jag känner ju igen det här allt för väl. Det här nedåt, nedåt, nedåt (jag tar saker i tre i dag, hoppas att det är okej) som inte tycks vilja sluta förrän man tvingar det. Så det är min plan nu. Att tvinga det.
Det känns som att tiden är rätt. På jobbet händer precis ingenting och den där tunga plattan av stress som tyngt ner mig är ett minne blott. Nu måste jag bara få mina sociala cirklar att snurra igen. Jag har inte direkt varit världens mest aktiva partypingla de senaste månaderna. Plötsligt är det inte massa saker uppstyrda utan att jag behöver tänka på det. Jag behöver tänka på det. Planera själv. Ta itu med. Så jag ska börja göra det. Sluta gå runt utsliten och osminkad. Börja tänka mig för lite igen. Bry mig. Jag tror att det blir bättre så. Det måste bli bättre så.
Jag är precis hemkommen från Debaser. Det här är alltså ett fylleinlägg av klassiskt mått. Håll tillgodo. Klockan är inte tillräckligt mycket för att jag ska vara hemma egentligen. Men just i kväll var Debaser mest bara deprimerande, faktiskt. Det var inte bandets fel. Friska Viljor gjorde sitt bästa för att få det att kännas som sommaren 2006 igen. Jag önskar nästan att det kunde vara det. Det var en suverän sommar. Men nu är det 2008 och att vara på Debaser är inte alls som förut. Kanske är jag bara allmänt bitter, vad vet jag, men plötsligt känns det som att folket där är idioter. Uteserveringen har blivit något sorts allmänt Mecka för öltörstande svenssons, som inte har en aning om vad som finns innanför. Jag inser att de gör galna stålar på att ha kö, kö, kö och en överfull uteservering, men känslan är ju fan borta. Att komma ut från en svettig och syrefattig lokal och mötas av ufon som inte har en aning om att det varit en spelning. Att det någonsin är spelningar. Att det finns något annat än lantisträngeln där ute. Jag gick dit för att ligga, men jag gick hem utan att ha sett mer än en liggvärdig individ. Och han stod på scenen. Fuck.
Jag sneddade över plattan i regnet, på väg till jobbet igen i dag efter en ledig vecka. Efter att jag knuffat upp den tunga porten och tryckt ner hissen lyckades jag med konststycket att hälla ut min nyinköpta fruktsallad över precis hela entrégolvet. Okaraktäristiskt nog lyckades jag undanhålla mig från att yttra en enda svordom som jag satt där på huk och plockade upp numera grusiga bitar av ananas, melon och runt blanka blåbär.
Väl uppe på mitt rum upptäckte jag att någon suttit här medan jag varit borta. Jag tycker inte om när någon varit på mitt rum. Speciellt inte när denna någon också flyttat på saker. Inte mycket, den här gången, men tillräckligt mycket för att jag ska få en olustig känsla av FRA-liknande intrång. Alltså, jag har ju egentligen inget här att dölja, men det betyder inte att jag vill att någon ska pilla och kolla på mina grejer, läsa lapparna jag satt upp på anslagstavlan, korten som hänger på skrivbordslampan eller snegla på de kluddriga anteckningarna som ligger framme från det sista mötet jag deltog i innan semestern.
När slutade livet vara vackert? När blev natten svart och tom? När började jag tänka mer på döden än att leva? Och föredra det så. Är allt över när man inte hoppas? Varför hoppas inte jag? Och kan man börja åter när man slutat? Kan jag göra det idag?
Det finns inget här för mig. Inget riktigt. Bara sådant vi bestämt låtsas vara vikigt. Och jag kan låtsas. Jag kan blunda. Jag kan skratta, prata, äta och huka så väl som någon annan. Men jag kan inte vara lycklig. Bara på gränsen hålla mig uppe. Hålla det samman.
Jag tror inte längre. Känner hur jag vissnar inifrån. Ruttnar osynligt som ett vaxat äpple. Andas långsammare. Jag staplar leenden på hög. Bygger en mur av tänder, läppar och tandkött att gömma mig bakom. När ska det vara slut? När ska tiden börja gå? Sluta rusa?
Fatta, fatta, fatta. Släpp och gå vidare. Det räcker så. Sluta fastna i det lilla för att det är allt du har. Vi var bara goda vänner. Polare. Som låg med varandra på balkongen och köksbordet. En radda knull var allt det var.
Fan alltså. Jag önskar att jag kunde skriva något vettigt. Göra något vettigt. Jag startade till och med en ny blogg. För att kunna skriva allt jag inte kan här. Men jag skrev inget där heller. Så jag la ner.
Jag är ledig den här veckan. Går och tänker på att jag borde göra någonting, men gör sen ingenting. Fast jag städade i alla fall lite idag, och satt på en diskmaskin. Jag har bokat en resa också. Och köpt kläder på nätet. Och en massa klegg man ska tvätta, skölja, skrubba och smörja in sig i som påstås lukta gott. Slösa bort pengar kan jag alltså fortfarande. Skillnaden är jag plötsligt faktiskt har lite pengar att slösa med, en välkommen förändring.
Jag vet inte riktigt vad det är som fortfarande håller mig tillbaka. Var det faktiskt kärlek det där? Är det problemet? Eller är det stressen som följts av ostressen som gör att jag upptäckt hur förskräckligt tomt allting är och som paralyserat mig? Varför vill jag inte? Eller vill jag men vågar inte låtsas om det? Ens för mig själv.
Jag önskar att jag inte vore en sån feg liten råtta. Jag önskar att jag inte sett den där bilden idag. Jag önskar att jag orkade skrubba av mig och gå ut och leva. Kanske kan jag det när jag luktar pink cotton candy. Då måste jag väl ändå bli lycklig? (-are?)
Det måste vara ett dåligt tecken när Compare people-appen på Facebook på eget initiativ bestämmer plötsligt går och bestämmer att man är flata. Olustigt också att få frågor som “Who would you rather sleep with” och få välja mellan sin syster och sin kusin. Det kanske var dumt att tacka nej till den där blind-daten i kväll. Till och med min dator har tappat hoppet om mig. Illa.
Fan vad snygg jag är precis just nu. I det här ögonblicket. Det är någon sorts hormongrej tror jag. Håret är perfekt mjukt, huden lyser och brösten står rakt upp när jag ligger ner. Som vore jag gravid utan att vara gravid ens litegrann. Helt galet men mycket trevligt. Det var ungefär allt. Ville bara tala om att det är så här ibland också. Att allt inte bara är mörker. Trots att jag inte har någon att dela snyggman med. Jag får helt enkelt ta hand om den själv.
Jag var i ett stort hus på en skärgårdsö i midsommar. I midsommarnatten, halvt dolt under en filt, kände jag en hand mot min igen. Natten var sval och ölen varm i min mage. Men mitt hjärta skuttade inte till. Min hud brände inte. Jag reste mig upp och gick. Det är lönlöst att låtsas. Inte tillräckligt roligt för att göra det ändå. Inte värt det. På långa vägar.
I dag är det 210 dagar sedan jag kände något annat än ensamhet senast. Mitt hjärta är för uthålligt i sin sorgsenhet. För stadigt. Ger aldrig upp när det får vad det väntat på, mitt i sin kalla skörhet. Klamrar sig fast vid de känslor som format det. Trygg i vissheten att allt är som det alltid varit och alltid kommer att vara.
Nu smattrar regnet mot min ruta och i morgon ska jag till jobbet igen. Det är långsamt där nu. Sommarsegt. Men jag trivs bättre. Har saker att göra om dagarna som nästan spelar lite roll. Om jag vill kan jag lätt begrava mig där igen. I mitt arbete. Det händer så lätt när man vill fly från något annat. Om man orkar fly. När det är så lätt att ge upp.
Förutom att kanalspaningslagen suger är jag skrämd över den retorik som börjat användas. Vi måste skydda våra modiga män och kvinnor som är ute i världen för att försvara oss och terrorister hit och rikets säkerhet dit. Vill vi verkligen ha en försvarsminister som återanvänder Bushretorik från 2003? Ska vi verkligen bege oss åt det hållet? Neutraliteten må vara en chimär, men hellre leva i förnekelse än i fruktan.
Det här har varit våren och försommaren då jag förlorade hoppet. Jag kommer att minnas det så. Det är något som smugit sig på. Någon sorts kris. En lugn och mjuk våg av hopplöshet som sköljt in utan att jag märkt. Kanske är det för att jag har det där sista betyget på pappret nu. Tre år senare. Tre år då så mycket hänt. Och ändå har inget hänt. Jag trodde verkligen att något skulle ha ändrats. Från 25 till 28 och allt är samma, samma, lika. Förutom att jag är 28 istället för 25 och att jag har en examen. Ungefär.
Jag har liksom alltid trott att någon dag kommer allt ordna sig. Att det löser sig för en sådan som jag. Att jag är i en tunnel och att det där framme finns ljus. Men så är det ju inte. Det sa Pang! i hjärnan på mig i går kväll. Insikt. Så jävla nedslående att jag var uppe halva natten och gjorde alls ingenting. Men samtidigt så mycket skönare än det tillstånd av förvirrad ledsenhet jag befunnit mig i de senaste månaderna. Det blir inte bättre än så här. Jag var visst inget särskilt. Det är som att genomgå en mental Idol-uttagning utan varken sång eller domare. Pffiisst så gick hetluften ur mig. Pffuusst så blev jag vuxen.
Alltså. Jag hade ju inte tänkt sluta skriva. Bara fortsätta göra det ganska dåligt och sporadiskt. I alla fall just nu när jag bara skriver hela dagarna och nojjar hela kvällarna och sover så mycket som jag kan vilket utan undantag är för lite. Stress kallas det. Fullt upp. Lite körigt. Men det går över. Den här gången har jag till och med ett datum. En dag och timme efter vilken mitt liv blir mer normalt igen. Nu är i och för sig inte det någon garant för att inspirationen letar sig tillbaka. Men tristessen. Den lär ligga där och lura. Och tristessen, gott folk, är blogginläggets moder.
Till dess fortsätter jag att köpa nya skor och få skavsår i det tysta. Gråter jag i sängen om kvällen för att jag känner mig liten. Sitter jag i solen och tittar på växterna som skjuter upp ur svart vårmylla. Steker jag halloumi i tjocka skivor och äter med bulgur, sallad, oliver och tsatsiki. Funderar jag på när jag äntligen ska få glömma. Går jag hemifrån utan att tvätta håret och hoppas att ingen ska märka. Äter jag glass i dag igen och önskar att jag låtit bli. Allt utan att någon läser om det. Jag tror att det är på riktigt ändå.
Bloggen gör inte mycket för mig just nu, och jag gör inte mycket för bloggen. Det är inte så att vi ogilla varandra, eller gjort slut. Vi har bara glidit ifrån varandra. Lite tillfälligt. Det är inte heller så att jag inte behöver bloggen. I själva verket behöver jag den nog mer en någonsin. Egentligen har jag inget att klaga på just nu. Jag går runt och tycker att jag mår ganska bra. Att det mesta är ganska bra.
Förutom hon som viskar allt mer ihärdigt i mitt öra. Gör det, gör det, gör det. Värre än på flera år. Det är stressen som gör det, antar jag. Stressen, hjälplösheten och olyckligheten mitt i allt det bra. Just den här stressen har, turligt nog, ett bäst-före-datum. Sen kanske allt blir bra igen. Kanske slutar hon viska. Kanske kan jag le igen. Och mena det. Till dess fortsätter jag att jobba på ett magsår och kanske, om jag har tur, ett och annat grått hår.
Att det har börjat snöa igen är ju ett stort skämt. Jag ska inte gå in på det mer, men jag är besviken på våren. Det kan väl räcka så. I övrigt går mitt liv så snabbt att jag inte riktigt hinner med. Det räcker att jag blinkar så har en vecka passerat. Mycket olustigt och samtidigt ganska skönt. I alla fall så länge det bromsar upp någon gång igen. När den här uppsatsen är färdigskriven igen och livet återgår till något mer normalt igen. Kanske. Som om något någonsin är normalt. Som om jag ville att det skulle vara det.
När jag svängde till höger efter tunnelbanan var huset som stod där i morse borta. Kvar fanns milt solsken, ett gigantiskt hål och en halv vägg ur vilken kablar ringlade som spagetti. På ena sidan rivs det som varit, på andra byggs nytt. Det känns konstigt att stå mittemellan och bara se det hända. Att se livet hända, känns det som, hur pretentiöst det än är.
Ikväll tänkte jag gå på Chamillionaire på Nalen, men stannade hemma och åt tomatsoppa istället. Efter en vecka med tentaplugg, därpå följande ångest och en pava avfirningscava var jag tillbaka på jobbet idag. Jag trivs inte på jobbet. Mindre än vanligt. Inte alls. Förra veckan gick jag runt och kände mig ganska glad och harmonisk. Idag parkerade sig en klump i magen igen. Jobbklumpen. Inte gjorde det heller saken bättre att det var dramatik av modell el giganto där jag kontrollerat väste saker med huvudet på sned och blicken stint fäst på min chefs buktande ljusblå ögon.
På något sätt slutade det hela med att jag typ fick ett nytt jobb. Problemet är bara att jag egentligen inte vill ha det. Jag vill inte vara kvar. Vill göra något annat på en plats där folk tror på mig och fattar hur jävla bra jag faktiskt är på mitt jobb. De är en av de saker jag aldrig tvivlar på och det gör mig galen att min chef är för feg och korkad för att ta tillvara på det. Jag är trött på att jobba under en feg och korkad chef. Jag vill känna att man tror på mig och att man ser en framtid för mig. Jag vill arbeta med människor jag respekterar och som jag kan lära mig något av. Inte med människor som är avskräckande exempel. Men ett jobb är ett jobb är ett jobb och när jag pluggat klart har jag plötsligt ett som kommer att se betydligt bättre ut på min cv. Vem är jag att klaga?
Ps. Plötsligt har jag lust att ligga igen. Jag får inte riktigt än, men viljan i sig måste väl räknas som ett gott tecken?
Jag har ont i hjärtat. Inte för att jag saknar någon, eller för att det är tomt. Det är rent fysiskt. En svidande värk. Det är olustigt.
Snön som fallit och isen som lagt sig i skrovliga skåror på trottoarerna irriterar mig. Jag hade börjat ställa in mig på vår och nu är det plötsligt vinter. Vinter är okej i december, men sedan blir det så trött. Så kallt. Jag tycker inte om kyla. Jag tycker inte om värme. Det är väldigt lite jag tycker om, egentligen. I alla fall just nu.
På parkeringsplatsen nedanför mitt sovrumsfönster håller de på att bygga ett nytt hus. Jag har ingen insyn i mitt sovrum. Ingen insyn alls. Bara tomrum och sedan en bergvägg kanske 40 meter bort. Jag älskar det med min lägenhet, att man helt obesvärad kan gå runt hur som helst. Kan göra vad som helst. Men nu bygger de ett hus där. Inte nära. Långt, långt nere och en bra bit bort. Men ändå. Det är ett hus där det tidigare var intet. Jag gillade intet bättre.
Jag saknar hud som inte är min egen. Min egen hud är inte särskilt skoj. Speciellt inte nu när den är vit och man ser blodkärlen genom den och den liksom blir prickig och flammig av kylan. Inte särskilt skoj alls. Annan hud däremot. Det saknar jag. Han är i Brasilien just nu, råkar jag veta. Hans hud är alltså alldeles enastående brun, kan jag gissa. Slät och vacker har den alltid varit, med vitblonda hårstrån som ställer sig på ända när man drar naglarna över honom. Det är sådant jag saknar. Att göra skillnad. Lämna spår.
Jag fastnar i hur jag inte kan förstå hur vi gick från en lång omfamning, något så löjligt som en kyss i regnet och ett sådant där avsked med händer som inte vill släppa varandra och viskade löften om att vi snart ses igen till ett “Jag tror inte att det här kommer att funka.”. Det var tre timmar däremellan. Jag undrar vad som hände. Vad som hann hända honom som aldrig nådde mig. Hade jag förstått det hade allt kanske varit annorlunda nu. Inte hjärtat. Inte snön. Inte huset. Inte huden. Men jag hade i alla fall vetat. Vad jag gjorde fel.
Sedan den där dagen förra veckan, då jag för en kort stund behärskade världshistoriens bästa partytrick, har det hänt en hel massa spännande saker i mitt underliv. Egentligen är kanske obehagliga och djupt skakande en bättre beskrivning, men jag vill ogärna skrämma bort mina läsare. Trauman är till för att delas och nu banne mig tänker jag dela!
För en vecka sedan låg jag alltså och skrevade i en blank halvtimme medan ett pistolformat föremål kopplat till en gigantisk gastub pillade runt och frös bort blåsliknande cellförändringar i min livmoder. (Föremålet agerade inte ensamt, men just då kändes gynekologen, knappt synlig bakom mina flaxande ben, relativt oviktig och perifer.) Direkt när jag reste mig för att sätta på mig mina hett efterlängtade trosor utrustades jag med en fluffig binda av samma typ som köptes i kuddliknande paket på Ica när jag var liten och drabbades av en överraskande tidig pubertet någon gång mellan monchichi och torrpetting. Flytningar var ordinationen. Inte nog med sex- och badförbud alltså, dessutom ger ingreppet tydligen upphov till flytningar.
Fast det där ”tydligen” kan vi stryka. Det dröjde väl ett par timmar, sedan dess har flytningarna varit omöjliga att missa. För tydligen, gott folk, tydligen går jag runt med en stor brännblåsa nu där inne och den här brännblåsan vätskar sig precis som vilken annan brännblåsa som helst. Och vätska, den tenderar att rinna nedåt. I detta fall är nedåt ut. I en vecka har jag, för första gången sedan på högstadiet, gått runt med en glorifierad och skavande blöja i mina stackars trosor. Och tro fan att det behövs. Vi snackar inte lite kladd här, utan kaskader av genomskinlig sårvätska. Hela nätterna drömmer jag kissapåmigdrömmar och vaknar ideligen med den där obehagliga känslan att jag precis gjort något som ingen 28-årig kvinna ska. Sen inser jag att jag inte alls kissat. Jag har bara lite ”lätta flytningar” som inte ännu lagt sig tillrätta i blöjattrappen.
Det här är så typiskt för hur världen funkar. Ni killar går, ovetande och glada i hågen, runt med virus på era stolt resta snoppar som ni pillar in i valfri halvalkad tjej som i sin tur får cancer och dör, eller i alla fall får cellförändringar och flytningar. Det är så orättvist. Vad hände med revolutionen?
South Park är helt enkelt inte detsamma när man inte hånglar till det. Så är det med den saken.
I övrigt har jag haft en ganska fantastisk helg. Den smygstartade med en fin torsdag och fredagen var den roligaste på evigheter. Fest sen en liten kärntrupp som drog vidare till Debaser Medis. Galet kul kväll med cykeltaxi, vattenkrig samt platt fall, allsång och nästan utslängning från McDonalds. Allt var så där bubblande kul när man vill omfamna hela världen och ge universum en kyss, typ. Sen har det väl egentligen inte hänt så mycket mer, men det har varit bra. Och så slutar veckan med South Park utan hångel och den välkända ledsenheten i magen återkommer. Jag tror att jag kanske sätter den där själv. För att den är vad jag känner bäst. Jag försöker lära om. Börjar en ny vecka och försöker lära om.
Idag har det sprutat snö ur min, ja vad kallas det nuförtiden, snippa? Idag har det sprutat snö ur min snippa. Det ni. Mo on ice. Gynekologen skrattade och skämtade om att vintern visst gömde sig i mitt underliv. Det hade hon inte så fel i. Det rör sig ju numera om mer eller mindre orörd mark. Och så kommer det förbli. Sexförbud i en månad gäller nu. Det kommer inte att bli så svårt.
I övrigt är allt bra. De var snälla och mamma var snäll och ni är snälla och jag har bytt till nya lakan i sängen, dagen till ära. Men det känns lite konstigt när jag sitter.
Och så till något helt annat. För ett tag sedan utmanades jag av popjunkien att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Just då var jag för lat, men rätt ska vara rätt. Här är mina underliga egendomligheter.
1. Ett tag i mitt liv, för mycket länge sedan, orienterade jag. Jag var aldrig särskilt bra och höll väl på i halvtimme eller så. Hur som helst. Det underliga är vad som fick mig att sluta. Jag hade precis sett ”Tjejen som visste för mycket” tillsammans med en kompis och skrämts halvt till döds av den elaka skurkalbinon. Gissa vad jag stöter på där ute i skogen? Jupp, en albino. Jag sprang som en galning och la för gott kartan och kompassen på hyllan. Märkligt.
2. Jag känner mig fruktansvärt manhaftig. Ser på mig själv i det närmaste som en karl. Det är jag ju inte. Folk brukar skratta åt mig när jag berättar detta. Men det är sant.
3. Det där med snön ovan kan väl också kvala in på listan? Jag kan spruta snö med min snippa. Det är väl ändå rätt egendomligt?
4. Surkål är något av det bästa jag vet. Det brukar folk tycka är konstigt.
5. Jag har ett 40-tal handväskor och minst 60 par skor (det här alltså något jag skäms över). Nio par står just nu på min hallmatta. Kanske är detta en bidragande faktor till att jag (oavsiktligt) hade på mig två olika svarta stövlar när jag besökte Chris häromsistens. Eller så är jag bara excentrisk. Jag vet inte vilket som är värst. Men jag vet att jag borde lägga mindre av mina pengar på skor och väskor.
6. Mitt huvud är 59 cm i omkrets. Det är mycket. Jag hatar mitt stora huvud.
Jag är trött på nästan allt som skrivs just nu. Framförallt det som skrivs av mig. Känner för bilder istället. Kanske foton. Eller kanske för att plocka fram stafflit igen och gegga lite. Ord tilltalar mig inte längre, eller så är det verkligen alla bloggar som blivit precis så tråkiga som jag läser dem. Det känns som att glädjen är borta. Det oförstörda. Eller så är det bara jag. Som om jag någonsin varit oförstörd. Men är inte allt bara pretentiöst och meningslöst? Var det någonsin något annat? Jag vill minnas det.
Det visar sig att mamma trots allt följer med imorgon. Hon ringde och drämde ner fotfan rätt hårt i marken och nu är det bara att gilla läget. Men jag sa att hon fick vänta på mig i parkeringsgaraget. Hon kan glömma att hålla mig i handen bara för att. Fast skjutsa kan hon få göra. När jag har ont.
I tunnelbanan imorse kände jag plötsligt doften av honom. Kaplam! rätt i mellangärdet satt den. Jag fick bilder av hur han går runt med rakapparaten mot hakan och hummar och liksom gungar på trampdynorna samtidigt som han spexigt fladdrar med ögonbrynen åt mig. Jag saknar sånt. Saknar hans lukt. Till och med när den sitter i en slätkindad tonårsgrabb i tunnelbanan. Går sådant någonsin över?
På tisdag är det meningen att jag ska bli av med min cancer (eller icke-cancer, kanske-cancer, eller vad vi nu ska kalla den) en gång för alla. Något säger mig att jag kommer att känna mig ganska liten när jag tassar runt där ensam i sjukhuskorridorerna. Mamma har frågat om jag vill att hon ska följa med, men jag tror faktiskt bara att det skulle vara ännu värre. Jag vill inte ha mamma där. Jag vill inte ha någon där. Vill inte vara där. Och är jag där med någon annan är det plötsligt på riktigt. Nu, när det inte är något jag pratar om, behöver det inte heller vara något jag tänker på.
Jag antar att det är någon sorts framsteg att jag sagt något till henne överhuvudtaget. När de trodde att jag hade pappa-cancer i hjärnan sa jag inget alls. Blev isprutad radioaktivt jox och låg fastspänd på en vadderad brits och blev grundligt genomlyst. Det gick ju bra. Får jag välja är jag så otroligt mycket hellre tillsammans med andra när jag mår bra. Då intensifieras upplevelsen. Mår jag dåligt vill jag bara stänga ner och stänga av. Försvinna. Så det gör jag lite då och då just nu. Går in i mig själv och låstas att inget annat finns. Att jag är en bubbla som långsamt svävar omkring på min egen himmel, där inget spelar någon roll. Där solen går upp och solen går ner men inget är viktigt däremellan. Till på tisdag.
Ibland slår det mig hur skev bild bloggen måste ge av mig. Delvis är det också därför jag har så svårt att skriva här nuförtiden. Jag har fått för mig att skevt är dåligt. Som att jag har någon att stå till svars inför. Jag vet ju att det inte är sant, men känslan finns där. Bloggen för mig är ju där jag skriver de tankar som är som allra mest förbjudna. Som jag inte känner att jag kan berätta för någon. Det jag inte kan prata om är känslor. Hur jag känner. Vad jag längtar efter. Vad jag vill ha. Det blir mycket om ensamhet och tanken på något annat. Det är helt enkelt min porr. Känsloporr. Hade det varit sex jag var hämmad av hade jag skrivit om sex.
Som tur är för oss alla är min hjärna numera så avsexualiserad som kan bli. Vill inte! Även om kroppen sänder allt annat än subtila signaler när hjärnan pausar lite om natten. Jag väljer att bortse ifrån det. Jag är inte redo. Känner mig bara ful och äcklig och vill inte att någon ska ta på mig. Har den där känslan igen när jag inte ens kan förstå att jag någonsin velat. Att någon någonsin velat. Att jag kunnat tänka mig att lämna ut mig själv så fullständigt. Förnedra mig. Det är faktiskt ganska fascinerande hur vidrigt motbjudande jag kan gå runt och känna mig. Rent objektivt vet jag ju att jag inte är så fruktansvärd, men det är inte så det känns. I huvudet har ringaren i Notre Dame och jag en hel del gemensamt.
Dessutom går jag och spänner mig inför hur jag kommer att reagera när det oundvikliga beskedet kommer att han är med någon annan. Inte ligger med någon annan alltså, det förutsätter jag att han ägnar sig åt mest hela tiden. Är med någon annan. När det blir där fullständigt klart att han lyckats gå vidare där jag fortfarande har stelnat och frusit fast i något som aldrig ens var verkligt. Åh, gud så jag behöver skärpa mig. Tonårstönterier hör liksom hemma i tonåren av en anledning. Nåväl. Även denna lilla känslopuckel ska väl passera, så som brukligt är. Passera och övergå i en mer normal nivå av stördhet. Där jag hör hemma.
