Jag är precis som förut

Tystnaden sitter lika plågsamt tydligt i fingrarna som i mina läppar. Jag kan inte skriva om, än mindre prata om, det som jag allra mest skulle behöva. Jag är sjuk. Utan att vara sjuk. Egentligen. Men om jag inte gör något nu så kommer jag med all säkerhet att bli sjuk senare. Så det är meningen att jag ska göra något. Skära lite och så. Inget farligt, troligtvis. Om allt går som det ska. Och det gör det säkert. Jag har sagt de orden så många gånger. Skämtat om det så många gånger. Att jävlar i gatan så bra jag är på att vinna högoddsare. Och som tävlingsmänniska gör det här mig ju nästan glad. Alla sa att det aldrig brukar vara något, men självklart bevisade jag att de hade fel. Hos mig var det något.

Någon jag legat med har gett mig ett virus, det är så det går till. Ett virus som sätter sig på livmodertappen och börjar växa. Jättelångsamt går det, som små vårtor ungefär, vilket är väldigt äckligt och inget jag så gärna tänker på. Och vårtor, vet vi ju alla, kan visa sig vara cancer. Så är det med den saken. Om jag inte går och får en bit av livmodertappen bortskuren är sannolikheten ganska stor att jag får cancer. Det låter väldigt mycket värre än det är. Jag har självklart läst allt jag kommit över och har fakta väldigt klara för mig. Inte. Farligt. Troligtvis kommer det inte att hända något alls. I värsta fall blir det där med barnaalstrande inte så enkelt, men annars kommer ett stolspiller, sexförbud, lite blödningar och sveda troligtvis vara allt.

Men det där ordet cellförändringar är inte så enkelt för mig att svälja. Cellförändringar har tagit så jäkla mycket ifrån mig redan. Jag vill inte behöva tänka på sådant. Inte igen. Och jag vill inte låtsas att allt är okej och att det inte är någon fara. Klappa på andra och säga till dem att det inte är någon fara. Att allt blir bra. Jag vill bara få vara liten en stund. Slippa vara rationell och stark. Släppa allt och låta någon ta hand om mig. Men det finns ingen att ta hand om mig. Och jag vet inte hur jag ska gå tillväga för att låta någon. Det har han lärt mig. Att allt som händer när jag försöker är att jag skakar och gråter och sen skrattar bort allt och gör det till ett skämt. Mig till ett skämt. Min rädsla. Och oförmåga. Men när jag skrattat klart är de där precis som förut. Jag är precis som förut. Fast nu nästan med cancer.