Känsloporr

Ibland slår det mig hur skev bild bloggen måste ge av mig. Delvis är det också därför jag har så svårt att skriva här nuförtiden. Jag har fått för mig att skevt är dåligt. Som att jag har någon att stå till svars inför. Jag vet ju att det inte är sant, men känslan finns där. Bloggen för mig är ju där jag skriver de tankar som är som allra mest förbjudna. Som jag inte känner att jag kan berätta för någon. Det jag inte kan prata om är känslor. Hur jag känner. Vad jag längtar efter. Vad jag vill ha. Det blir mycket om ensamhet och tanken på något annat. Det är helt enkelt min porr. Känsloporr. Hade det varit sex jag var hämmad av hade jag skrivit om sex.

Som tur är för oss alla är min hjärna numera så avsexualiserad som kan bli. Vill inte! Även om kroppen sänder allt annat än subtila signaler när hjärnan pausar lite om natten. Jag väljer att bortse ifrån det. Jag är inte redo. Känner mig bara ful och äcklig och vill inte att någon ska ta på mig. Har den där känslan igen när jag inte ens kan förstå att jag någonsin velat. Att någon någonsin velat. Att jag kunnat tänka mig att lämna ut mig själv så fullständigt. Förnedra mig. Det är faktiskt ganska fascinerande hur vidrigt motbjudande jag kan gå runt och känna mig. Rent objektivt vet jag ju att jag inte är så fruktansvärd, men det är inte så det känns. I huvudet har ringaren i Notre Dame och jag en hel del gemensamt.

Dessutom går jag och spänner mig inför hur jag kommer att reagera när det oundvikliga beskedet kommer att han är med någon annan. Inte ligger med någon annan alltså, det förutsätter jag att han ägnar sig åt mest hela tiden. Är med någon annan. När det blir där fullständigt klart att han lyckats gå vidare där jag fortfarande har stelnat och frusit fast i något som aldrig ens var verkligt. Åh, gud så jag behöver skärpa mig. Tonårstönterier hör liksom hemma i tonåren av en anledning. Nåväl. Även denna lilla känslopuckel ska väl passera, så som brukligt är. Passera och övergå i en mer normal nivå av stördhet. Där jag hör hemma.