Sedan den där dagen förra veckan, då jag för en kort stund behärskade världshistoriens bästa partytrick, har det hänt en hel massa spännande saker i mitt underliv. Egentligen är kanske obehagliga och djupt skakande en bättre beskrivning, men jag vill ogärna skrämma bort mina läsare. Trauman är till för att delas och nu banne mig tänker jag dela!
För en vecka sedan låg jag alltså och skrevade i en blank halvtimme medan ett pistolformat föremål kopplat till en gigantisk gastub pillade runt och frös bort blåsliknande cellförändringar i min livmoder. (Föremålet agerade inte ensamt, men just då kändes gynekologen, knappt synlig bakom mina flaxande ben, relativt oviktig och perifer.) Direkt när jag reste mig för att sätta på mig mina hett efterlängtade trosor utrustades jag med en fluffig binda av samma typ som köptes i kuddliknande paket på Ica när jag var liten och drabbades av en överraskande tidig pubertet någon gång mellan monchichi och torrpetting. Flytningar var ordinationen. Inte nog med sex- och badförbud alltså, dessutom ger ingreppet tydligen upphov till flytningar.
Fast det där ”tydligen” kan vi stryka. Det dröjde väl ett par timmar, sedan dess har flytningarna varit omöjliga att missa. För tydligen, gott folk, tydligen går jag runt med en stor brännblåsa nu där inne och den här brännblåsan vätskar sig precis som vilken annan brännblåsa som helst. Och vätska, den tenderar att rinna nedåt. I detta fall är nedåt ut. I en vecka har jag, för första gången sedan på högstadiet, gått runt med en glorifierad och skavande blöja i mina stackars trosor. Och tro fan att det behövs. Vi snackar inte lite kladd här, utan kaskader av genomskinlig sårvätska. Hela nätterna drömmer jag kissapåmigdrömmar och vaknar ideligen med den där obehagliga känslan att jag precis gjort något som ingen 28-årig kvinna ska. Sen inser jag att jag inte alls kissat. Jag har bara lite ”lätta flytningar” som inte ännu lagt sig tillrätta i blöjattrappen.
Det här är så typiskt för hur världen funkar. Ni killar går, ovetande och glada i hågen, runt med virus på era stolt resta snoppar som ni pillar in i valfri halvalkad tjej som i sin tur får cancer och dör, eller i alla fall får cellförändringar och flytningar. Det är så orättvist. Vad hände med revolutionen?
Hörrdu, det där var skitläskigt!
(Men också skitintressant, för det här har jag aldrig hört förut.)
…krya på dig, eller vad säger man egentligen?
Ha ett fint (under-)liv…
Oj, gynblogg!
Vet inte vart revolutionen tagit vägen. Det är många revolutioner som gått i stå tycker jag. Vart är vi på väg egentligen? Den trötta massan som likt messmör stilla flyter fram i skåran och trängs bland alla andra som tycker en massa men inte gör så mycket…
Hmm…nu kom jag av mig helt. Hoppas allt går till sig. Därinne.
Gillar taggen “torrpetting”.
Oj. Goodness. Inte avundsjuk. Alls.
Det finns vissa orättvisor man bara kommer att få leva med, gissar jag. Och tyvärr är det ibland liksom rubriken för hela livet. Usch. Stackare, jag som trodde att jag hade det värst.
Jag hittade precis till din blogg. Skitbra!
Jag känner flera som genomgått samma sak som du men INGEN har någonsin berättat om DE DÄR konsekvenserna (eller vad man ska kalla dem) Fy vad jobbigt, men shit vad bra att veta. Tror jag. Om det någonsin skulle hända mig eller någon annan, som heller aldrig hört det. Fast de kanske berättar det för en när man väl är där iofs, det låter väl logiskt, men ändå.
Yellow Tokyo: Mycket läskigt faktiskt, men tydligen normalt och övergående.
Madison: Tack du, det knallar och går. En revolution skulle jag väl inte kalla det, men…
Eff: Jag gillar taggar punkt. En helt ny uttrycksform för mig. Snart kanske jag slutar skriva och bara taggar.
Suziluz: Värst har säkerligen varken du eller jag, men det betyder ju inte att vi inte har det illa.
Annaluna: Tack tack och välkommen hit! Folk borde prata mer om saker som är äckliga och besvärliga. Då skulle man inte känna sig så konstig och ensam jämt och ständigt, utan inse att vi alla är konstiga och ensamma.
Obehagligt som attan! Men tja, tur i oturen att du i alla fall upptäckte det tidigt och det kunde åtgärdas. Bättre med flytningar än med cancer och död, i alla fall.
Jag tänkte börja med taggar, men då var jag tvungen att byta template och det ena med det andra, så det blev inget. I så fall hade jag gjort exakt som du, femordsinlägg med tolv taggar. Lätt.
underlandet: Helt klart är det så.
eff: Microbloggande.
Eller: blaggande.
jag sövdes och opererades för samma åkomma fast mer utbredd. istället för sårvätska har det runnit sårblod i en månad. fan för cellförändringar.
Eff: Blaggande är skiten!
Ida: Usch. Jag var väldigt glad att slippa den valsen måste jag säga. Hoppas att det är bättre med dig!