Jag har ont i hjärtat. Inte för att jag saknar någon, eller för att det är tomt. Det är rent fysiskt. En svidande värk. Det är olustigt.
Snön som fallit och isen som lagt sig i skrovliga skåror på trottoarerna irriterar mig. Jag hade börjat ställa in mig på vår och nu är det plötsligt vinter. Vinter är okej i december, men sedan blir det så trött. Så kallt. Jag tycker inte om kyla. Jag tycker inte om värme. Det är väldigt lite jag tycker om, egentligen. I alla fall just nu.
På parkeringsplatsen nedanför mitt sovrumsfönster håller de på att bygga ett nytt hus. Jag har ingen insyn i mitt sovrum. Ingen insyn alls. Bara tomrum och sedan en bergvägg kanske 40 meter bort. Jag älskar det med min lägenhet, att man helt obesvärad kan gå runt hur som helst. Kan göra vad som helst. Men nu bygger de ett hus där. Inte nära. Långt, långt nere och en bra bit bort. Men ändå. Det är ett hus där det tidigare var intet. Jag gillade intet bättre.
Jag saknar hud som inte är min egen. Min egen hud är inte särskilt skoj. Speciellt inte nu när den är vit och man ser blodkärlen genom den och den liksom blir prickig och flammig av kylan. Inte särskilt skoj alls. Annan hud däremot. Det saknar jag. Han är i Brasilien just nu, råkar jag veta. Hans hud är alltså alldeles enastående brun, kan jag gissa. Slät och vacker har den alltid varit, med vitblonda hårstrån som ställer sig på ända när man drar naglarna över honom. Det är sådant jag saknar. Att göra skillnad. Lämna spår.
Jag fastnar i hur jag inte kan förstå hur vi gick från en lång omfamning, något så löjligt som en kyss i regnet och ett sådant där avsked med händer som inte vill släppa varandra och viskade löften om att vi snart ses igen till ett “Jag tror inte att det här kommer att funka.”. Det var tre timmar däremellan. Jag undrar vad som hände. Vad som hann hända honom som aldrig nådde mig. Hade jag förstått det hade allt kanske varit annorlunda nu. Inte hjärtat. Inte snön. Inte huset. Inte huden. Men jag hade i alla fall vetat. Vad jag gjorde fel.
Jag som tycker just den typen av hud är rätt så het, alltså.
Oklart varför, men ändock.
Bara så du vet.
På tre timmar hinner man inte göra så mycket fel ens om man anstränger sig. Särskilt ifall man var någon annanstans under de tre timmarna.
Annars fattar jag precis det där med spår. Jag bet mannen som lämnade mig. Hårt, i axeln. Inte just när han lämnade mig men innan. För jag ville finnas kvar hos honom på något vis, göra märke, sätta spår.
när man inte längre saknar någon känns det mer som att man saknar något. eller är det någon. jag vet inte. men felet är inte ditt. inte. var snäll mot dig själv.
Idag lagade jag förresten en köttfärssås med så mycket vitlökspulver i att till och med du höjt lite på ena ögonbrynet, Mo. Imorgon kan man gno en formfranska mot min lekamen och få vitlöksbröd, om det är jag övertygad.
Eff: Det är något fel med dig. Det är inte hett, bara blekt och prickigt. Nåja, vem har sagt att galenskap alltid är dåligt?
suziluz: Jag nöjer mig med naglar och rumpnyp. Än så länge.
anne: Jag ska försöka. Tack.
Eff (igen): Vitlöksbröd är himmelriket. Eff och en formfranska, så är man där.
Det är fel på alla andra ju!
Asså, har du aldrig hört “alabasterhud” exempelvis? Som något fint då. Förvånande. Brunhetsen är rätt trökig, sen blir alla tjejer 40 och undrar varför det kommer rynkor när de griljerat sig i drygt ett år av sitt liv totalt.
En vinterblek tjej med mössvettig lugg och rosiga kinder, alltså, sicken grej. Hellre det än nån stolpig och brunutansolig tuttfia. Åtta dagar i veckan. Därmed basta.
Åh, jag saknar också huden som inte är min egen. Känslan av någon annans hud MOT min hud. Det är som ett hån att den känslan alltid tas ifrån mig.