Bloggen gör inte mycket för mig just nu, och jag gör inte mycket för bloggen. Det är inte så att vi ogilla varandra, eller gjort slut. Vi har bara glidit ifrån varandra. Lite tillfälligt. Det är inte heller så att jag inte behöver bloggen. I själva verket behöver jag den nog mer en någonsin. Egentligen har jag inget att klaga på just nu. Jag går runt och tycker att jag mår ganska bra. Att det mesta är ganska bra.
Förutom hon som viskar allt mer ihärdigt i mitt öra. Gör det, gör det, gör det. Värre än på flera år. Det är stressen som gör det, antar jag. Stressen, hjälplösheten och olyckligheten mitt i allt det bra. Just den här stressen har, turligt nog, ett bäst-före-datum. Sen kanske allt blir bra igen. Kanske slutar hon viska. Kanske kan jag le igen. Och mena det. Till dess fortsätter jag att jobba på ett magsår och kanske, om jag har tur, ett och annat grått hår.
<3
Ta hand om dig själv!
Kram
Se till att vila iallafall en hel dag i veckan, kroppen behöver återhämtningen.
Ta hand om dig!
Jag kommer sakna, minnas dig. Kom tillbaka snart.
ingen början, inget slut. Du kommer tillbaka. Ta hand om dig.
Förr eller senare kommer du att skriva en bok och då vill jag har ett signerat ex, har ju läst alla dina inlägg under 2 1/2 år; du är ju min vän även om jag inte är din.
Hey, people. Jag sa aldrig att jag skulle sluta. Och varje gång jag sagt det har jag ju i alla fall ljugit, eller hur? Kasta inte in handduken åt mig när jag bara gått och blivit lat.
Saknarnick: Blir det någonsin en bok utlovar jag ett signerat exemplar. Tack för tålmodigheten.