Det här har varit våren och försommaren då jag förlorade hoppet. Jag kommer att minnas det så. Det är något som smugit sig på. Någon sorts kris. En lugn och mjuk våg av hopplöshet som sköljt in utan att jag märkt. Kanske är det för att jag har det där sista betyget på pappret nu. Tre år senare. Tre år då så mycket hänt. Och ändå har inget hänt. Jag trodde verkligen att något skulle ha ändrats. Från 25 till 28 och allt är samma, samma, lika. Förutom att jag är 28 istället för 25 och att jag har en examen. Ungefär.
Jag har liksom alltid trott att någon dag kommer allt ordna sig. Att det löser sig för en sådan som jag. Att jag är i en tunnel och att det där framme finns ljus. Men så är det ju inte. Det sa Pang! i hjärnan på mig i går kväll. Insikt. Så jävla nedslående att jag var uppe halva natten och gjorde alls ingenting. Men samtidigt så mycket skönare än det tillstånd av förvirrad ledsenhet jag befunnit mig i de senaste månaderna. Det blir inte bättre än så här. Jag var visst inget särskilt. Det är som att genomgå en mental Idol-uttagning utan varken sång eller domare. Pffiisst så gick hetluften ur mig. Pffuusst så blev jag vuxen.
men? inget särskilt kan betyda så mycket. för mig tex, är du väldigt speciell. om man är med dig känner man att man lever. men jag ska inte komma här och komma, förstår att sådana insikter och förvirrad ledsenhet är skit. men du är inte skit för det!
Tänk på hunden Leika.
Chris: Puss, puss, puss.
Saknarnick: Som skickades upp i rymden för att dö?
Ja det kunde varit värre. Du slipper ju det.
Hjärta dig.
Saknarnick: Alltid något.
Eff: Hjärta dig också.
Konstigt att jag, som mår så dåligt, kan känna tröst i att läsa denna blogg. Och då menar jag inte på ett “hon mår iaf sämre”-sätt, utan det är nog dina tankegångar, vackra uttryckssätt och sådant som gör det. Märkligt
Lilla Frö: Tack så mycket. Tröst är alltid bra. Jag ger dig den gärna.