Jag var i ett stort hus på en skärgårdsö i midsommar. I midsommarnatten, halvt dolt under en filt, kände jag en hand mot min igen. Natten var sval och ölen varm i min mage. Men mitt hjärta skuttade inte till. Min hud brände inte. Jag reste mig upp och gick. Det är lönlöst att låtsas. Inte tillräckligt roligt för att göra det ändå. Inte värt det. På långa vägar.
I dag är det 210 dagar sedan jag kände något annat än ensamhet senast. Mitt hjärta är för uthålligt i sin sorgsenhet. För stadigt. Ger aldrig upp när det får vad det väntat på, mitt i sin kalla skörhet. Klamrar sig fast vid de känslor som format det. Trygg i vissheten att allt är som det alltid varit och alltid kommer att vara.
Nu smattrar regnet mot min ruta och i morgon ska jag till jobbet igen. Det är långsamt där nu. Sommarsegt. Men jag trivs bättre. Har saker att göra om dagarna som nästan spelar lite roll. Om jag vill kan jag lätt begrava mig där igen. I mitt arbete. Det händer så lätt när man vill fly från något annat. Om man orkar fly. När det är så lätt att ge upp.
Finaste Mo. Det kommer igen. Det måste komma igen.
anne: Låtom oss hoppas.
På något sätt är dina texter alltid större än livet. Mer intensiva, mer levande, mer fyllda. Orden skissar tomrumets konturer vilket gör svarta mindre svart, precis som du har ett känslomässigt mörkerseende. Ord som ger oss en skymt av det perfekta. Vackert. //d
Danne: Stora ord det där. Jag nöjer mig med ett litet tack. Tack.