Fan alltså. Jag önskar att jag kunde skriva något vettigt. Göra något vettigt. Jag startade till och med en ny blogg. För att kunna skriva allt jag inte kan här. Men jag skrev inget där heller. Så jag la ner.
Jag är ledig den här veckan. Går och tänker på att jag borde göra någonting, men gör sen ingenting. Fast jag städade i alla fall lite idag, och satt på en diskmaskin. Jag har bokat en resa också. Och köpt kläder på nätet. Och en massa klegg man ska tvätta, skölja, skrubba och smörja in sig i som påstås lukta gott. Slösa bort pengar kan jag alltså fortfarande. Skillnaden är jag plötsligt faktiskt har lite pengar att slösa med, en välkommen förändring.
Jag vet inte riktigt vad det är som fortfarande håller mig tillbaka. Var det faktiskt kärlek det där? Är det problemet? Eller är det stressen som följts av ostressen som gör att jag upptäckt hur förskräckligt tomt allting är och som paralyserat mig? Varför vill jag inte? Eller vill jag men vågar inte låtsas om det? Ens för mig själv.
Jag önskar att jag inte vore en sån feg liten råtta. Jag önskar att jag inte sett den där bilden idag. Jag önskar att jag orkade skrubba av mig och gå ut och leva. Kanske kan jag det när jag luktar pink cotton candy. Då måste jag väl ändå bli lycklig? (-are?)
vill du komma hit den artonde och dricka öl?
Chris: Tack gärna.
Borde du inte lukta mer som dig själv. Alltså, för mycket sockervadd gör en ju bara lätt illamående.
Regna inte på min parad nu, Effen. Jag har ju luktat som mig själv hela livet utan större framgång. Visst mår jag lite illa, men förr eller senare lär väl personligheten anpassa sig efter lukten. Typ.