När slutade livet vara vackert? När blev natten svart och tom? När började jag tänka mer på döden än att leva? Och föredra det så. Är allt över när man inte hoppas? Varför hoppas inte jag? Och kan man börja åter när man slutat? Kan jag göra det idag?
Det finns inget här för mig. Inget riktigt. Bara sådant vi bestämt låtsas vara vikigt. Och jag kan låtsas. Jag kan blunda. Jag kan skratta, prata, äta och huka så väl som någon annan. Men jag kan inte vara lycklig. Bara på gränsen hålla mig uppe. Hålla det samman.
Jag tror inte längre. Känner hur jag vissnar inifrån. Ruttnar osynligt som ett vaxat äpple. Andas långsammare. Jag staplar leenden på hög. Bygger en mur av tänder, läppar och tandkött att gömma mig bakom. När ska det vara slut? När ska tiden börja gå? Sluta rusa?
Fatta, fatta, fatta. Släpp och gå vidare. Det räcker så. Sluta fastna i det lilla för att det är allt du har. Vi var bara goda vänner. Polare. Som låg med varandra på balkongen och köksbordet. En radda knull var allt det var.
Utropstecken. Utropstecken. Punkt.
Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi se ju inga stjärnor,
där intet mörker är.
I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt,
som ljuset med bävan längtar till.
Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.
Erik Blomberg
Det gör nästan fysiskt ont att läsa det du skriver.
Men trot eller inte, sällheten finns inom dig.
Utan att vilja vara en jobbig förstå-sig-påare, för jag känner ju inte dig på riktigt, skulle jag säga att det där inte låter så värst bra. Förlora hoppet, tänka på döden, känna hur man inte är nånting är inte sunt. Jag har läst din blogg rätt länge och det låter liksom som om nånting bara gick sönder i dig! Ska du inte gå till någon som kan hjälpa dig fixa det?
Tusen kärlek.
Anne: Fint! Tack.
Saknarnick: Gör den? Ska kolla lite närmare.
Yellow Tokyo: Det vore säkert en bra idé. Jag ska bara försöka en sista gång själv. Kanske med hjälp av en och annan natt. Och öl.