Ett, två, tre

Ska vi försöka vända det här nu? Vi ska det va? Jag har laddat ner en hel jävla massa ny musik och jag ska tvinga (nåja) mig själv att gå ut så mycket det bara går den här veckan. Måste, måste, måste börja styra upp mitt liv nu. Jag känner ju igen det här allt för väl. Det här nedåt, nedåt, nedåt (jag tar saker i tre i dag, hoppas att det är okej) som inte tycks vilja sluta förrän man tvingar det. Så det är min plan nu. Att tvinga det.

Det känns som att tiden är rätt. På jobbet händer precis ingenting och den där tunga plattan av stress som tyngt ner mig är ett minne blott. Nu måste jag bara få mina sociala cirklar att snurra igen. Jag har inte direkt varit världens mest aktiva partypingla de senaste månaderna. Plötsligt är det inte massa saker uppstyrda utan att jag behöver tänka på det. Jag behöver tänka på det. Planera själv. Ta itu med. Så jag ska börja göra det. Sluta gå runt utsliten och osminkad. Börja tänka mig för lite igen. Bry mig. Jag tror att det blir bättre så. Det måste bli bättre så.