Jag geggade ut lite hudcrème ur en nära nog tom flaska med hjälp av en noppig gammal topps jag hittade skramlande i necessären. Kletade ut lite beigebrunt kladd som luktade unket av vanilj och masserade hastigt in på händerna. Sen satt jag och hade tråkigt ytterligare en stund, i väntan på att få gå och dricka öl eller vin eller vad det nu blir. Toppsen låg kletigt och smetigt på min stiligt randiga post-it kub. Uppenbart begagnad. Ljusgul och solkig. Jag kände ett visst frändskap med den avlagda stackarn. Det hindrade mig emellertid inte från att en stund senare utan nåd släppa ner den mot sopkorgens svarta plastläppar. Det är en hård värld vi lever i, vilket är något även en topps måste lära sig.
I ett uttryck för ren och skär desperation gick jag, när all annan internetlektyr jag kunde komma på avverkats, tidigare i dag in på veckorevyn.com för att fördriva lite tid. Veckorevyn har inte ändrat sig särskilt mycket sen mina yngre tonår då blaskan, tillsammans med diverse gravt olämpliga vuxenböcker, agerade kunskapskälla för min informationstörstande och hormonstinna lekamen. Det är lite ledsamt, faktiskt, att inte mer hänt med sminktips, modespecial och populärpsykologiska delvis-, halv- och ickesanningar om manligt och kvinnligt. Eller lite skillnad är det förresten. De förtäckta moralkakorna vänds mer sällan mot magasinets huvudsakliga målgrupp och istället oftare i riktning mot killar. Som till exempel det att killar inte någonsin säger till någon att en tjej är dålig i sängen, eftersom hans polare då skulle påpeka att det i så fall måste ha varit hans fel. Önsketänkande kallar jag det, men i alla fall bättre än dåtidens förmaningar att inte ge honom chansen. Och kanske ett sätt att i smyg sända ett normerande meddelande till de tonårskillar som stjäl en nyfiken flukt på de rosa sidorna. Men jag undrar fortfarande vad ”kissbomben” är. Det har jag lyckats leva 28 år utan att få svar på.
Så lite bättre är det kanske numera, även om jag också efter P1:s dokumentär i går fortfarande känner mig osäker på det där med mödomshinnans vara eller icke vara. Inte blödde det för mig, men det betyder ju inte att någon hinna aldrig existerat. När man läser vidare är det som att den både finns och inte finns, ibland i samma text. Hur är det så? Mödomshinnan är ju så allomstädes närvarande i litteratur, kultur och kollektivt medvetande. Kan den då verkligen vara ren inbillning? En myt? En vidskeplig föreställning från en svunnen tid? Varför vet vi inte mer? Och är det inte rasande märkligt att något så grundläggande som det kvinnliga könet är så outforskat att en relativt initierad kvinna i väst fortfarande är osäker på hur sjutton hon själv funkar där nere?
Att man ens ägnar dess vara eller icke vara tid över huvud taget är väl ett övertydligt (bokstavligt) exempel på just könsmaktsordning?
Alltså, allt du behöver göra är att googla kissbomb så får du svar. Jag kan dock avslöja det är enbart i Fridas och Veckorevyns världs som pojkar/grabbar/män gör något sådant. Jag har _aldrig_ hört någon prata om det utom efter det stått om det i en ‘tjejtidning’, och definitivt aldrig att någon av mina manliga vänner ska ha gjort något sådant.
Eff har rätt. Och den finns inte. Googla på det och du kommer tillslut få upp en avhandling om ämnet. Men myten, baby, myten kommer leva kvar länge. Det tjänar män på. Man kan ju operera in en ny för att man ska vara fin och angenäm för sin nya man, om man vill. Kommer det blod gör man fel, men att få folk att fatta det tycks svårt.
Eff: Fast som tjej är det ju faktiskt ganska intressant att veta. Jag tycker nog faktiskt att det är ett ännu tydligare exempel just att vi inte vet.
.m: Usch, men jag vill ju inte googla. Jag kan inte tänka mig att det är något bra. Min bild är också att bullrunkning och andra ritualer som påstås vara nödvändiga för att bli man mest verkar bo i fantasin. Det är i alla fall vad mina manliga vänner påstår.
Mård: Jo, vetenskapen tycks ju relativt enig om att den inte finns. Men hur fan uppstod myten? Den har ju ändå varit högst levande i tusentals år. Knepigt.
Men det är väl ganska fastlagt att det kan finnas ett hudveck som kan spricka och blöda under första samlaget, eller när man cyklar eller böjer sig fram eller vadfan som helst. (Att det ibland verkligen finns en hinna där i extremfall är väl inte konstigare än att folk ibland föds med en underutvecklad siamesisk tvilling i armhålan. Asså.)
Vari myten uppkom kan man fråga sig. Det sjuka är väl att det är just hela tanken på den “rena kvinnan” som ska blöda vid första samlaget som något slags blodoffer för att mannen ska känna att nu jävlar knullar jag oknullad tjej här, vad manlig jag känner mig nu. Allt medan mannen kan knulla lite hejvilt och det är jävligt okej. Det är ju utan tvekan en myt som endast män tjänat på rent maktmässigt.