Jävla kärring!

Lite nervigare och mörare än vanligt har jag återvänt från landet. I pauserna, och när den knapphändiga mobiltäckningen så tillät, ägnade jag mig åt att bjuda på en lägenhet. Jag fick den inte. Var bara villig att lägga halvlarvigt med pengar, inte helgalet mycket. Så vinner man inte budgivningar i Stockholm. I dag blev det ett par nya visningar och en ny lägenhet jag gärna vill ha. Vi får se hur det går. Tror tyvärr att antiklimaktiska avslut kommer att bli min nya grej framöver.

På väg till den första visningen blev jag för första gången i mitt liv kallad jävla kärring. Detta av en liten brud i tunnelbanan som ville ha tolv spänn att lägga mot en ny åkremsa. Hon pratade väldigt snabbt och väldigt mycket och när jag sa att jag inte hade tolv kronor blev hon oväntat upprörd och skrek att jag inte skulle ljuga. Och sen det där om att jag var en jävla kärring. Jag tror att det här någonstans var meningen att jag skulle bli lite rädd, men det blev jag inte. Bara något perplex. Någonstans har jag klivit över gränsen från att vara den som säger jävla kärring till att vara en jävla kärring. Oväntat! Och ett än tydligare tecken på att jag numera är vuxen än det där om att nästan aldrig bli kortad på systemet. Det kändes lite stort.

Nu ska jag knyta på mig ett mentalt förkläde och förbereda mat till imorgon kväll då det kommer en hel hög hungriga människor som väntar sig att bli utfodrade. Muglahi-kyckling med kryddris, sallad och nybakat bröd hade jag tänkt bjuda på. Sen plommonpaj med vaniljglass. Förbereda mat, förresten. Det känns också hysteriskt vuxet.