Ja, med minst fyra a

Det spöregnar. Det är december och mot fönstren slår tunga droppar i siluett mot en mörkblå himmel, eller för en stund sedan mot min hjässa, när jag som vanligt sneddade över Plattan på väg till jobbet. Saker och ting är lite upp och ner i mitt liv just nu. Mest upp faktiskt. Förutom lite drama med en eller annan person i mitt liv. För att vara brud är jag ovanligt dålig på att förstå mig på brudar. Troligtvis eftersom brudar är lika individuellt unikt kantiga som snöflingor. Och män, för den delen. Men svåra att förstå sig på är de, och i vissa fall har jag helt enkelt tröttnat på att försöka. Det måste finnas någon gräns för hur irrationellt och omoget vuxna människor får bete sig. Efter ett tag orkar jag inte ta hänsyn till omständigheter längre. Jag skiter i omständigheterna. Jag bryr mig bara om det personliga ansvaret och min egen mentala hälsa.

Så. På vissa områden är det draaaama. Och ja, med minst fyra a. På andra är det ganska fabulöst och underbart. Min lägenhet börjar nästan bli ett hem och jag trivs. Mycket. Det finns så mycket fint och så många fina bara en liten bit bort. Jag känner mig förankrad på ett sätt jag inte gjort på mycket länge. Inte så att allt plötsligt är bra eller att jag kan sova hela natten varje natt. Men jag känner mig i alla fall hemma. Som att jag passar in. Att det finns en plats här för bara mig. Inte vid sidan om eller utanför, utan precis där jag vill vara. Jag tycker om den känslan.

För övrigt kan anordnandet av en julfest på jobbet vara en strid av i det närmaste episka mått. Tyck synd om, tack.