Seminormal, hur gör man?

Jag vill inte vara ensam längre, bara. Jag känner skam när jag ställs inför detta enkla faktum. Som om det är fel eller onaturligt att jag söker förändring. Som att det automatiskt medför en värdering av nuet. Att det är sämre. Att jag är dålig. Och att jag som en konsekvens förtjänar ensamheten. En cirkelrörelse mot oändligheten.

Men jag är trött på att vara ensam. Trött på att lojt acceptera att saker är på ett sätt jag inte vill att de ska vara. Samtidigt har jag svårt att se mig själv som något annat. Jag ser mig själv som singel, har en stark singelidentitet, ingen paridentitet. Ensam, aldrig tvåsam. Samtidigt vet jag att jag fungerar utmärkt i en tvåsamhet. Det är inte problemet. Men jag har svårt att visualisera tvåsamheten och ta mig dit. Jag kan inte föreställa mig att någon jag skulle vara intresserad av skulle vilja ha mig.

På något bisarrt plan handlar det nog om att jag känner mig så ful. Inte objektivt, men subjektivt. Min känsla. Inuti. Jag vill inte vara nära någon eller vara med någon när jag är så här ful. Jag vet egentligen inte vari fulheten består och jag vet att jag inte alltid känt så här. När jag var liten var jag söt. Kände mig söt. Ansågs vara rätt snygg när jag gick i skolan. Var populär bland både vänner och killar. Hade en tydlig identitet i allt det där. Någonstans på gymnasiet (eller var det tidigare?) kom brytningen. Sen dess har jag bara känt mig hemsk och vidrig och oberörbar. En vidrig sugga.

Egentligen tror jag inte att det har så mycket med utseende att göra. När jag petar i det som känns allra jobbigast att peta i tror jag att det handlar om en känsla av och rädsla för att bli övergiven. Min pappa, så klart. Sen morfar som var det bästa som fanns och strax därefter bästa bästa farmor. Sen ett vänskapsavslutande ickegräl med min högstadiebästis. Det låter så jävla löjligt, men vi umgicks dygnet runt, växte ihop till en människa och läste varandras tankar. Från själsfränder till inget. I ett slag övergiven. Även om jag övergav precis lika mycket som hon, så klart. Men det kändes inte så inuti. Fick bekräftat att jag inte är något att ha.

Kontentan. Jag bär inuti mig själv en djup känsla av att inte räcka till och en rädsla för att bli övergiven. För att jag är för ful, av någon outgrundlig anledning. Ett barns irrationella rationalisering kanske, vad vet jag. Men där är jag fast. Så vad gör man åt något sådant utan att gå i terapi, undrar jag i mitt stilla sinne. Det skulle vara så skönt att bara kunna lämna allt detta i forntiden där det hör hemma och vara seminormal som alla andra. Hur gör man? När man bara tänder på helt normalsnygga, jävligt smarta och roliga killar, samtidigt som man känner sig för ful och ovärdig för världen, punkt. Hur gör man? För att inte vara ensam.