Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. En boktitel som hade kunnat vara undertexten till mitt liv. Nu skulle jag inte direkt vilja klistra på mig själv etiketten bipolär eller manodepressiv, men jag kan helt klart se beröringspunkter med mitt känsloliv. Jag vet inte riktigt hur det är meningen att en depression ska kännas, troligtvis betydligt tyngre än där jag någonsin är, men särskilt munter kan jag inte påstå att jag är. Inuti. Kanske är mitt största problem min totala oförmåga att visa utåt hur det känns inåt. Inte så att jag är konstant svart eller ledsen i min själ, så är det inte, men mitt vanliga ”bara fint” eller ”ingen fara” är det också oftast långt till. Jag gör helt enkelt inte känslor. Inte mina. Inte med andra. I bloggen ja, men inte i livet. Min grundfärg är inte svärta, skulle egentligen kategorisera mig själv som en ganska glad prick, men livet är allt för ofta svart. Eller så jag uppfattar det. Så mycket av det viktigaste saknas, mitt i allt det fantastiska jag har.

Jag vet egentligen inte heller om jag är särskilt självmordsbenägen. Antagligen inte, för jag vill ju inte dö. Jag vill bara inte leva så här. Har aldrig egentligen velat. Själmordsgrubblande har jag dock alltid varit. I perioder är det nästan som en besatthet. Kanske för att förvissa mig om att jag inte saknar en utväg. Att det faktiskt går att överge allt om jag skulle vilja. Jag väljer ett datum ibland. Bestämmer mig för att om det fortfarande är så här då så är det okej att få det att ta slut. Sen gör jag aldrig det. Tror egentligen inte att risken är överhängande. Men det är skönt att veta att jag kan. Att det inte behöver pågå för evigt.

För några dagar sedan såg jag den djupt tragiska dokumentären om Gustaf och Maria som repriserades i Kunskapskanalen. I slutet tog Gustaf sitt liv precis så som jag själv en gång bestämt mig för, från en Finlandsfärja i all enkelhet. Jag kände en stor samhörighet med honom då, stackars knepiga Gustaf, som aldrig riktigt fann sin plats här i världen. Jag har funderat på det här ganska mycket. Hur jag skulle göra. I mina tonår hade jag bestämt mig för hängning. Lärde mig att knyta en snara. Bestämde en plats. Sen gjorde jag inget så klart, jag ville ju egentligen inte dö då heller. Bara inte leva. Veta att det fanns en utväg om jag ångrade mig och att jag till dess faktiskt valt att vara här.

Jag bor ganska nära en annan utväg. En hög fin bro. Det kan göra mig lugn att veta när mörkret smyger nära. Återigen att det går, inte att jag tänker göra. Det blir som en ventil alla de där dagar jag fastnar i meningslösheten. Hade det varit så farligt som jag i stunden får för mig hade jag ju för länge sedan gjort något åt det. Och eftersom jag inte gjort något åt det, trots att jag mått betydligt sämre, kommer jag inte göra det nu heller. Det blir som en trampolin halvvägs till botten som gör att jag direkt kan studsa upp igen, istället för att fortsätta att falla. Jag tänker det mörkaste jag kan. Provocerar mig själv för att släppa det destruktiva. Som en stege i det klassiska brädspelet som ger mig en välbehövlig skjuts.

Så klart fattar jag att det säkert finns bättre sätt att leva. Att det finns smartare sätt att än att leka med tanken att inte leva. Sexigare sätt. Mer konstruktiva. Typ snacka med någon kanske. Men det är så jävla svårt att sitta mitt emot någon man tycker om och erkänna att ingenting i mitt liv räcker. Att det ändå inte känns värt det. Inte ens någon som är så himla fin och som betyder så mycket för mig. Att inte ens det räcker mer än en liten stund. Så jag håller mig på avstånd. På min egen kant. Egentligen skulle jag vilja krypa under skinnet på någon annan. Leva strax bredvid en älskad ryggrad, som en parasit och aldrig släppa taget. Kunna kliva ur min egen kropp, lämna den bakom mig och bara vara fri i någon annan. Sådant går ju inte, så klart. Inte heller någonsin komma tillräckligt nära. Så jag kommer aldrig nära. Släpper aldrig in, av rädsla för vad jag skulle släppa loss. Vill leva, men inte tillräckligt mycket för att inte vilja dö.