Först en kopp kaffe

När jag kom hem idag, efter att ha varit på muséum, promenerat och mysfikat, kunde jag konstatera att jag inte hade någon uppkoppling. Som om det inte vore illa nog började min dator konstra å det grövsta. Stod bara och tuggade och tänkte och gav mig ångest. Jag drog ur sladden, tvångsavslutade, väntade, väntade om och om igen. Men ändå ville datorn inte erkänna att den hade något innehåll i sig alls. Sjukt obehagligt. Jag kan inte fatta att jag inte tagit itu med det där säkerhetskopierandet än. Jag är så jävla dödsföraktande dum att jag skulle kunna strypa mig. (Endera dagen.)

För en stund sedan kunde jag lyckligtvis konstatera att datorn gick igång, med innehåll och allt. Pust! Mitt liv är räddat. För den här gången.

I övrigt kan jag konstatera att uteliv fortfarande kan vara både förjävligt kul (så länge man är full) och oerhört ångestpinsamt (dagen efter). Och att jag fortfarande alltid alltid fastnar för helt fel person (gåshud i nacken fastnar). För någon jag vet är omöjlig, i det närmaste dödssynd den här gången. (Kanske just därför?) Jag har ett och annat att ta itu med. Först en kopp kaffe.