I natt trodde jag att jag skulle dö en stund. Jag var inte beredd på det, har inte varit där i tankarna nu. Sen plötsligt började läpparna pirra och domna och så munnen och så kanske halsen. Och nattsköterskan var skärrad och bad mig att inte somna. Allergisk reaktion. Hjärta som slår dubbelslag. Inte somna. Inte somna. Tyngsta ögonlocken och tankarna på pirr som blev stick som blev svid som blev en liten ångest-Mo mellan lakanen. Sen var det bara borta, när natten var borta. Jag är kvar.
Like this:
One blogger likes this post.
Stanna kvar med oss andra ett tag till. Länge. Snälla.
Du får denna, med Willie Nelson.
http://open.spotify.com/track/6UVHYAaS8I00e3YfFFhGdg
Jag lovar att göra mitt bästa. Tack!
Underbart att du är kvar.
stanna med allt du har.
Stor kram.
Jobbar på det!
jag fann inga ord
så jag lånade någon annans.
kram.
Kram Danne!
Fyfan, skönt att höra!
Det var ju jävligt skönt måste jag säga, att du är kvar.
Det håller jag med om.
Vilken ångest bara att läsa om. Kan inte ens föreställa mig. Glad att du stannade här. Kram!
Ja, ångest är min arvedel vad det verkar. Skönt att ha det bakom mig. Minnet bleknar ju snabbt.
Hoppas på ett nytt livstecken. Tänker på dig
Och så kom det. Känns bra.