Jag har mått väldigt dåligt efter min transplantation. Har spytt och skitit och gråtit. Har legat hemma med både närings- och vätskedropp och ätit nävar av piller varje dag. Jag har tappat allt hår igen. Jag har antagit en äldre herres spolform av allt kortison jag pumpats i. Min hud har blivit tunn och torr som papper. Jag har blivit grå och fått problem med blåsan.
Cancer är inte särskilt glamouröst. Men hittills lever jag. Just nu utan både immunförsvar och ork, men lever gör jag. Och nu tänker jag bli frisk. Det är det enda som är kvar. Inga fler behandlingar, bara rehab.
Idag målade jag naglarna korallröda. Vi börjar där.
Hej dig. Kämpa på! Tänker på dig.
Hej? Heja ska det så klart vara där!
så jävla fuckin skönt att äntligen få börja. YES!
Hurra-rop känns så dumt men samtidigt: hurra!
Hoppas innerligt att vändningen kommit. Kramar
Har inte varit inne på din blogg på ett bra tag och så kommer jag tillbaka och läser detta. Kämpa, kämpa. Cancer har gjort mitt senaste år till skit men det finns en väg tillbaka och målning av naglarna är en bra start på den vägen. Kram
Hang in there. Och kom ihåg. Kortison blir vi bara snyggare av
Kommer ihåg hur jag såg ut själv. Knallröd i ansiktet och svullen som en boxare i ansiktet och smal som en Belzenfånge i övrigt. Men det går att komma igen. Nu var det ju inte samma jag drabbades av. Men det tar tid och är jobbigt men lovar dig att varje litet steg är positivt… Och det måste få ta den tid det tar. Bara att kunna ta en ordentlig promenad gör att man blir lite stoltare…
Mo. I min värld har du alltid varit vacker och kommer så förbli. För det är DU, den du är i ditt hjärta som är ditt sanna jag och din sanna skönhet.
Men det gläder mig ändå att du målar naglarna röda. Det gläder mig att du ska bli frisk. Hoppas du har det bra. Kram
Vad vet jag, men jag tycker det verkar vara en bra start.
Något litet, som ändå får symbolisera nåt stort – livskraft tror jag man skulle kunna kalla det.