Som en tunn dimma

På måndag kommer jag att få ett första besked om min behandling fungerat eller inte. När jag lägger mig i sängen kommer ångesten. Jag vet vad det betyder nu att vara sjuk. Vet att jag klarar det. Vet inte om jag klarar det igen. Med sämre odds, mindre hopp, kanske utan chans att ta mig tillbaka.

Jag vill så förtvivlat gärna ta mig tillbaka. Har lärt mig att allt som betyder något är att få leva och ta del av allt det fantastiska i världen. Vissa stunder kan jag se det så klart. Det är som att livets mening ligger som en tunn dimma i luften och jag kan se den där runt oss. Det är så starkt och stort och bottenlöst tragiskt att tänka sig utan.

Samtidigt tror jag att jag vill dö om jag blir sjuk igen nu. Kan inte säga säkert så klart, sånt vet man inte förrän man står inför faktum. Men tanken har mer än slagit mig. Det kommer en punkt när man är nöjd. När man förstår att det sista kapitlet är skrivet och sorgen att vara kvar för att se allt försvinna är större än den att lämna bakom.

Jag vet vad jag älskar nu. Jag vet vad som betyder något. Vet att jag kan leva ett långt liv och fatta rätt beslut. Våga visa människor hur mycket de betyder för mig. Vågar konfrontera mina rädslor och osäkerheter och så småningom övervinna dem.

Allt jag behöver är tid, men jag kanske inte har tid. Om cancern inte gett sig, är det då verkligen så fel att själv göra det? Det finns en gräns. Jag vill hellre själv bestämma var, än låta sjukdomen göra det.

Men allra helst vill jag leva.