Nu faller löven som vi log inunder

Nu faller löven som vi log inunder. Vår sommar blev höst. Tog slut. Gick över. Övergick i något annat. Något ensammare. Som grenen kal. Som kylig vind.

Nej, jag känner inte för att suga lite

Det var trevligt att vakna tillsammans med någon igen. Ännu trevligare att sparka ut honom när jag ville vara ifred.

Man lär sig något av alla relationer. Av min senaste har jag lärt mig att säga nej. Inte för att jag var tvungen att säga nej, utan för att jag förstått att jag förtjänar att få bestämma själv. Det tycker jag är ett bra betyg för något som gick över så fort.

Hår

Ikväll blev jag påmind om varför man alltid, alltid rakar. Fan fan fan.

Det är då

Det är när man inte väntar sig det som ledsenheten överrumplar. När man tittar tillbaka i kalendern och ser alla de där träffarna som planerats, passerat och förpassats till minnet. Jämför med kalendern nu och inser att man saknar något. Det är då. Det gör ont.

I tusen bitar

Det är vidrigt, det är vidrigt, att de varit där, att de överlevt. Det gör ont i mig att se. Att tänka på. Deras lidande. Inte för att förminska annat lidande, utan för att jag vet att det är ett lidande i lönndom. För att de sågs förtjäna det. Har burit det tyst för att det är sant. Så som vi alla förtjänar lidande för våra dumheter. Vissa större än andra.

Stad i ljus, stad i grus, stad i tusen bitar. Skam att bära i smyg. Att dela från en dotter till en annan. Annars omöjlig att mäkta med. Fortfarande.

Tyck synd om

Den här helgen har jag tyckt synd om mig själv mest hela tiden. Det gäller att passa på när man har mens.

Kanske bryta ihop lite?

Jag tycker att det känns konstigt att det inte känns mer.  Att jag klart det här så bra. Att jag inte varit ledsnare. Jag känner mig dum därför, som om det hjälper. Jag ser på pannor i djupa veck att jag borde vara ledsnare. Kanske bryta ihop lite?

Men jag bryter inte ihop. Jag gör vardag, gör helg, som om ingenting hänt. Som att jag väntade, det var väntat. Jag kände det inte då, att jag var förberedd, men nu är det så tydligt.

Tårar i regnet, då var det på riktigt. Sen slutade jag tro, om än inte försöka. Jag sörjde klart där, tror jag. Stängde in tilliten i en låda. Så nu har jag den kvar. Jag har inte förlorat något, eftersom jag aldrig hade något att ge. Ibland kan det vara bättre så.

Det blir aldrig bättre.

Först en kopp kaffe

När jag kom hem idag, efter att ha varit på muséum, promenerat och mysfikat, kunde jag konstatera att jag inte hade någon uppkoppling. Som om det inte vore illa nog började min dator konstra å det grövsta. Stod bara och tuggade och tänkte och gav mig ångest. Jag drog ur sladden, tvångsavslutade, väntade, väntade om och om igen. Men ändå ville datorn inte erkänna att den hade något innehåll i sig alls. Sjukt obehagligt. Jag kan inte fatta att jag inte tagit itu med det där säkerhetskopierandet än. Jag är så jävla dödsföraktande dum att jag skulle kunna strypa mig. (Endera dagen.)

För en stund sedan kunde jag lyckligtvis konstatera att datorn gick igång, med innehåll och allt. Pust! Mitt liv är räddat. För den här gången.

I övrigt kan jag konstatera att uteliv fortfarande kan vara både förjävligt kul (så länge man är full) och oerhört ångestpinsamt (dagen efter). Och att jag fortfarande alltid alltid fastnar för helt fel person (gåshud i nacken fastnar). För någon jag vet är omöjlig, i det närmaste dödssynd den här gången. (Kanske just därför?) Jag har ett och annat att ta itu med. Först en kopp kaffe.

Gråskala

När jag vaknar på morgonen tänker jag att jag inte borde må så bra. Att det är något fel på mig som fortsätter leva som att ruta två aldrig fanns. Sen inser jag att man inte behöver vara glad för att man inte är ledsen. Man kan vara okej. Gråskala. Behöver inte pendla mellan ytterligheter. Så jag går upp på morgonen med lite större lätthet än tidigare. Sätter på mig kläderna jag okaraktäristiskt hängt fram i förväg. Knyter jackans skärp i midjan och rättar till halsduken, innan jag låser ytterdörren. Går ner till tunnelbanan och låter mig vaggas in i arbetsdagen, gungad i mörka gångar under jorden, sen upp i ljuset, datorn ur skåpet och kaffe jag misstänker är från igår. Jag är inte nöjd, inte heller missnöjd. Bättre kunde jag inte hoppats på. Och jag hade ändå slutat hoppats.

Molnen rusar över himlen idag

Molnen rusar över himlen idag. Solen är blek. Bussen går sakta. Livet viner. För en sekund har jag redan glömt, berör mig inte alls. Nästa sekund har jag inte glömt. En ny tröja gör inte en ny människa, nya minnen. Den gör bara lite varmare när hösten blåser genom jackan. Blåser hud kall, som hjärta. På skylten utanför fönstret en ledsen gubbe och en glad. Hade kunnat vara jag, så kluven. Delad trasig.

Minnesspår

Jag är någon att projicera längtan på, är van att ha det så. Jag blir den du vill att jag ska vara, en kärlekskameleont. Att vara någon annan är allt som finns kvar, när man själv inte har något själv att dela med sig av. Så ta det du önskar, säg vad du behöver och jag ska ge och ge. Bara du inte vill ha mig, ska jag dela det.

Nästa spår. Minnesspår. Köttgryta i kväll igen. Vin var meningen. Det blir aldrig som det är meningen. Blir högra hörnet i soffan och filt.

^{Trentemøller – Miss you}

Jag kände mig alltid som en tillfällig lösning. Därför blev jag aldrig överraskad. Hade räknat med tårarna, lika ovälkomna som väntade. Ibland är ett vi viktigare än rätt vi, speciellt när det är höst som går mot vinter och när grannarna som flyttat in i lägenheten mitt emot är två och är det så där tydligt att det kan få ett nyblivet singelhjärta att brista. Om det kunde brista.

Ruta ett

Ibland ligger att tro och att hoppas så förtvivlat långt ifrån varandra. Jag är ensam igen. Har egentligen varit hela veckan, även om det inte blev officiellt förrän i dag. Om det blir så, sa jag till Chris i går, är det ändå skönt att det är han som gör slut med mig. För när man säger att ens pojkvän gjort slut tycker folk så jävla synd om en att de slutar fråga.

Jag är van vid att vara ensam. Andra är vana vid att jag är ensam. Säger att jag är för kräsen, för svår. Allt sådant slipper man, när man blivit lämnad. Jag vet redan att det fel på mig, men felet är i alla fall inte att jag inte vill eller försöker. Det är bättre så. Även om jag är osäker på att det räcker.

Jag mår dåligt av att veta att varannan tår som faller gör det för att det är höst. För att jag fyller 30 om mindre än två månader. För att jag trodde att, kanske kanske, det här var min chans. Att det inte var så. Att jag hade fel och att det inte spelar någon roll hur mycket jag försöker, hur mycket jag töjer mig. Nycklarna hänger ändå där på sin krok i hallen och den enda tandborsten i muggen är min.

Jag vill inte ha en till sådan vinter. Vet inte om jag klarar en till sådan vinter. Är rädd att går sönder, precis som muggen som aldrig blev lagad. Inser sen att jag varit det från början och att det här inte gör någon skillnad. Jag nöter ruta ett. Hade gärna fortsatt att låtsas på ruta två, hur dålig det än gör mig.

Hösten kommer från väster

Hösten kommer från väster. Det är ett välkänt faktum här, men gör mig förvånad. Tiden kommer från öster, men med årstiderna är vi först. Jag sitter vid någon annans skrivbord. Det är rörigt och belamrat med diverse krimskrams. På väggen bakom datorskärmen sitter fem foton på samma blonda flicka. Ett för varje år hon levt, vad det verkar. På en av bilderna ser hon ut precis som jag gjorde i samma ålder. Det gör mig lite illa tillmods, så jag vänder blicken mot fönstret.

Det finns inget att se där ute. En beigegrå byggnad i luggsliten betong. Ett par träd (fortfarande gröna). En skåpbil parkerad utanför en garageport märkt med en blå skylt som det står Itella Oyj på. En plats som för en sekund känns som en fysisk manifestation av min egen meningslöshet. Den finns, den är, men den tillför inget. Behövs inte. Mest av allt i vägen, precis som jag.

Med en suck faller min blick åter på skrivbordet och fastnar vid en lila pudel med långa ögonfransar, hatt och käcka pumps som oförklarligt står placerad snett bakom datorn. Någon annans försök att platsen mer meningsfull, måhända. Göra arbetsdagen lite roligare. Platsen lite mer hemma. Jag har sällan sett något så sorgligt.

Staden

Stockholm, jag älskar dig, men dagar som denna gör det vackra bara ont.

Tunnelbanetankar 217 – Tankesmed

Oktober

Ett vi. Behöver inte vara rätt vi.
Vårt vi. Svårt vi. Men lättare än du. Rättare än jag.
Vi, vi, vårat. Det våras. Nalkas höst. Vi en tröst.
Ensam svag.

7.37 minuter du aldrig vill ha tillbaka

Skriet – Ben & Hjärtan

Den här låten är så oerhört bra i dag. Vänner, jag tror vi måste köpa skivan. Det gjorde i alla fall just jag.

Harkel

Jag är sjuk. Det är väldigt synd om mig.

När försvann magin?

När försvann magin? När blev vi gamla och trötta? Tjocka? Slutade försöka och nöjde oss? Slutade röka. Upp på morgonen, hem på kvällen och alltid ute lagom sent. Med för glada och unga ansikten åt alla håll.  Ingen fråga om överlevnad att ha koll. Gemenskap nu i utanförskapet från utanförskapet. Randigt blev rutigt sen blev något annat som vi inte förstår. En halv takt för sent och sova på natten. Evigt unga i går.

Måndag till fredag

Mon Dieu! Idag var en dag som heter duga. Jag har fan ett jobb nu. Arbete. Hårt för de hårda. Tufft för de tuffa. Jag hade utan problem kunnat jobba 80 timmar i veckan i tre år och ändå inte fått allt att ticka på utan missöden. Tur för alla inblandade att jag gillar utmaningar. Men när jag får chansen ska jag fan ha löneförhöjning. Och inom två år tänker jag ha min egen slav.

Det tionde livet

Igår dog min gamla katt. Imorgon är han bränd och klar och kommer hem i en urna. 16 fina år fick han. Den första månaden bodde han i min skjortficka.

Hon och jag

Hon sa, jag kommer aldrig få någon lika bra igen. Han duschade varje gång vi varit ute, innan vi gick och la oss. Från och med nu kommer allt annat alltid vara lite sämre. Och jag tänkte att vi prioriterar väldigt olika. Hon och jag. I våra relationer.

1981

Jag laddade just upp 1778 gamla inlägg till min testblogg som jag en gång raderat från den här bloggen. För att kolla om de fortfarande fanns. Undrar lite varje gång jag får syn på den där filen. Och det funkade. 1778 gamla inlägg. Sen 203 till sen efter att jag raderade (jag har blivit långsam på att skriva nytt). 1981 inlägg alltså, och nästan fyra år. Fy fan så sjukt.

Leker livet

Relationer. Hur bra det än är dyker de där tillfällena upp när jag känner mig snärjd av en stereotyp bild. Som en tvångströja. Myter odlade över tid och i populärkultur. Vi delar ord och plötsligt slutar jag vara jag. Blir den där bilden. Tvingas in i en roll. Känner mig tvingad.

Påminner. Mamma. Påminner igen. Gnällkärring. Frågar om vi ska ses. Flickvännen (den är okej). Frågar igen. Psykot (mindre okej).

Jag har aldrig varit kille, så jag vet inte hur det är för er. Men för mig känns det så. Som att kliva ur mitt liv i en förställning. Säger replikerna som de brukar sägas. Menar inte ens så, men det känns som att det är så det låter. Så jag tolkar det som att det är så det tolkas.

Och så går det runt. Runt och runt. Ses som sanning eftersom det återupprepas, återupprepas för att det ses som sanning. Du är en roll och jag är en roll. Spelar relation. Leker livet.

A little death around my eyes

Jag kände en sådan oerhörd dödsrädsla i kväll. Plötsligt bara. Blev helt kall och fick tårar i ögonen och fylldes av myllrande ångest. Rädsla för döden alltså, inte dödsprocessen. Insåg så påtagligt att jag vill inte lämna den här världen. Står inte ut med tanken att allt kommer att fortsätta och att jag inte får vara med. Oavsett vad jag gör och vad som händer kommer den dag komma då världen fortsätter utan att jag gör det. Och jag kommer aldrig att veta vad som händer sen. Som om den bästa bok man läst slutar mitt i. Eller när favoritserien avslutas med en cliffhanger. Sådan är döden. Det tycker jag suger.

Top 100 00-tal (hade inget bättre för mig)

Så där. En liten lista från mig som från alla andra. 00-talets bästa hittills. Typ. Jag begränsade mig till sådant som fanns i mitt huvud eller min iTunes, orkade liksom inte vara duktigare än så. Ju längre ner i listan man kommer, desto mer ostrukturerad blir den. Det är någonstans strax efter 30 som ordningen fallerar. Orkade inte längre än så, det är ju efter midnatt, gudbevars. Sovdags alltså! Puss puss.

1. Antony and the Johnsons – Fistful of Love
2. M. Ward – Poison Cup
3. Håkan Hellström – Nu kan du få mig så lätt
4. Thåström – Fanfanfan
5. Tom Waits – Green Grass
6. Beck – Everybody’s Gotta Learn Sometimes
7. Martha Wainwright – Bloody Mother Fucking Asshole
8. Antony and the Johnsons – Cripple and the Starfish
9. The Cure – The Only One
10. Olle Ljungström – Kaffe och en cigarett

11. Glasvegas – Fuck You, It’s Over
12. Arab Strap – Stink
13. Neko Case – Hold On, Hold On
14. Silver Jews – My Pillow Is The Threshold
15. Håkan Hellström – Kärlek är ett brev skickat tusen gånger
16. Broken Social Scene – Lover’s Spit
17. Detektivbyrån – E18
18. Malcolm Middleton – Devastation
19. Merz – Verily
20. The Knife – Pass This On

21. CocoRosie – Beautiful Boyz
22. Bill Callahan – Night
23. Daft Punk – Something About Us
24. AIR – Cherry Blossom Girl
25. M. Ward – Post War
26. LCD Soundsystem – Someone Great
27. Jay-Z – 99 Problems
28. Martha Wainwright – Bleeding All Over You
29. Nick Cave & The Bad Seeds – Sweetheart Come
30. Tori Amos – A Sorta Fairytale

31. The White Stripes – Seven Nation Army
32. The Flaming Lips – Do You Realize??
33. The Avalanches – Since I Left You
34. Feist – Past in Present
35. Cat Power – Shaking Paper
36. Elbow – Grounds for Divorce
37. Amy Winehouse – Back to Black
38. The Cardigans – You’re the Storm
39. Arctic Monkeys – I Bet You Look Good on the Dancefloor
40. The Bear Quartet – Millions
41. Säkert! – Vi kommer att dö samtidigt
42. Hot Chip – Boy From School
43. Hello Saferide – Leaving You Behind
44. Daft Punk – Digital Love
45. M.I.A. – Paper Planes
46. Lily Allen – Littlest Things
47. Kings Of Convenience – I’d Rather Dance
48. Indigo – Losing You
49. Franz Ferdinand – Take Me Out
50. Missy Elliott – One Minute Man
51. Richard Ashcroft – A Song for the Lovers
52. Phoenix – Lisztomania
53. Röyksopp – What Else is There?
54. The Postal Service – Such Great Heights
55. PJ Harvey – This Mess We’re In
56. Nelly Furtado – Say it Right
57. Robyn – With Every Heartbeat
58. Rick Ross – Blow
59. Fiona Apple – Not About Love
60. Isobel Campbell & Mark Lanegan – Ramblin’ Man
61. [ingenting] – De svåraste orden
62. The Chemical Brothers – Shake Break Bounce
63. Baxter Dury – Cocaine Man
64. Björk – All is Full of Love
65. The Cool Kids – Cool Kids (Klever’s Ride Big rmx)
66. Death Cab For Cutie – Someday You’ll Be Loved
67. Bat for Lashes – Daniel
68. Kaiser Chiefs – Everyday I Love You Less and Less
69. Band of Horses – No One’s Gonna Love You
70. The Eels – Woman Driving, Man Sleeping
71. Anna Ternheim – My Secret
72. E-40 – Yay Area
73. Andrew Bird – Skin is, My
74. Beirut – Postcards From Italy
75. Lady Saw – I’ve Got Your Man
76. Kode9 – Nine Samurai
77. Kanye West – Through the Wire
78. James Figurine – Stranger
79. Junior Boys – In the Morning
80. Depeche Mode – Precious
81. Gorillaz – El Manana (TTC rmx)
82. Kelis – Bossy
83. Gucci Mane – Pills (Proper Villains rmx)
84. Killers – Bones (Tiga rmx)
85. The Game – I’m Chillin’
86. Kid Sister – Damn Girl
87. Justice – D.A.N.C.E
88. Friska Viljor – Oh Oh
89. Dizzee Rascal – Fix Up, Look Sharp
90. Fujiya & Miyagi – Collarbone
91. Chromatics – I Want Your Love
92. Fat Joe – Clap and Revolve
93. Goldfrapp – Ride a White Horse
94. Idlewild – You Held the World in Your Arms Tonight
95. Midlake – Roscoe
96. Hajen – Scapegoat
97. Gnarls Barkley – Crazy
98. Kano – P’s and Q’s
99. OK Go – A Million Ways
100. Queens of the Stone Age – No One Knows

Repeat

Den här låten tycker jag just nu är så bra att jag håller på att dö. Millions av The Bear Quartet.

Skrivet med russinfingrar

Löven har börjat ändra färg. Släpper grenarna och samlar sig i tveksamma högar. Är det höst än? Är det för tidigt än? Man vill ju inte vara sist. (Eller först.)

När jag inte skriver här rusar livet framåt. Jag har satt upp hyllor ovanför sängen och en krok bredvid. Sånt. Och på jobbet är jag snart inte nyast längre. Börjar bli någon man litar på. Och sen det andra. Regelbundet skedande. Och sånt.

Ja, det rusar fram. Igår var det onsdag, och i dag var det onsdag igen. Jag vet liksom inte riktigt vad som hände däremellan. Förutom att det adderas disk på disk i hon. Det är som att dagarna står stilla men diskberget bara växer. Jag förstår det inte. Men jag ska försöka bli bättre på att skriva.

Ord

Ibland behöver man bara prata lite så är allt bra igen. Verkar det bra igen, i alla fall. Den som sa att man inte ska slösa med orden är dum i huvudet.

Tunnelbanetankar 216 – silverkanten