Jag känner mig väldigt ensam. Där jag alltid slutar. Otrygg i mitt eget skinn. Obekväm. Förvissad om att något är fel på mig. Som ett barn i min övertygelse. Det måste vara jag, det måste vara jag, det måste vara jag. Mitt fel. Något jag gjort. Något jag är. Något jag borde göra bättre. Något i mig som gör det. Jag vill inte vara ensam. Kan inte vara något annat än ensam.

Vet att han aldrig skulle lämnat oss om jag varit bättre.

Det spelar ingen roll att det är irrationellt. Jag vet ändå att det är sant. Och jag kan aldrig säga det till någon för att det är så jävla dumt. Jag vet ju att det är så jävla dumt. Jag vill bara bryta ihop någon gång. Vill inte låtsas mer.

Det finns ingen mening med något när det ändå alltid känns så här inuti. Först när jag blir lämnad kan jag slappna av igen. Behöver inte förklara när ingen undrar. Kan drunkna i ensamheten. Kan andas i tystnaden.

Om några veckor är det 30-årsfest hemma hos mig. En och annan som känner mig via bloggen lär svänga förbi, men ni andra kan också få vara med på ett hörn om ni vill.

Hur hur hur? undrar du. Förutom sprit, mat och gäster är helt klart musiken den viktigaste ingrediensen för en lyckad fest. Tipsa mig om din absolut bästa festlåt. Finns den på Spotify lovar jag att spela den under kvällen och tänka på dig. Tusen tack!

Jag sitter med klegg på ögonfransarna med syftet att kunna gå upp på morgonen utan att se ut som en levande död. Det svider när lite av klegget letar sig in i ögonvrån. Tänker att väteperoxid aldrig kan vara bra för hornhinnor. Biter ihop. Mörka fransar kan vara värt milda frätskador.

^{Golden Silvers – Magic Touch}

Min kropp är rastlös just nu. Den är ovan vid mörker. Nyvan vid ensamhet. Ligger stilla till höger i sängen för att inte störa. Att vänja till går så mycket snabbare än att vänja av. Vänja om. Stänga av.

Jag har inte lärt mig natten än. Blinkande ljus, pulserande bas, ögon att drunkna i. Det känns främmande att ge sig hän på ett dansgolv, så jag gör det inte. Jag ler och kramar mina vänner istället. Kommer på tusen orsaker till varför inte han, eller han och absolut aldrig han. Är lite rädd, tror jag. Att misslyckas. Att jag inte är värd mer. (Har jag inte kommit längre?)

Om ett par veckor fyller jag 30. Det fruktar jag inte.

Jag vet inte vad som händer med veckorna. Tiden springer iväg så snabbt och jag liksom sticker i väg åt mitt eget håll och glömmer att stanna upp en sekund och landa. Jag trivs, jag gör nytta, jag är så jävla glad, har så kul och känner mig sjukt ensam. På samma gång.

Sen finns stunderna när allt bara står stilla. Jag drar för draperiet om alkoven, som blir milt rosa av lampan. Sluter ögonen när jag måste. Hör mitt hjärta slå i bröstkorgen och blodet susa i öronen. Då vill jag inte tänka, inte lyssna. Då vill jag springa igen. Ta mig snabbt till nästa morgon tills det blir helg om man kan låtsas att inget är verkligt.

Vill inte tänka på allt som inte blivit som jag tänkt. Inte på det som blivit som jag tänkt heller. Inte tänka. Bara trycka upp någon mot en vägg och låtsas som att jag aldrig funnits.

Nu faller löven som vi log inunder. Vår sommar blev höst. Tog slut. Gick över. Övergick i något annat. Något ensammare. Som grenen kal. Som kylig vind.

Det var trevligt att vakna tillsammans med någon igen. Ännu trevligare att sparka ut honom när jag ville vara ifred.

Man lär sig något av alla relationer. Av min senaste har jag lärt mig att säga nej. Inte för att jag var tvungen att säga nej, utan för att jag förstått att jag förtjänar att få bestämma själv. Det tycker jag är ett bra betyg för något som gick över så fort.

Ikväll blev jag påmind om varför man alltid, alltid rakar. Fan fan fan.

Det är när man inte väntar sig det som ledsenheten överrumplar. När man tittar tillbaka i kalendern och ser alla de där träffarna som planerats, passerat och förpassats till minnet. Jämför med kalendern nu och inser att man saknar något. Det är då. Det gör ont.

Det är vidrigt, det är vidrigt, att de varit där, att de överlevt. Det gör ont i mig att se. Att tänka på. Deras lidande. Inte för att förminska annat lidande, utan för att jag vet att det är ett lidande i lönndom. För att de sågs förtjäna det. Har burit det tyst för att det är sant. Så som vi alla förtjänar lidande för våra dumheter. Vissa större än andra.

Stad i ljus, stad i grus, stad i tusen bitar. Skam att bära i smyg. Att dela från en dotter till en annan. Annars omöjlig att mäkta med. Fortfarande.

Den här helgen har jag tyckt synd om mig själv mest hela tiden. Det gäller att passa på när man har mens.

Jag tycker att det känns konstigt att det inte känns mer.  Att jag klart det här så bra. Att jag inte varit ledsnare. Jag känner mig dum därför, som om det hjälper. Jag ser på pannor i djupa veck att jag borde vara ledsnare. Kanske bryta ihop lite?

Men jag bryter inte ihop. Jag gör vardag, gör helg, som om ingenting hänt. Som att jag väntade, det var väntat. Jag kände det inte då, att jag var förberedd, men nu är det så tydligt.

Tårar i regnet, då var det på riktigt. Sen slutade jag tro, om än inte försöka. Jag sörjde klart där, tror jag. Stängde in tilliten i en låda. Så nu har jag den kvar. Jag har inte förlorat något, eftersom jag aldrig hade något att ge. Ibland kan det vara bättre så.

Det blir aldrig bättre.

När jag kom hem idag, efter att ha varit på muséum, promenerat och mysfikat, kunde jag konstatera att jag inte hade någon uppkoppling. Som om det inte vore illa nog började min dator konstra å det grövsta. Stod bara och tuggade och tänkte och gav mig ångest. Jag drog ur sladden, tvångsavslutade, väntade, väntade om och om igen. Men ändå ville datorn inte erkänna att den hade något innehåll i sig alls. Sjukt obehagligt. Jag kan inte fatta att jag inte tagit itu med det där säkerhetskopierandet än. Jag är så jävla dödsföraktande dum att jag skulle kunna strypa mig. (Endera dagen.)

För en stund sedan kunde jag lyckligtvis konstatera att datorn gick igång, med innehåll och allt. Pust! Mitt liv är räddat. För den här gången.

I övrigt kan jag konstatera att uteliv fortfarande kan vara både förjävligt kul (så länge man är full) och oerhört ångestpinsamt (dagen efter). Och att jag fortfarande alltid alltid fastnar för helt fel person (gåshud i nacken fastnar). För någon jag vet är omöjlig, i det närmaste dödssynd den här gången. (Kanske just därför?) Jag har ett och annat att ta itu med. Först en kopp kaffe.

När jag vaknar på morgonen tänker jag att jag inte borde må så bra. Att det är något fel på mig som fortsätter leva som att ruta två aldrig fanns. Sen inser jag att man inte behöver vara glad för att man inte är ledsen. Man kan vara okej. Gråskala. Behöver inte pendla mellan ytterligheter. Så jag går upp på morgonen med lite större lätthet än tidigare. Sätter på mig kläderna jag okaraktäristiskt hängt fram i förväg. Knyter jackans skärp i midjan och rättar till halsduken, innan jag låser ytterdörren. Går ner till tunnelbanan och låter mig vaggas in i arbetsdagen, gungad i mörka gångar under jorden, sen upp i ljuset, datorn ur skåpet och kaffe jag misstänker är från igår. Jag är inte nöjd, inte heller missnöjd. Bättre kunde jag inte hoppats på. Och jag hade ändå slutat hoppats.

Molnen rusar över himlen idag. Solen är blek. Bussen går sakta. Livet viner. För en sekund har jag redan glömt, berör mig inte alls. Nästa sekund har jag inte glömt. En ny tröja gör inte en ny människa, nya minnen. Den gör bara lite varmare när hösten blåser genom jackan. Blåser hud kall, som hjärta. På skylten utanför fönstret en ledsen gubbe och en glad. Hade kunnat vara jag, så kluven. Delad trasig.

Jag är någon att projicera längtan på, är van att ha det så. Jag blir den du vill att jag ska vara, en kärlekskameleont. Att vara någon annan är allt som finns kvar, när man själv inte har något själv att dela med sig av. Så ta det du önskar, säg vad du behöver och jag ska ge och ge. Bara du inte vill ha mig, ska jag dela det.

Nästa spår. Minnesspår. Köttgryta i kväll igen. Vin var meningen. Det blir aldrig som det är meningen. Blir högra hörnet i soffan och filt.

^{Trentemøller – Miss you}

Jag kände mig alltid som en tillfällig lösning. Därför blev jag aldrig överraskad. Hade räknat med tårarna, lika ovälkomna som väntade. Ibland är ett vi viktigare än rätt vi, speciellt när det är höst som går mot vinter och när grannarna som flyttat in i lägenheten mitt emot är två och är det så där tydligt att det kan få ett nyblivet singelhjärta att brista. Om det kunde brista.

Ibland ligger att tro och att hoppas så förtvivlat långt ifrån varandra. Jag är ensam igen. Har egentligen varit hela veckan, även om det inte blev officiellt förrän i dag. Om det blir så, sa jag till Chris i går, är det ändå skönt att det är han som gör slut med mig. För när man säger att ens pojkvän gjort slut tycker folk så jävla synd om en att de slutar fråga.

Jag är van vid att vara ensam. Andra är vana vid att jag är ensam. Säger att jag är för kräsen, för svår. Allt sådant slipper man, när man blivit lämnad. Jag vet redan att det fel på mig, men felet är i alla fall inte att jag inte vill eller försöker. Det är bättre så. Även om jag är osäker på att det räcker.

Jag mår dåligt av att veta att varannan tår som faller gör det för att det är höst. För att jag fyller 30 om mindre än två månader. För att jag trodde att, kanske kanske, det här var min chans. Att det inte var så. Att jag hade fel och att det inte spelar någon roll hur mycket jag försöker, hur mycket jag töjer mig. Nycklarna hänger ändå där på sin krok i hallen och den enda tandborsten i muggen är min.

Jag vill inte ha en till sådan vinter. Vet inte om jag klarar en till sådan vinter. Är rädd att går sönder, precis som muggen som aldrig blev lagad. Inser sen att jag varit det från början och att det här inte gör någon skillnad. Jag nöter ruta ett. Hade gärna fortsatt att låtsas på ruta två, hur dålig det än gör mig.

Hösten kommer från väster. Det är ett välkänt faktum här, men gör mig förvånad. Tiden kommer från öster, men med årstiderna är vi först. Jag sitter vid någon annans skrivbord. Det är rörigt och belamrat med diverse krimskrams. På väggen bakom datorskärmen sitter fem foton på samma blonda flicka. Ett för varje år hon levt, vad det verkar. På en av bilderna ser hon ut precis som jag gjorde i samma ålder. Det gör mig lite illa tillmods, så jag vänder blicken mot fönstret.

Det finns inget att se där ute. En beigegrå byggnad i luggsliten betong. Ett par träd (fortfarande gröna). En skåpbil parkerad utanför en garageport märkt med en blå skylt som det står Itella Oyj på. En plats som för en sekund känns som en fysisk manifestation av min egen meningslöshet. Den finns, den är, men den tillför inget. Behövs inte. Mest av allt i vägen, precis som jag.

Med en suck faller min blick åter på skrivbordet och fastnar vid en lila pudel med långa ögonfransar, hatt och käcka pumps som oförklarligt står placerad snett bakom datorn. Någon annans försök att platsen mer meningsfull, måhända. Göra arbetsdagen lite roligare. Platsen lite mer hemma. Jag har sällan sett något så sorgligt.

Stockholm, jag älskar dig, men dagar som denna gör det vackra bara ont.

Ett vi. Behöver inte vara rätt vi.
Vårt vi. Svårt vi. Men lättare än du. Rättare än jag.
Vi, vi, vårat. Det våras. Nalkas höst. Vi en tröst.
Ensam svag.