Jag vill så förtvivlat gärna ta mig tillbaka. Har lärt mig att allt som betyder något är att få leva och ta del av allt det fantastiska i världen. Vissa stunder kan jag se det så klart. Det är som att livets mening ligger som en tunn dimma i luften och jag kan se den där runt oss. Det är så starkt och stort och bottenlöst tragiskt att tänka sig utan.

Samtidigt tror jag att jag vill dö om jag blir sjuk igen nu. Kan inte säga säkert så klart, sånt vet man inte förrän man står inför faktum. Men tanken har mer än slagit mig. Det kommer en punkt när man är nöjd. När man förstår att det sista kapitlet är skrivet och sorgen att vara kvar för att se allt försvinna är större än den att lämna bakom.

Jag vet vad jag älskar nu. Jag vet vad som betyder något. Vet att jag kan leva ett långt liv och fatta rätt beslut. Våga visa människor hur mycket de betyder för mig. Vågar konfrontera mina rädslor och osäkerheter och så småningom övervinna dem.

Allt jag behöver är tid, men jag kanske inte har tid. Om cancern inte gett sig, är det då verkligen så fel att själv göra det? Det finns en gräns. Jag vill hellre själv bestämma var, än låta sjukdomen göra det.

Men allra helst vill jag leva.

Jag har mått väldigt dåligt efter min transplantation. Har spytt och skitit och gråtit. Har legat hemma med både närings- och vätskedropp och ätit nävar av piller varje dag. Jag har tappat allt hår igen. Jag har antagit en äldre herres spolform av allt kortison jag pumpats i. Min hud har blivit tunn och torr som papper. Jag har blivit grå och fått problem med blåsan.

Cancer är inte särskilt glamouröst. Men hittills lever jag. Just nu utan både immunförsvar och ork, men lever gör jag. Och nu tänker jag bli frisk. Det är det enda som är kvar. Inga fler behandlingar, bara rehab.

Idag målade jag naglarna korallröda. Vi börjar där.

Det är annorlunda på sjukhuset den här gången. Annat sjukhus, förvisso. Men mest för att jag ser det som sista gången. Jag vill så gärna få bygga upp allt det som raserats. Få fortsätta allt det jag hittat på botten. Förädla bottenskrapet.

Jag har lärt mig att i det svåra finns det lätta. Det mest komplicerade och perfekta måste inte vara det rätta. Du behöver aldrig förstå, känna, veta exakt hur. Bara finnas med minsta lilla gest. Och alla de där små kornen finner varandra och förenas i en svärm som surrar in i varje spricka och vrå i det som skaver och gör ont och liksom kramar inifrån.

De små små gesterna när och är livgivande. Utan dem hade jag kanske inte velat leva. För det är ju vi som fyller varandras liv och ni och alla andra omkring mig har fyllt mitt med kärlek.

Och jag älskar er så jävla mycket för det.

24 februari
De tittar annorlunda på mig nu. Jag är inte längre en patient som rullas runt i en sjukhussäng, jag är en flintskallig patient. Jag ser ”dödssjuk” i deras ansikten. Så är det inte på mitt rum, så jag har inte mött det tidigare. Men i korridoren flackar blickarna. Där är jag plötsligt en obehaglig påminnelse om döden som kanske sedan länge vandrar vid din sida. Som vid min.

10 mars
Det svåra är inte sjukdomen. Har aldrig varit mitt sjuka blod, följdsjukdomarna min kropp är för svag att besegra, eller ens gifterna de ger mig för att bryta ner och bygga upp. Det värsta är tanken på allt det vanliga jag kanske aldrig får göra igen. Jag kan ligga här på sjukhuset och titta på samma väggar komma närmare och närmare. Jag kan vänja mig. Finna mig.

Det finns en vardag i det också. I dropp och sköterskor och mediciner. Men det är inte den vardag jag saknar, med söndagsmiddagar, Snotty och Pet Sounds, med turer runt Årstaviken och tillåtelse att inte bara prata med mina vänner när de besöker mig. Jag vill få ta på dem och krama dem och skratta med dem i verkligheten, inte bara tafatt småprata över sjukhussängen.

Det blir något väldigt sjukt med sjukhusrockar, droppställningar och så klart flintskallen som ersatt min hårmassa. Det är mycket att jobba emot för att tas på allvar. För att inte bara vara en patient. En sjukling.

I mitt huvud är jag inte sjuk, jag identifierar mig inte så. Jag är bara jag. På en annan plats och med en jävla massa mindre hår, men ändå bara jag. Men det är inte vad jag ser speglas i de ögon som möter mina. Där är sjukdomen, syns hur svag jag är. Finns närheten till döden tydlig.

Ibland vill jag bara vara ifred för att slippa. Vill blunda och sova bort det ovanliga. Sluta ögonen och vakna igen när jag är frisk och utan slangar. När jag har en vanlig vardag. När inget av det här någonsin hänt.

Jag önskar att jag åtminstone kunde vara arg. Att jag kunde vara gnällig och krävande som jag sett andra patienter vara. Men jag är trevlig, positiv, hjälpsam och glad. Så himla stark säger alla.

Det gör mig galen. Jag är inte stark. Jag gör inte ett jävla dugg för att vara stark. Jag hanterar bara den här jävla skitsituationen på det enda sätt jag kan komma på. Det finns ingen styrka i det, bara tvång. För jag somnar sjuk, vaknar sjuk, är sjuk hela jävla dan och vet inte om det någonsin kommer att bli annorlunda. Det är inte styrka, det är mitt liv. Och sen blir jag antingen frisk eller så dör jag. Där finns inget val. Försök själv vara svag inför de oddsen. Bit ihop eller gå under.

Det var som en dröm. Drömjobbet hos drömföretaget och det annonserades inte ens ut. Jag stod först i en enmanskö.

Kontoret var nästan lika tufft som det jag jobbade på under it-boomen. Sådana kontor finns inte riktigt längre, inte sådana konkurser heller. Men det här var i alla fall så bra det blir innan det börjar kännas vulgärt. Framför allt var den kreativt uppskruvade pulsen tydlig i lokalen, som en osynlig tapet av framåtanda och den där stoltheten man känner när man jobbar för något jävligt bra. När man lite på sitt hörn är med och skapar historia. Gör något som räknas i den lilla klick som bryr sig.

Där klev jag in och bestämde mig för att inte slå mig ner i den hyperdesignade plastfåtöljen jag aldrig skulle kunna resa mig ur med bibehållen värdighet. Min förmodade framtida chef kom någon minut senare och frågade om jag ville ha kaffe. Det ville jag, svart och gott.

Det var uppenbart från början att vi hade personkemi. Jag ville rent metaforiskt hångla upp hans hjärna, något som verkade vara tämligen ömsesidigt. I jobbsammanhang verkade vi vara något av själsfränder, värderings- och erfarenhetsmässigt som gjorda för varandra. Han erbjöd mig jobbet vid sittande bord. Ville att jag skulle träffa ytterligare en kollega ett par dagar senare, vilket jag också gjorde, sen komma in och diskutera anställningsvillkoren.

Däremellan skulle jag bara opereras. En sketen rutinoperation mellan mig och Drömmen. Två veckor senare skickade jag ett mail till honom och berättade att jag fått cancer och inte skulle kunna ta jobbet. Jag hade fått min diagnos någon timme tidigare, samma dag jag egentligen skulle varit på kontoret på Birger Jarlsgatan igen och skrivit under papper.

Bisarrt nog sörjde jag det mer än cancern. Det var som att någon visat mig världen, bara för att i nästa ögonblick beröva mig mer än jag någonsin trott att jag kunnat få.

Fan så jag malt det här fram och tillbaka i huvudet. Det är lite sjukt egentligen. Det är ju bara ett jobb kan tyckas, men på något sätt kom det att representera så mycket mer. Det är livet jag hade kunnat ha, istället för flintskallighet, cellgifter, barnlöshet och en jävla massa sjuka saker som doktorerna hittar på med min kropp.

När alla andra går tillbaka till jobbet efter semestern förbereder jag mig på att snart bli inlagd igen. Det kan vara för sista gången nu, det är i alla fall det vi hoppas. Internätets siffror har reviderats en aning. 10 % risk att jag dör omgående och pronto. Gör jag inte det är det 50-60 % chans att jag blir frisk.

Det tänker jag bli. Sen tänker jag ta mig fan böna och be på mina bara knän att de ger mig en andra chans på Drömmen. Min värdighet försvann när jag fortfarande hade något att förlora. När man dansat med döden finns det inga dåliga danser kvar.

Det är så himla svårt att få reda på något om framtiden och mina chanser. Först sa de att 80-85 % blir friska. Nu har jag börjat inse att det inte är detsamma som överlever. Femårsöverlevnaden i min ålderskategori brukar anges vara 20-30 % vid en sökning.

Hur kan man kalla det frisk om man dör i sjukdomen inom fem år? Då har jag ju inte ens hunnit bli 37, vilket tidigare var min läskighetsålder, när det fortfarande fanns mer än mikroskopiskt hopp för mig att kunna få biologiska barn, vill säga. Nu är ingen ålder längre läskig, bara avsaknaden av en.

Transplantationen jag väntar på påstår internätet att 15 % dör av. Hur många som blir friska, riktigt friska, framgår emellertid inte. Jag har en distinkt känsla av att det inte är meningen att jag ska fråga.

15 % risk att dö, 30 % chans att överleva. Vad finns däremellan, undrar jag i sömnlösheten? Varför i helvete var det tvunget att bli så här för mig? Till vilken nytta? Jag som gnällt om svärta och självmordstankar får lära mig att jag inget hellre vill än leva. Detta för att med stor sannolikhet dö. Eller i alla fall göra det där okända mellan att bli frisk och död.

Och nästan mindre gärna än jag vill dö vill jag bli ett sjukförsäkringskolli. Jag har drömmar, planer, förhoppningar om så mycket annat. Någon plan om ett liv i ensamhet och sjukdom finns inte. Och kom inte dragandes med att jag inte är ensam, jag vet att jag har vänner och familj som älskar mig och som jag älskar. I sjukdomen finns ändå inget annat än ensamhet. Ingen som förstår. Ingen att krama om när jag blir ledsen. Ingen kärlek eller närhet.

Sånt hittar man inte när man sitter där med cancern i knät. Det finns inget bortom vänskap när man är så som jag är nu. Cancern är en jävligt osexig inneboende i min kropp, jag ser det på hur folk behandlar mig. Jag är bara sjuk, inte längre fullt ut människa. Inte en sån man kysser, sätter på eller lever med i alla fall.

Jag kunde lika gärna kastreras och lobotomeras om jag tvingas fastna i det där mittemellanet. Det är fan inte ett människovärdigt öde, inte för mig. Det är en sak att leva utan, en helt annan att leva utan hopp.

Det är så mycket som går ut på att vara snygg hela tiden. Jag har alltid misslyckats så jävla kapitalt med det och hatat och hatat och hatat istället. Och nu måste jag rent objektivt omfamna att det faktiskt börjat gå utför. Kroppens åldrande och förfall har kommit över mig, och på något konstigt sätt omfamnar jag det. Att bli rugguggla och inte alls behöva bry sig kan kännas oerhört lockande. I alla fall i korta, förvirrade stunder. Nåväl. Sånt är livet. Synd på rara ärtor bara, att jag får falla ensam hela tiden.

Ännu lite mer ovärdigt är att en kompis tvingat mig att lägga upp en profil på en dejtingsite. Där är jag inte det minsta överanalyserande, snarare oroande känslomässigt oberörd. Dessutom av hela upplägget intvingad i ett rätt vidrigt ytligt beteende som jag egentligen inte ställer mig bakom, men under omständigheterna inte kan se något alternativ till. Bombarderas man av mail måste man använda något urvalskriterie. I brist på annat blir det en taffligt tagen och troligen missvisande bild. Låt oss konstarts att jag ännu inte funnit mannen i mitt liv, och att detta troligen inte är sättet jag kommer göra det på.

Min lägenhet är så fin nu. Så slät och ospikad och ny. Plötsligt är väggarna bara mina. Inga hål längre från sänglampan som satt uppmonterad när det bodde en två meter lång ljustekniker här istället för jag. Inga flisor i dörrkarmarna eller hål i fönsterbrädan. Bara mitt och slätt och vitt. Inget sitter i väggarna. De är redo för nya minnen.

Jag vill göra minnen. Vill ta mig bort från dagar och veckor och månader som forsar förbi obemärkt. Vill hitta saker som fastnar i väggar och livsväv. Det talas om en resa till fjärran länder över nyår. Mitt konto säger halt och ett ögonblick, men kropp vill åka! Jag behöver något annat än det vakuum jag levt i allt för länge. Behöver. Något. Någon som gör avtryck.

Jag måste vara i kontroll. Vara kontrollerad. Beräknande och väl övervägd i min spontanitet. Genomtänkt i det till synes ogenomtänkta.

Det finns ingen intimitet. Ingen rörelse jag inte styr. Inget ögonblick som överrumplar mig. Du kan inte överrumpla mig, komma under min hud eller göra dig viktig.

Du är inget för mig när jag bestämt mig för att det är så det ska vara. Du gör mig inte ledsen, bara ditt tillfälliga lur. Att det går att lita på det som det av naturen aldrig går att lita på. Dumt. Inte lita. Inte, inte lita.

Ett ohoppat hopp tar aldrig klivet till tvivel. Så jag hoppas nästan inte alls. Håller inte alls andan och låter själen knytas om tanken. (Bara i smyg. Alltid med skam.)

Du är inget för mig. Ingen kan vara något. Jag är så mycket mindre. Inget är intet. Det har jag bestämt.