I tusen bitar

Det är vidrigt, det är vidrigt, att de varit där, att de överlevt. Det gör ont i mig att se. Att tänka på. Deras lidande. Inte för att förminska annat lidande, utan för att jag vet att det är ett lidande i lönndom. För att de sågs förtjäna det. Har burit det tyst för att det är sant. Så som vi alla förtjänar lidande för våra dumheter. Vissa större än andra.

Stad i ljus, stad i grus, stad i tusen bitar. Skam att bära i smyg. Att dela från en dotter till en annan. Annars omöjlig att mäkta med. Fortfarande.

Först en kopp kaffe

När jag kom hem idag, efter att ha varit på muséum, promenerat och mysfikat, kunde jag konstatera att jag inte hade någon uppkoppling. Som om det inte vore illa nog började min dator konstra å det grövsta. Stod bara och tuggade och tänkte och gav mig ångest. Jag drog ur sladden, tvångsavslutade, väntade, väntade om och om igen. Men ändå ville datorn inte erkänna att den hade något innehåll i sig alls. Sjukt obehagligt. Jag kan inte fatta att jag inte tagit itu med det där säkerhetskopierandet än. Jag är så jävla dödsföraktande dum att jag skulle kunna strypa mig. (Endera dagen.)

För en stund sedan kunde jag lyckligtvis konstatera att datorn gick igång, med innehåll och allt. Pust! Mitt liv är räddat. För den här gången.

I övrigt kan jag konstatera att uteliv fortfarande kan vara både förjävligt kul (så länge man är full) och oerhört ångestpinsamt (dagen efter). Och att jag fortfarande alltid alltid fastnar för helt fel person (gåshud i nacken fastnar). För någon jag vet är omöjlig, i det närmaste dödssynd den här gången. (Kanske just därför?) Jag har ett och annat att ta itu med. Först en kopp kaffe.

Hösten kommer från väster

Hösten kommer från väster. Det är ett välkänt faktum här, men gör mig förvånad. Tiden kommer från öster, men med årstiderna är vi först. Jag sitter vid någon annans skrivbord. Det är rörigt och belamrat med diverse krimskrams. På väggen bakom datorskärmen sitter fem foton på samma blonda flicka. Ett för varje år hon levt, vad det verkar. På en av bilderna ser hon ut precis som jag gjorde i samma ålder. Det gör mig lite illa tillmods, så jag vänder blicken mot fönstret.

Det finns inget att se där ute. En beigegrå byggnad i luggsliten betong. Ett par träd (fortfarande gröna). En skåpbil parkerad utanför en garageport märkt med en blå skylt som det står Itella Oyj på. En plats som för en sekund känns som en fysisk manifestation av min egen meningslöshet. Den finns, den är, men den tillför inget. Behövs inte. Mest av allt i vägen, precis som jag.

Med en suck faller min blick åter på skrivbordet och fastnar vid en lila pudel med långa ögonfransar, hatt och käcka pumps som oförklarligt står placerad snett bakom datorn. Någon annans försök att platsen mer meningsfull, måhända. Göra arbetsdagen lite roligare. Platsen lite mer hemma. Jag har sällan sett något så sorgligt.

A little death around my eyes

Jag kände en sådan oerhörd dödsrädsla i kväll. Plötsligt bara. Blev helt kall och fick tårar i ögonen och fylldes av myllrande ångest. Rädsla för döden alltså, inte dödsprocessen. Insåg så påtagligt att jag vill inte lämna den här världen. Står inte ut med tanken att allt kommer att fortsätta och att jag inte får vara med. Oavsett vad jag gör och vad som händer kommer den dag komma då världen fortsätter utan att jag gör det. Och jag kommer aldrig att veta vad som händer sen. Som om den bästa bok man läst slutar mitt i. Eller när favoritserien avslutas med en cliffhanger. Sådan är döden. Det tycker jag suger.

Jag förstår inte

Jag förstår inte.
Jag kan inte förstå.
Såg det inte komma.
Vet inte vad jag ska göra.
Kunde inte tro det när jag la mig.
Kunde inte tro det när jag vaknade.
Mitt hjärta ligger i halsen och bultar.
Får mig nästan att kräkas.
Orkar inte.
Går sönder.

Och det är därför man använder cykelhjälm

Men himmel. Jag visste väl att det saknades en komponent för att uppnå total misär. När räckte det med två dåliga grejer? Alltså meddelades jag just om den tredje, stavad cykelolycka, leverskada, massa stygn, intensiven och sjukskrivning. Usch och fy! Turligt nog är det värsta enligt rapport över, men ändå! Ångest bara att veta att det varit så nära. Hjärtsnörp!

Pusch!

I dag har jag drabbats av en distinkt känsla av att jag glömt något. Kanske är det att skriva på bloggen? Det finns tid. Det finns innehåll. Det är inspirationen som tryter. Vet inte om det är semestern eller att jag numera skedar mig genom nätterna och känner mig … nöjd. Mest jämt så där. Kanske behöver jag lite ångest för att skapa och just nu håller ångesten sig borta. Och det är ju bra. Men så många inspirerade inlägg blir det inte. Kortfattat var jag på Debaser i går, åkte hem och kollade på snopptv och åt kakor med den andra skeden, innan vi sa god natt och lite senare god morgon. I dag har jag gjort mest inget alls. Om en stund väntar balkonggrillning hos finaste Christina. Bring your own meat och sprit. Ska bli trevligt. Men nu först en dusch. Pusch!

Pillemoj

Pilla inte. Pilla inte! Men sluta pilla!

Men jag pillar. Jag petar. Rotar där jag inte bör. Fortsätter göra allt jag alltid gör. Så jag nojjar. Velar. Analyserar. Och hon säger. Kom ihåg att inte följa din impuls att avsluta innan du är helt säker på vad du vill. Tänk dag för dag. Så läge det känns bra. Tänk inte framtid om det skrämmer. Tänk inte alls om det är där skon klämmer.

Men hur ska en människa leva utan att tänka? Finns alltid ett och ett och kanske fjorton att påhittigt sammanlänka. Så jag pillar. Petar. Söker samband. Letar. Letar. Letar. Försöker finna ett sätt att veta det ingen kan veta. Och hon frågar. Har du någonsin tyckt att det känts helt rätt och för alltid? Ja. Vad hände? Det tog slut. Då så.

Efter solsken kommer regn

När jag klev ner i tunnelbanan sken solen. När jag kom upp på andra sidan möttes jag av ett mjukt sommarregn, så där när asfalten fräser och lämnar ifrån sig en doft av sol och metall. Upp på jobbet, på med fläkten och så en kopp kaffe och en smörgås. Istället för att slå mig till ro var det dock till att börja släcka bränder. Jag är tydligen högst olämpligt dubbelbokad. Inte läge. Inte alls. Och bara mitt fel är det också. Jag som brukar ha koll på min kalender, men inte den här gången. Jag är inte nöjd.

Tillsammans med de mörka tankarna drog ett åskväder in. Nu knallar och bullrar det utanför fönstret och himlen är hotfullt grå. Det är så lätt att ryckas med av bara farten då. Mitt fönster är vått och kaffet är slut. Efter solsken kommer regn.

Skorna

Den här gången var det skorna. Ibland behövs det inte mer för att paniken ska komma vällande. Det där välbekanta ”Det här funkar inte!”. Jag vet att det inte får räcka med ett par skor. Logiskt. Men vad är logiken. I praktiken? Inget.

Det räckte. Jag kände genast hur allt släckte ner. Den där gnistan som nästan funnits. Som jag inbillat mig dit. Går inte. Kan inte. Kylan sen. När jag går från på till av på en sekund. Vill bara springa. Aldrig tala om det ingen. Inte låtsas som att det var en människa. En till jag förstört. Sårat med mina nycker. Min obeslutsamhet. Ensamhet och tvivel.

När intuitionen får mig att överge intuitionen. När jag nästan lyckas övertyga mig själv om att det kommer, det kommer. Det där andra. I magen. Fladdret. När det brusar i öronen. Som lock. När allt stannar och man är lycklig. Med det kommer ju inte. Sen står jag och stirrar i panik på de där skorna som gör hjärtat till sten. Igen. Fel igen.

Och jag vill ju så gärna. Kan inte tänka mig något jag hellre vill. Orkar inte söka. Finner mig i ett ensamt huvud på kudden. En portion på tallrik framför tvn. En i låda till morgondagens lunch. Är praktiskt så. Funkar så. Det är så jag funkar. Så det alltid blir. Alltid något. Ibland räcker ett par skor.

^Bildkälla

Från förfest till Strand (och så lite ångest på det)

Jag har haft en ganska absurd men fin långhelg. Festivalkänsla för hela slanten, som avslutades i dag med Andrew Bird på Strand med Christina och hennes pojkvän (höhö, internskämtsvarning). Enda klagomål: Strand måste fan tänka på luftkvalitén. Den var rent löjligt dålig. Jag stod inte ens inne i smeten men var tvungen att smita ut för att inte råka slå ner någon stor äcklig, svettig, grov man. Ventilera mera, för faen! Och kliv av mina tår.

Kanske borde jag gå in på detaljer, men det orkar jag inte. Sammanfattningsvis har det varit jävligt vackert alltihop och motivationen att gå tillbaka till jobbet imorgon är minst sagt i botten. Vill vara ledig! Ha sol! Dricka lite rom, kanske, vid något vatten. Typ så. Men kontor och papper är ju också … kul?

I övrigt kan noteras att jag typ håller på att dö när jag ser mig själv på bild. Grav ångest. Har blivit sjukt tjock och ful. Sånt gör ju alltid mig jävligt uppåt. Lämplig åtgärd är nog tyvärr inte fem dagars oavbruten berusning, hur bra det än känns. Motivationen att springa och självspäka är tyvärr ännu lägre än den att gå tillbaka till jobbet. Fuck. Kanske bara att inse att motivation aldrig kommer att infinna sig. Gäller att bara göra ändå och lida, för lidandet är än större när man hatar hatar hatar. Även om det är vad jag är bäst på. Men först ska jag sova. Tror till och med att det kanske går.

Repris

Gråt, gråt, gråt.
Ångest i lager som en lök.
Lova att aldrig igen.
(Inte igen.)
Sen alltid igen.
Varför?

Inget stavar vänskap som panikångest

Gud så jag inte vill träffas. Mår fysiskt illa av det. Överreaktion, javisst! Men det är intressant att notera. Jag är så mycket bättre på att ignorera och gå vidare. Det gör jag bra. Det här halva. Det kan jag inte hantera. Gåshud. Hög puls. Svettning. Darrande händer. Förstadium till panikångest. Fy fan vad jag är knepig.

Nära

Ingen annan har någonsin hållit om mig så. Som om du skulle sluta andas om jag inte fanns där. Som om du vill ta dig igenom min hud och gömma dig innanför. Jag har aldrig känt mig närmare. Inte för att vi var nära, utan för att jag förstod. Du omfamnar på samma sätt som jag drar mig undan. Som om din hela existens var beroende därutav.

Borde veta bättre

Jag har mensvärk men inga värktabletter. Som kvinna, 29 år gammal är det helt otroligt orutinerat. Man måste alltid, alltid ha värktabletter hemma. Jag har ju liksom haft mens i omkring 17 år^*. Jag borde veta bättre. Resultatet är en helt otroligt oproduktiv kväll. Som om det var något nytt, men ändå. Aj!

I övrigt håller mitt rosiga humör i sig. Det kan vara så att minst 50 % är rent hormonellt vilket innebär att jag kommer att må dubbelt så bra om bara ett par dagar. Det välkomnas. Jag skulle behöva lite av det redan på onsdag. Då ska jag på en intervju för ett jobb jag inte har en aning om ifall jag vill ha. Men jag tror att det vore bra för mig att byta. Det kan vara så att åtminstone 30 ytterligare procentenheter skulle hyvlas av om jag bytte jobb. Då är det inte så många kvar. Några ytterligare tiotal procent av ren ångest. Det kan jag hantera. Men först behöver jag te, vetevärmare och IPREN.

^{* Inte oavbrutet, tack och lov, men en gång i månaden. Det blir över 200 menstillfällen, vilket borde innebära minst 1 500 värktabletter. Kanske fler. Borde. Veta. Bättre.}

Vårdapparatshelvete

Sjukt irriterande att, när man tänkt vara mogen och äntligen ta tag i sin uppenbara psykiska ohälsa, möts av ett inspelat ”Vi har tyvärr inte möjlighet att ta emot fler samtal i dag”. Nehej. Skit i det då. Vårdapparatshelvete.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. En boktitel som hade kunnat vara undertexten till mitt liv. Nu skulle jag inte direkt vilja klistra på mig själv etiketten bipolär eller manodepressiv, men jag kan helt klart se beröringspunkter med mitt känsloliv. Jag vet inte riktigt hur det är meningen att en depression ska kännas, troligtvis betydligt tyngre än där jag någonsin är, men särskilt munter kan jag inte påstå att jag är. Inuti. Kanske är mitt största problem min totala oförmåga att visa utåt hur det känns inåt. Inte så att jag är konstant svart eller ledsen i min själ, så är det inte, men mitt vanliga ”bara fint” eller ”ingen fara” är det också oftast långt till. Jag gör helt enkelt inte känslor. Inte mina. Inte med andra. I bloggen ja, men inte i livet. Min grundfärg är inte svärta, skulle egentligen kategorisera mig själv som en ganska glad prick, men livet är allt för ofta svart. Eller så jag uppfattar det. Så mycket av det viktigaste saknas, mitt i allt det fantastiska jag har.

Jag vet egentligen inte heller om jag är särskilt självmordsbenägen. Antagligen inte, för jag vill ju inte dö. Jag vill bara inte leva så här. Har aldrig egentligen velat. Själmordsgrubblande har jag dock alltid varit. I perioder är det nästan som en besatthet. Kanske för att förvissa mig om att jag inte saknar en utväg. Att det faktiskt går att överge allt om jag skulle vilja. Jag väljer ett datum ibland. Bestämmer mig för att om det fortfarande är så här då så är det okej att få det att ta slut. Sen gör jag aldrig det. Tror egentligen inte att risken är överhängande. Men det är skönt att veta att jag kan. Att det inte behöver pågå för evigt.

För några dagar sedan såg jag den djupt tragiska dokumentären om Gustaf och Maria som repriserades i Kunskapskanalen. I slutet tog Gustaf sitt liv precis så som jag själv en gång bestämt mig för, från en Finlandsfärja i all enkelhet. Jag kände en stor samhörighet med honom då, stackars knepiga Gustaf, som aldrig riktigt fann sin plats här i världen. Jag har funderat på det här ganska mycket. Hur jag skulle göra. I mina tonår hade jag bestämt mig för hängning. Lärde mig att knyta en snara. Bestämde en plats. Sen gjorde jag inget så klart, jag ville ju egentligen inte dö då heller. Bara inte leva. Veta att det fanns en utväg om jag ångrade mig och att jag till dess faktiskt valt att vara här.

Jag bor ganska nära en annan utväg. En hög fin bro. Det kan göra mig lugn att veta när mörkret smyger nära. Återigen att det går, inte att jag tänker göra. Det blir som en ventil alla de där dagar jag fastnar i meningslösheten. Hade det varit så farligt som jag i stunden får för mig hade jag ju för länge sedan gjort något åt det. Och eftersom jag inte gjort något åt det, trots att jag mått betydligt sämre, kommer jag inte göra det nu heller. Det blir som en trampolin halvvägs till botten som gör att jag direkt kan studsa upp igen, istället för att fortsätta att falla. Jag tänker det mörkaste jag kan. Provocerar mig själv för att släppa det destruktiva. Som en stege i det klassiska brädspelet som ger mig en välbehövlig skjuts.

Så klart fattar jag att det säkert finns bättre sätt att leva. Att det finns smartare sätt att än att leka med tanken att inte leva. Sexigare sätt. Mer konstruktiva. Typ snacka med någon kanske. Men det är så jävla svårt att sitta mitt emot någon man tycker om och erkänna att ingenting i mitt liv räcker. Att det ändå inte känns värt det. Inte ens någon som är så himla fin och som betyder så mycket för mig. Att inte ens det räcker mer än en liten stund. Så jag håller mig på avstånd. På min egen kant. Egentligen skulle jag vilja krypa under skinnet på någon annan. Leva strax bredvid en älskad ryggrad, som en parasit och aldrig släppa taget. Kunna kliva ur min egen kropp, lämna den bakom mig och bara vara fri i någon annan. Sådant går ju inte, så klart. Inte heller någonsin komma tillräckligt nära. Så jag kommer aldrig nära. Släpper aldrig in, av rädsla för vad jag skulle släppa loss. Vill leva, men inte tillräckligt mycket för att inte vilja dö.

Aftonbladet tar pris i statistisk klarsynthet

Kvalitetstidningen Aftonbladet briljerar återigen med sin förmåga att göra världen lite dummare. Är det ett krav att inte ha läst statistik för att få jobb på Aftonhoran?

Seminormal, hur gör man?

Jag vill inte vara ensam längre, bara. Jag känner skam när jag ställs inför detta enkla faktum. Som om det är fel eller onaturligt att jag söker förändring. Som att det automatiskt medför en värdering av nuet. Att det är sämre. Att jag är dålig. Och att jag som en konsekvens förtjänar ensamheten. En cirkelrörelse mot oändligheten.

Men jag är trött på att vara ensam. Trött på att lojt acceptera att saker är på ett sätt jag inte vill att de ska vara. Samtidigt har jag svårt att se mig själv som något annat. Jag ser mig själv som singel, har en stark singelidentitet, ingen paridentitet. Ensam, aldrig tvåsam. Samtidigt vet jag att jag fungerar utmärkt i en tvåsamhet. Det är inte problemet. Men jag har svårt att visualisera tvåsamheten och ta mig dit. Jag kan inte föreställa mig att någon jag skulle vara intresserad av skulle vilja ha mig.

På något bisarrt plan handlar det nog om att jag känner mig så ful. Inte objektivt, men subjektivt. Min känsla. Inuti. Jag vill inte vara nära någon eller vara med någon när jag är så här ful. Jag vet egentligen inte vari fulheten består och jag vet att jag inte alltid känt så här. När jag var liten var jag söt. Kände mig söt. Ansågs vara rätt snygg när jag gick i skolan. Var populär bland både vänner och killar. Hade en tydlig identitet i allt det där. Någonstans på gymnasiet (eller var det tidigare?) kom brytningen. Sen dess har jag bara känt mig hemsk och vidrig och oberörbar. En vidrig sugga.

Egentligen tror jag inte att det har så mycket med utseende att göra. När jag petar i det som känns allra jobbigast att peta i tror jag att det handlar om en känsla av och rädsla för att bli övergiven. Min pappa, så klart. Sen morfar som var det bästa som fanns och strax därefter bästa bästa farmor. Sen ett vänskapsavslutande ickegräl med min högstadiebästis. Det låter så jävla löjligt, men vi umgicks dygnet runt, växte ihop till en människa och läste varandras tankar. Från själsfränder till inget. I ett slag övergiven. Även om jag övergav precis lika mycket som hon, så klart. Men det kändes inte så inuti. Fick bekräftat att jag inte är något att ha.

Kontentan. Jag bär inuti mig själv en djup känsla av att inte räcka till och en rädsla för att bli övergiven. För att jag är för ful, av någon outgrundlig anledning. Ett barns irrationella rationalisering kanske, vad vet jag. Men där är jag fast. Så vad gör man åt något sådant utan att gå i terapi, undrar jag i mitt stilla sinne. Det skulle vara så skönt att bara kunna lämna allt detta i forntiden där det hör hemma och vara seminormal som alla andra. Hur gör man? När man bara tänder på helt normalsnygga, jävligt smarta och roliga killar, samtidigt som man känner sig för ful och ovärdig för världen, punkt. Hur gör man? För att inte vara ensam.

Svampångest

Sånt här gör att jag aldrig vill ha barn. Svamp är typ det värsta jag vet. Efter en penicillinkur drabbades jag av denna vidriga åkomma där solen aldrig skiner och jag har aldrig känt mig så vidrig. Då är jag ändå expert på att känna mig vidrig. Bara tanken att få det i brösten. Mardröm! Att dottern nu även bajsat grönt (sic!) ”ofta och mycket” i två veckor. Kräk!

Vill. Aldrig. Ha. Barn.

När pusselbitar faller på plats

Händer det dåliga för att man är rädd att det ska hända, eller är man rädd eftersom att man vet att det kommer att hända? Jag håller på att kräkas. Är så rädd att det är sant. Tror inte att jag kommer kunna leva om det är sant. Jag har aldrig känt mig så sviken. Om det är så. Aldrig varit så sviken.

Jag hoppas att de fallit fel. Att det är fel.

And the beat goes on

Den här senaste dryga veckan, sedan jag gick på den där visningen, vann budgivning och skrev på papper, har både krupit och virvlande skuttat fram i en mullrande turbulent virvel. Det har skaffats lån och mäklare. Skrubbats, piffats och fotats. Svurits, mätts och ångestsnyftats. Okej, det där sista hittade jag på. Att gråta är ungefär det enda jag inte ägnat mig åt och nu på morgonen har jag varit på banken och lämnat in papper som ska göra att en nätt summa pengar rings över till mäklarens konto lagom till lunch. Till följd av detta har ungefär 30 % av min stress och ångest lämnat min kropp. Återstående 70 % lär jag få leva med till början av oktober, då jag får reda på hur väl visning och försäljning faller ut.

Nu ska jag försöka arbeta mig igenom någon av de högar som ackumulerat sig på mitt bord den senaste tiden, innan jag beger mig iväg på troligtvis mardrömslik tillställning med hundratals gråa byråkrater. Tråk!

I övrigt är allt toppen

Banker är onda, onda organisationer som profiterar på små människor som jag, helt utan omtanke för svaga nerver och ett hjärta som tycker att alla summor över miljonen är för stora för att riktigt förstå hur stora. Jag hatar banker. I alla fall i dag. Min lägenhet däremot, den jag bor i nu alltså, hatar jag däremot inte. Just nu gillar jag den faktiskt ganska rejält mycket. Den är nystädad och fin och stor och jag kommer att sakna den. Och så har jag grav ångest över att jag kanske inte kommer att lyckas få den såld på jättelänge och att jag nästan inte kommer att få något för den och att jag kommer att bli pank och bankrutt och förlora jobbet och båda lägenheterna och bli misslyckad och tvingas flytta hem till mamma och alltså vilja dö och säkert också dö till slut. En bruten människa. Med brunt hår som hon inte riktigt lär sig att gilla. Ungefär så. I övrigt är allt toppen!

Punkt. Punkt. Punkt.

I dag hade jag först en helt okej dag, även om regnet gått ifrån halvmysigt till tärande. Jag läste ut Theodor Kallifatides Kärleken, tittade på film och bakade bröd. Mådde på det hela taget ganska bra. Sen plötsligt drabbades jag av en hastigt påkommen avgrundsdjup svärta. Bara så där. Gjorde en ny lista. Om fördelarna och nackdelarna med att leva, den här gången, vilket är för sjukt för att jag ens vill gå in på det. Jag låg mitt i sängen och grät stilla. Sen, lika plötsligt, gick det över. Klev jag upp, gick på toa och mådde som vanligt.

F.ö. är tre prickar djävulens påfund. Djävulens.

När månen blir blå

Jag fick i alla fall tag i en kragsnibb i dag och åkte in till stan och köpte nya stora lakan och åkte till Ikea och köpte en ny stor bäddmadrass. 18 kilo stod det på paketet att det vägde. Det är en stor jävla madrass kan jag tala om. 180 x 200 cm och jag kan nästan inte vända den själv. En duschstång blev det också och världshistoriens billigaste duschdraperi. 14 kronor. Så billiga duschdraperier kan inte vara bra för någon. Sen städade jag ungefär en tredjedel av allt som behöver städas och ställde in alla böcker som legat på mitt nattduksbord och på golvet bredvid min säng i bokhyllan. På det hela taget ganska tillfredställande.

Hade det inte regnat så jävligt hade jag kanske orkat gå till soprummet också, men någon måtta får det vara. Jag har ju en hel semestervecka kvar. Ingen vits att ta ut sig helt. Dessutom har jag på något bisarrt sätt lyckats inhandla inte mindre än två utomordentligt sköna nya pyjamasar plus två bhar, en tröja och en klänning. Plötsligt ser jag poängen med att vara deprimerad och bara sällan lämna sitt hem. Man sparar sjukt mycket pengar på att leva på kranvatten, yoghurt och havregrynsgröt.

Sen skickade jag ett mail jag nog inte borde men inte kunde låta bli. Skönt att veta att det finns ångest precis runt hörnet som väntar. Fast jag ska försöka låta bli. Ångesten. Det är inte värt det. Jag tror att det faktiskt kanske var bra för mig att träffa honom igen förra helgen. När jag skulle sova i går slog det mig hur annorlunda tågresan hem kändes den här gången. Istället för att sitta i färdriktningen, med ryggen mot Göteborg, satt jag mot färdriktningen. Istället för att fokusera på hemma fick jag i över tre timmar se hur han och hans stad försvann längre och längre bort. Som en liten avslutsceremoni. En början på ett slut kanske äntligen.

Jag förstod den här gången att ja, jag är kär i honom och nej, det kommer inte att leda till något. Eller, jag förstod nästan i alla fall. Försök säga till den sista ljusrosa fladdrande biten av mitt hjärta att sluta hoppas. Det kommer den nog aldrig att göra. Men jag tror att jag kanske börjat bearbeta det som jag i vintras inte hade tillräcklig ork att bearbeta. Visst känns det som skit och piss och så jävla orättvist att jag bara vill kräkas på hela världen, men så är det ju att leva. Som denna underbara dam Christina sa så är det ju ett fantastiskt framsteg att jag faktiskt insett att jag kan bli kär. Det trodde jag inte för ett år sedan. Och kan jag en gång borde det ju gå att göra om bedriften. En av de där dagarna när helvetet fryser till is och månen blir blå.

Mittemellan

När jag svängde till höger efter tunnelbanan var huset som stod där i morse borta. Kvar fanns milt solsken, ett gigantiskt hål och en halv vägg ur vilken kablar ringlade som spagetti. På ena sidan rivs det som varit, på andra byggs nytt. Det känns konstigt att stå mittemellan och bara se det hända. Att se livet hända, känns det som, hur pretentiöst det än är.

Ikväll tänkte jag gå på Chamillionaire på Nalen, men stannade hemma och åt tomatsoppa istället. Efter en vecka med tentaplugg, därpå följande ångest och en pava avfirningscava var jag tillbaka på jobbet idag. Jag trivs inte på jobbet. Mindre än vanligt. Inte alls. Förra veckan gick jag runt och kände mig ganska glad och harmonisk. Idag parkerade sig en klump i magen igen. Jobbklumpen. Inte gjorde det heller saken bättre att det var dramatik av modell el giganto där jag kontrollerat väste saker med huvudet på sned och blicken stint fäst på min chefs buktande ljusblå ögon.

På något sätt slutade det hela med att jag typ fick ett nytt jobb. Problemet är bara att jag egentligen inte vill ha det. Jag vill inte vara kvar. Vill göra något annat på en plats där folk tror på mig och fattar hur jävla bra jag faktiskt är på mitt jobb. De är en av de saker jag aldrig tvivlar på och det gör mig galen att min chef är för feg och korkad för att ta tillvara på det. Jag är trött på att jobba under en feg och korkad chef. Jag vill känna att man tror på mig och att man ser en framtid för mig. Jag vill arbeta med människor jag respekterar och som jag kan lära mig något av. Inte med människor som är avskräckande exempel. Men ett jobb är ett jobb är ett jobb och när jag pluggat klart har jag plötsligt ett som kommer att se betydligt bättre ut på min cv. Vem är jag att klaga?

Ps. Plötsligt har jag lust att ligga igen. Jag får inte riktigt än, men viljan i sig måste väl räknas som ett gott tecken?