Det krävs inte fitta för smitta

Oralsex ökar risken för cancer, braskar Aftonbladet. Och då aktualiseras ju onekligen frågan varför bara tjejer ska vaccineras mot HPV. Snoppar smittar, oavsett var de placeras. Varför ska då bara tjejer skyddas?

Minsta gemensamma nämnare

Min pappa var 37 år när han dog. Då hade han varit sjuk i lite drygt ett år. Cancer. Det var vad han dog av. En tumör i hjärnan. Obotlig. Han avstod från en strålningsbehandling som kunnat förlänga hans liv en tid i utbyte mot ofattbart lidande. Det har jag aldrig förlåtit honom för.

Min mamma tecknade en livförsäkring på honom strax efter att han fått sin diagnos. Min syster och jag ärvde pengarna när han dog. Det har jag heller aldrig riktigt kunnat förlåta.

Irrationella agg. Jag har många. Jag har varit så arg på honom som lämnade oss, men det är svårt att vara arg på de döda. Så jag har varit arg på min mamma. Hon som var kvar. Som förberedde ekonomisk för hans död. Rensade ut hans saker så fort han försvann. Aldrig pratade om honom.

Och när hon pratade om honom var det om ett helgon, inte en människa. Hon som aldrig riktigt förstod varför någon som han skulle vilja ha henne. Jag som aldrig riktigt förstod något annat än att han inte ville ha oss tillräckligt mycket för att stanna kvar.

En av de få negativa saker hon någonsin sagt om honom är att han lyssnade på jazz. Att han gillade det högt och att hon hatade det. Så jag lyssnar på jazz, lyssnar högt och låtsas att han och jag har något gemensamt. Något annat än våra ögon.

Jag gjorde det i kväll också. Kände mig för krasslig för att gå på fest ikväll när jag ska på fest imorgon. Satt i fönstret istället och drack vin och lyssnade på jazz. Följde gnistorna från cigarretten med blicken och frågade mig själv varför det är så lätt för mig att stänga mitt hjärta. Lämna människor utanför. Bakom. Hur det kan komma så naturligt.

Då insåg jag att vi har mer gemensamt, han och jag. Att vi båda väljer bort det vi älskar mest. Lider idag hellre än imorgon. Ytterligare en sak att inte förlåta.

Till på tisdag

På tisdag är det meningen att jag ska bli av med min cancer (eller icke-cancer, kanske-cancer, eller vad vi nu ska kalla den) en gång för alla. Något säger mig att jag kommer att känna mig ganska liten när jag tassar runt där ensam i sjukhuskorridorerna. Mamma har frågat om jag vill att hon ska följa med, men jag tror faktiskt bara att det skulle vara ännu värre. Jag vill inte ha mamma där. Jag vill inte ha någon där. Vill inte vara där. Och är jag där med någon annan är det plötsligt på riktigt. Nu, när det inte är något jag pratar om, behöver det inte heller vara något jag tänker på.

Jag antar att det är någon sorts framsteg att jag sagt något till henne överhuvudtaget. När de trodde att jag hade pappa-cancer i hjärnan sa jag inget alls. Blev isprutad radioaktivt jox och låg fastspänd på en vadderad brits och blev grundligt genomlyst. Det gick ju bra. Får jag välja är jag så otroligt mycket hellre tillsammans med andra när jag mår bra. Då intensifieras upplevelsen. Mår jag dåligt vill jag bara stänga ner och stänga av. Försvinna. Så det gör jag lite då och då just nu. Går in i mig själv och låstas att inget annat finns. Att jag är en bubbla som långsamt svävar omkring på min egen himmel, där inget spelar någon roll. Där solen går upp och solen går ner men inget är viktigt däremellan. Till på tisdag.

Jag är precis som förut

Tystnaden sitter lika plågsamt tydligt i fingrarna som i mina läppar. Jag kan inte skriva om, än mindre prata om, det som jag allra mest skulle behöva. Jag är sjuk. Utan att vara sjuk. Egentligen. Men om jag inte gör något nu så kommer jag med all säkerhet att bli sjuk senare. Så det är meningen att jag ska göra något. Skära lite och så. Inget farligt, troligtvis. Om allt går som det ska. Och det gör det säkert. Jag har sagt de orden så många gånger. Skämtat om det så många gånger. Att jävlar i gatan så bra jag är på att vinna högoddsare. Och som tävlingsmänniska gör det här mig ju nästan glad. Alla sa att det aldrig brukar vara något, men självklart bevisade jag att de hade fel. Hos mig var det något.

Någon jag legat med har gett mig ett virus, det är så det går till. Ett virus som sätter sig på livmodertappen och börjar växa. Jättelångsamt går det, som små vårtor ungefär, vilket är väldigt äckligt och inget jag så gärna tänker på. Och vårtor, vet vi ju alla, kan visa sig vara cancer. Så är det med den saken. Om jag inte går och får en bit av livmodertappen bortskuren är sannolikheten ganska stor att jag får cancer. Det låter väldigt mycket värre än det är. Jag har självklart läst allt jag kommit över och har fakta väldigt klara för mig. Inte. Farligt. Troligtvis kommer det inte att hända något alls. I värsta fall blir det där med barnaalstrande inte så enkelt, men annars kommer ett stolspiller, sexförbud, lite blödningar och sveda troligtvis vara allt.

Men det där ordet cellförändringar är inte så enkelt för mig att svälja. Cellförändringar har tagit så jäkla mycket ifrån mig redan. Jag vill inte behöva tänka på sådant. Inte igen. Och jag vill inte låtsas att allt är okej och att det inte är någon fara. Klappa på andra och säga till dem att det inte är någon fara. Att allt blir bra. Jag vill bara få vara liten en stund. Slippa vara rationell och stark. Släppa allt och låta någon ta hand om mig. Men det finns ingen att ta hand om mig. Och jag vet inte hur jag ska gå tillväga för att låta någon. Det har han lärt mig. Att allt som händer när jag försöker är att jag skakar och gråter och sen skrattar bort allt och gör det till ett skämt. Mig till ett skämt. Min rädsla. Och oförmåga. Men när jag skrattat klart är de där precis som förut. Jag är precis som förut. Fast nu nästan med cancer.