Minsta gemensamma nämnare

Min pappa var 37 år när han dog. Då hade han varit sjuk i lite drygt ett år. Cancer. Det var vad han dog av. En tumör i hjärnan. Obotlig. Han avstod från en strålningsbehandling som kunnat förlänga hans liv en tid i utbyte mot ofattbart lidande. Det har jag aldrig förlåtit honom för.

Min mamma tecknade en livförsäkring på honom strax efter att han fått sin diagnos. Min syster och jag ärvde pengarna när han dog. Det har jag heller aldrig riktigt kunnat förlåta.

Irrationella agg. Jag har många. Jag har varit så arg på honom som lämnade oss, men det är svårt att vara arg på de döda. Så jag har varit arg på min mamma. Hon som var kvar. Som förberedde ekonomisk för hans död. Rensade ut hans saker så fort han försvann. Aldrig pratade om honom.

Och när hon pratade om honom var det om ett helgon, inte en människa. Hon som aldrig riktigt förstod varför någon som han skulle vilja ha henne. Jag som aldrig riktigt förstod något annat än att han inte ville ha oss tillräckligt mycket för att stanna kvar.

En av de få negativa saker hon någonsin sagt om honom är att han lyssnade på jazz. Att han gillade det högt och att hon hatade det. Så jag lyssnar på jazz, lyssnar högt och låtsas att han och jag har något gemensamt. Något annat än våra ögon.

Jag gjorde det i kväll också. Kände mig för krasslig för att gå på fest ikväll när jag ska på fest imorgon. Satt i fönstret istället och drack vin och lyssnade på jazz. Följde gnistorna från cigarretten med blicken och frågade mig själv varför det är så lätt för mig att stänga mitt hjärta. Lämna människor utanför. Bakom. Hur det kan komma så naturligt.

Då insåg jag att vi har mer gemensamt, han och jag. Att vi båda väljer bort det vi älskar mest. Lider idag hellre än imorgon. Ytterligare en sak att inte förlåta.

Lördag kväll

Lördag kväll. Skulle på fest, men sket i det till förmån för film, bok och återhämtning hemmavid. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men i natt när jag kom hem var jag så plakat att jag höll på att missa sängen när jag skulle lägga mig. Det var länge sedan. Någon gång efter lunch lyckades jag så snubbla mig mot badrummet och därefter en frukost bestående av en påse lösgodis och en Ramlösa jag tydligen köpte i natt men aldrig fick i mig. Klockan måste ha varit närmare sex innan jag fick i mig något vettigare, då i form av några ostmackor som jag tillredde med rejält alkisdarriga händer. Har aldrig varit med om något liknande. Kunde knappt hålla i osthyveln.

Nu låter det ju som att jag hade en extraordinärt hård kväll, men det kändes inte så. Först ett par glas vin med bloggkollegan A, som jag träffade för första gången efter tre års bloggbekantskap. Det var trevligt så klart. Sen mötte jag upp ett par vänner på Pet Sounds för lite häng. Och det var så klart också trevligt. Visst blev det ett par drinkar, men det enda utöver den vanliga rutinen var Jägern jag bjöds på i tekopp av några sextonåringar som otroligt gärna ville tillhöra skaran som välkomnas in på Pet Sounds. Vid närmare eftertanke var det nog just Jägern som gjorde den här dagen så mycket mindre produktiv än jag planerat. Nåväl. Jag gjorde några sextonåringar glada och fick än en gång bekräftat att starksprit och Mo är en mycket dålig kombination.

Nu ska jag kollapsa på soffan igen och lyssna på grannarna ovanpå som utstöter gutturala ljud till dålig musik. Precis lagom sällskapligt denna lördag kväll. Fred ut.

Tror nog att det är ganska dåligt

Sprit och cigg. Sprit och cigg. Är så sjukt sugen på sprit och cigg.