Vad hände med det ädla ordet förlåt?

Semestern fortsätter. På det stora hela lysande,  men även en och annan armbåge i ögat. Bokstavligt talat. Fick en sådan hårt inkörd i vänsterögat någon gång under morgonen. Inte med vilje, förutsätter jag (sömntabletter och drömmar var inblandade). Men ändå. Ett annat svar än ”Det var nog inte med flit.” hade absolut  inte skadat när jag uppmärksammade förövaren på det inträffade som vi låg och drog oss i den allt för trånga sängen. ”Nog”, liksom. Din jävla skitstövel. Vad hände med det ädla ordet förlåt?

Istället för disken

Jag drömde att Christina och jag skrev ett bejublat debattinlägg på SvD Brännpunkt om våldtäkt. Sen att någon band mig och tvingade i mig två abortpiller för att ”rena” mig. Och det är därför man inte ska sova middag när man kommer hem och egentligen borde diska.

Förresten. Torsdag då.

^{M. Ward – Hold Time}

När våren går mot sitt slut

När ska man få tid att skriva den där boken när man är upptagen med att leva? När ska man hinna skaffa sig ett liv när dagarna rusar förbi som de alltid har gjort, fast man inte vill att de ska vara som de alltid varit.

Häggen står i blom och kaffet smakar som kaffe brukar smaka. (Nåväl, inte helt sant. Mindre än det brukar. Jag är förkyld.) På andra sidan gården har fasaden fått sitt första lager bruk och utanför mitt fönster finns, för första gången sedan jag flyttade in, gröna blad. Jag har tittat på de där bladen mycket den här helgen. Jag har legat på soffan, sovit och tittat på tv om vartannat (till och med melodifestivalen, då är jag sjuk på riktigt). Skakat i feber. Drömt galna drömmar. Hostat njuren ur led. Ungefär så.

Imorgon är det dags att gå upp till jobbet igen. Inte för att jag är frisk, utanför att jag har mycket att göra. Jag hade tänkt trappa ner lite inför min sista dag, som ju närmar sig. Så har det inte blivit. Istället har jag bråda dagar och jagar, jagar, jagar. Fast veckan är kort. Och sen kommer min sista. Tar jag kartongerna och går hem. Stänger pärmarna om de sex senaste åren. Lämnar dem bakom, tillsammans med våren.

Mo modebloggar och mer

Först. Om inte jag lyckas lägga vantarna på de här skorna är risken stor att jag dör. Dör, dör, dör. Det är bara det där med tiiiid. Det känns sjukt löjligt att skriva det, men det är rätt galet på jobbet just nu. Tur i oturen (och lite otur i turen) är att min intervju för det där jobbet är uppskjuten till nästa vecka. Skönt, eftersom jag verkligen inte har tid att sticka på intervju, lite jobbigt eftersom jag bara lär bli mer nervös ju längre jag behöver vänta. Nåväl. Sådant äro livet.

Jag har förresten kommit på en fantastisk liten röd tråd att tvinna en berättelse av. Tankar som snurrar och snurrar i huvudet. Men så tiiiiden. Jag hinner liksom inte riktigt fånga in den kreativa energin innan den sticker iväg igen. Ska försöka spetsa åtminstone en idé med pennan. Låsa fast den på pappret. Det finns så många ord som vill ut, känner jag. Ut, ut, ut. Orkar inte släpa på dem längre. De bubblar snart över av att hållas tillbaka. Ska försöka någon gång.

^{(Bara det inte blir skit. ← Självhatet igen.)}

I en annan värld

Jag gick in på mitt bankkonto och upptäckte till min förvåning att det skvalpade runt en oväntad halvmille där. Tyvärr tillhör den banken mer än mig. Jag satt och tittade på siffrorna en liten stund innan jag ringde till dem och bad dem plocka bort den. Snart ser det ut som vanligt där igen. Men det var lite trevligt att, för en kort stund, känna sig lite förmögen.

Små tankar

Jag har nästan skrivit flera gånger. Skrivit lite, men sedan inte orkat resten. Jag är trött. Inte på ett dåligt sätt. På ett ”det är mycket just nu” sätt. I min lägenhet är fler och fler lådor packade. Jag har rensat ut kläder. Och väskor och skor. Säck efter säck och jag älskar det. Jag älskar att göra mig av med baggage. Bokstavligt och bildligt. Det bokstavliga är enklare. Jag tar det först. Symptomet före åkomman. Men sen åkomman. Jag hoppas och tror att det blir så.

När jag sätter mig ner en stund och tar en paus finns det för mycket där just nu för att jag ska orka med det. Jag tror att det kan vara en hjälp att bryta en vana. Göra en ny vana. Jag behöver vanor. Vanor som inte är som de är just nu. Jag vet att jag kan bättre. Horisonten är för långt borta just nu. Jag måste tänka mig den närmare. Den närmare mig. Måste bara tänka. Annat. Men först måste jag får resten av prylarna i kartonger. Göra färdigt mina sammanställningar. Skriva den där rapporten. Ta mig till slutet av månaden och sedan förbi. Den första horisonten.

Jag tänker börja simma igen sedan. Kommer ju närmare. Det blir lättare. Gå till jobbet. Göra matlådor. Upp utan att snooza en timme. Säga ja istället för nej. Le utan att någon påminner mig om det.

Jag har börjat förstå att det inte är så dåligt att förlora sitt hopp. För när man tappat det förstår man att det kanske inte var rätt sak man letade efter. Hoppades på. Att det kanske var precis den där drömmen som gjorde målet omöjligt. Att drömmar kan vara för stora. Att mindre kan vara bättre (inte ofta, men ibland). Jag vet ju att i vardagen kan det lilla vara det bästa. Det operfekta mest värdefullt. Jag tror att det kan vara likadant med drömmar. Tror jag fattat det nu. Så när månaden tar slut ska jag börja drömma mindre. Leva mindre. Vara mindre. Leva mer.