Drömmen

Det sista som hände innan min operation var att jag var på en anställningsintervju. Det var fortfarande vinter och gatstenarna på Birger Jarlsgatan var täckta av blankis. För en gångs skull den här vintern hade jag valt klackar istället för de fotriktigt bekväma svarta fårskinnskängor jag lagt mig till med att bära. Här gällde att göra intryck. Ett av Sveriges mest hypade och hyllade framgångssagor ville träffa mig. Om allt gick bra skapa ett jobb till just mig. Skräddarsytt, för de hade hört att jag var bra och hade rätt profil för dem när de nu skulle bygga upp en ny avdelning. Bara en sån sak.

Det var som en dröm. Drömjobbet hos drömföretaget och det annonserades inte ens ut. Jag stod först i en enmanskö.

Kontoret var nästan lika tufft som det jag jobbade på under it-boomen. Sådana kontor finns inte riktigt längre, inte sådana konkurser heller. Men det här var i alla fall så bra det blir innan det börjar kännas vulgärt. Framför allt var den kreativt uppskruvade pulsen tydlig i lokalen, som en osynlig tapet av framåtanda och den där stoltheten man känner när man jobbar för något jävligt bra. När man lite på sitt hörn är med och skapar historia. Gör något som räknas i den lilla klick som bryr sig.

Där klev jag in och bestämde mig för att inte slå mig ner i den hyperdesignade plastfåtöljen jag aldrig skulle kunna resa mig ur med bibehållen värdighet. Min förmodade framtida chef kom någon minut senare och frågade om jag ville ha kaffe. Det ville jag, svart och gott.

Det var uppenbart från början att vi hade personkemi. Jag ville rent metaforiskt hångla upp hans hjärna, något som verkade vara tämligen ömsesidigt. I jobbsammanhang verkade vi vara något av själsfränder, värderings- och erfarenhetsmässigt som gjorda för varandra. Han erbjöd mig jobbet vid sittande bord. Ville att jag skulle träffa ytterligare en kollega ett par dagar senare, vilket jag också gjorde, sen komma in och diskutera anställningsvillkoren.

Däremellan skulle jag bara opereras. En sketen rutinoperation mellan mig och Drömmen. Två veckor senare skickade jag ett mail till honom och berättade att jag fått cancer och inte skulle kunna ta jobbet. Jag hade fått min diagnos någon timme tidigare, samma dag jag egentligen skulle varit på kontoret på Birger Jarlsgatan igen och skrivit under papper.

Bisarrt nog sörjde jag det mer än cancern. Det var som att någon visat mig världen, bara för att i nästa ögonblick beröva mig mer än jag någonsin trott att jag kunnat få.

Fan så jag malt det här fram och tillbaka i huvudet. Det är lite sjukt egentligen. Det är ju bara ett jobb kan tyckas, men på något sätt kom det att representera så mycket mer. Det är livet jag hade kunnat ha, istället för flintskallighet, cellgifter, barnlöshet och en jävla massa sjuka saker som doktorerna hittar på med min kropp.

När alla andra går tillbaka till jobbet efter semestern förbereder jag mig på att snart bli inlagd igen. Det kan vara för sista gången nu, det är i alla fall det vi hoppas. Internätets siffror har reviderats en aning. 10 % risk att jag dör omgående och pronto. Gör jag inte det är det 50-60 % chans att jag blir frisk.

Det tänker jag bli. Sen tänker jag ta mig fan böna och be på mina bara knän att de ger mig en andra chans på Drömmen. Min värdighet försvann när jag fortfarande hade något att förlora. När man dansat med döden finns det inga dåliga danser kvar.

Vad hände med det ädla ordet förlåt?

Semestern fortsätter. På det stora hela lysande,  men även en och annan armbåge i ögat. Bokstavligt talat. Fick en sådan hårt inkörd i vänsterögat någon gång under morgonen. Inte med vilje, förutsätter jag (sömntabletter och drömmar var inblandade). Men ändå. Ett annat svar än ”Det var nog inte med flit.” hade absolut  inte skadat när jag uppmärksammade förövaren på det inträffade som vi låg och drog oss i den allt för trånga sängen. ”Nog”, liksom. Din jävla skitstövel. Vad hände med det ädla ordet förlåt?

Istället för disken

Jag drömde att Christina och jag skrev ett bejublat debattinlägg på SvD Brännpunkt om våldtäkt. Sen att någon band mig och tvingade i mig två abortpiller för att ”rena” mig. Och det är därför man inte ska sova middag när man kommer hem och egentligen borde diska.

Förresten. Torsdag då.

^{M. Ward – Hold Time}

När våren går mot sitt slut

När ska man få tid att skriva den där boken när man är upptagen med att leva? När ska man hinna skaffa sig ett liv när dagarna rusar förbi som de alltid har gjort, fast man inte vill att de ska vara som de alltid varit.

Häggen står i blom och kaffet smakar som kaffe brukar smaka. (Nåväl, inte helt sant. Mindre än det brukar. Jag är förkyld.) På andra sidan gården har fasaden fått sitt första lager bruk och utanför mitt fönster finns, för första gången sedan jag flyttade in, gröna blad. Jag har tittat på de där bladen mycket den här helgen. Jag har legat på soffan, sovit och tittat på tv om vartannat (till och med melodifestivalen, då är jag sjuk på riktigt). Skakat i feber. Drömt galna drömmar. Hostat njuren ur led. Ungefär så.

Imorgon är det dags att gå upp till jobbet igen. Inte för att jag är frisk, utanför att jag har mycket att göra. Jag hade tänkt trappa ner lite inför min sista dag, som ju närmar sig. Så har det inte blivit. Istället har jag bråda dagar och jagar, jagar, jagar. Fast veckan är kort. Och sen kommer min sista. Tar jag kartongerna och går hem. Stänger pärmarna om de sex senaste åren. Lämnar dem bakom, tillsammans med våren.

Mo modebloggar och mer

Först. Om inte jag lyckas lägga vantarna på de här skorna är risken stor att jag dör. Dör, dör, dör. Det är bara det där med tiiiid. Det känns sjukt löjligt att skriva det, men det är rätt galet på jobbet just nu. Tur i oturen (och lite otur i turen) är att min intervju för det där jobbet är uppskjuten till nästa vecka. Skönt, eftersom jag verkligen inte har tid att sticka på intervju, lite jobbigt eftersom jag bara lär bli mer nervös ju längre jag behöver vänta. Nåväl. Sådant äro livet.

Jag har förresten kommit på en fantastisk liten röd tråd att tvinna en berättelse av. Tankar som snurrar och snurrar i huvudet. Men så tiiiiden. Jag hinner liksom inte riktigt fånga in den kreativa energin innan den sticker iväg igen. Ska försöka spetsa åtminstone en idé med pennan. Låsa fast den på pappret. Det finns så många ord som vill ut, känner jag. Ut, ut, ut. Orkar inte släpa på dem längre. De bubblar snart över av att hållas tillbaka. Ska försöka någon gång.

^{(Bara det inte blir skit. ← Självhatet igen.)}

I en annan värld

Jag gick in på mitt bankkonto och upptäckte till min förvåning att det skvalpade runt en oväntad halvmille där. Tyvärr tillhör den banken mer än mig. Jag satt och tittade på siffrorna en liten stund innan jag ringde till dem och bad dem plocka bort den. Snart ser det ut som vanligt där igen. Men det var lite trevligt att, för en kort stund, känna sig lite förmögen.

Små tankar

Jag har nästan skrivit flera gånger. Skrivit lite, men sedan inte orkat resten. Jag är trött. Inte på ett dåligt sätt. På ett ”det är mycket just nu” sätt. I min lägenhet är fler och fler lådor packade. Jag har rensat ut kläder. Och väskor och skor. Säck efter säck och jag älskar det. Jag älskar att göra mig av med baggage. Bokstavligt och bildligt. Det bokstavliga är enklare. Jag tar det först. Symptomet före åkomman. Men sen åkomman. Jag hoppas och tror att det blir så.

När jag sätter mig ner en stund och tar en paus finns det för mycket där just nu för att jag ska orka med det. Jag tror att det kan vara en hjälp att bryta en vana. Göra en ny vana. Jag behöver vanor. Vanor som inte är som de är just nu. Jag vet att jag kan bättre. Horisonten är för långt borta just nu. Jag måste tänka mig den närmare. Den närmare mig. Måste bara tänka. Annat. Men först måste jag får resten av prylarna i kartonger. Göra färdigt mina sammanställningar. Skriva den där rapporten. Ta mig till slutet av månaden och sedan förbi. Den första horisonten.

Jag tänker börja simma igen sedan. Kommer ju närmare. Det blir lättare. Gå till jobbet. Göra matlådor. Upp utan att snooza en timme. Säga ja istället för nej. Le utan att någon påminner mig om det.

Jag har börjat förstå att det inte är så dåligt att förlora sitt hopp. För när man tappat det förstår man att det kanske inte var rätt sak man letade efter. Hoppades på. Att det kanske var precis den där drömmen som gjorde målet omöjligt. Att drömmar kan vara för stora. Att mindre kan vara bättre (inte ofta, men ibland). Jag vet ju att i vardagen kan det lilla vara det bästa. Det operfekta mest värdefullt. Jag tror att det kan vara likadant med drömmar. Tror jag fattat det nu. Så när månaden tar slut ska jag börja drömma mindre. Leva mindre. Vara mindre. Leva mer.