Rara ärtor

Jag är så himla dålig på att skriva just nu. Jag vet inte varför, bara är. Ser att det skriver i tidningen idag om årets majblomma och blir häpen över tidstappet. Nytt, huh? Nytt allt känns det som, och nytt inget. Kanske nytt jobb snart. Får jag det inte dör jag, har min hjärna viskat till sig själv om natten. Jag har aldrig velat ha något så mycket. Jobb alltså. Nyopererad om 12-14 timmar. En sorts ny hängighet i mitt skinn. Den är onödig.

Det är så mycket som går ut på att vara snygg hela tiden. Jag har alltid misslyckats så jävla kapitalt med det och hatat och hatat och hatat istället. Och nu måste jag rent objektivt omfamna att det faktiskt börjat gå utför. Kroppens åldrande och förfall har kommit över mig, och på något konstigt sätt omfamnar jag det. Att bli rugguggla och inte alls behöva bry sig kan kännas oerhört lockande. I alla fall i korta, förvirrade stunder. Nåväl. Sånt är livet. Synd på rara ärtor bara, att jag får falla ensam hela tiden.

Mitt förlorade tempus

Det är alltid vad jag ska göra imorgon, eller vad jag borde ha gjort igår. Som om jag inte har något inflytande över det däremellan. Som om nuet inte fanns. Som om min värld saknar presens.

Det är lustigt egentligen, när jag ser det på lite avstånd. Det är alltid likadant när jag är här nere. Känslan av att inte ha kontroll. Som om jag inte själv äger mitt liv. Mina tankar. Mina handlingar. Som finns det en kraft utanför mig själv som drar i mina snören.

Med det finns ju inga snören. Jag kapitulerar helt inför något jag vet inte är verkligt. Ändå lutar jag mig tillbaka och låter mig förlora. Ger upp fast jag vet att jag inte behöver. Jag gör det ju mot mig själv, det är det jävliga. Med brått mod. Att veta det och ändå göra det är bortom min fattningsförmåga.

Sitter tyst och väntar på att bli räddad, men avböjer varje gång någon erbjuder hjälp. Fortsätter att spela stark fast det redan är konstaterat att jag är svag. Det är ingen skam i det. Egentligen. Svagheten. Att behöva. Men när det är jag som behöver är det annorlunda. Egentligen mest för att jag aldrig lärt mig att ta emot, tror jag. Men hur gör man det när man fyllt 30 och slutat låta folk försöka?

När de har slutat försöka. När alla andra plötsligt har riktiga liv som fyller deras dagar. Jag kan inte riktigt skaka av mig känslan att jag är hon som blev lämnad kvar. Hon som står upp när musiken tystnar och undrar vad sjutton som hände med alla stolarna.

Samtidigt vet jag att musiken egentligen inte alls tystnat. Världen finns fortfarande. Den rör sig, tumlar och pulserar som den alltid har gjort. Det är bara jag som inte just nu orkar jaga den. I saknaden låter jag mig själv inbilla mig att den inte längre existerar. Och vad jag märkt kommer inget gott till den som väntar. Bara surmulen ensamhet.

En annan verklighet

Alla mina byxor har hål i baken. Jag sitter tydligen för mycket. Och hatar att köpa byxor. Nu blir det kjol. Eller lappar.

Jag har jobbat lite för mycket den här veckan. Avslutade med att käka middag med vänner. Då pratade jag för mycket. Kände det när jag satt där, men kunde inte sluta. Jag hatar när jag gör så.

Det finns ingen jag är viktigast för, ingen som är viktigast för mig. Inget att komma hem för. Inget att längta till. Jag hatar den här tiden på året. Hatar att jaga tiden.

Jag trodde verkligen inte att det skulle bli så här. Jag försöker vänja mig. Vet inte om jag borde.

Säker vid sidan

Det största för mig har alltid varit vardagen, när allt bara är bekvämt. Vanligt. Det är det svåraste att få till med andra människor. Jag känner mig inte bekväm med andra människor. Alltid lite fel ute. Vid sidan av. Betraktande mer än medverkande, observatören snarare än aktören. Jag tror att jag egentligen oftare gör rätt än fel, men det känns fel. Ur balans, på något vis.

Så när jag finner den där balansen med någon, när det bara funkar, då har jag så svårt att förstå varför den inte känner likadant. Varför han inte gör det. Bara vara i ro. Låta det enkla vara det rätta, fast vi lärt oss att allt alltid ska vara svårt för att vara bra. Sluta rota och peta när man inte längre behöver. Men så rotas det och petas det. Trasas sönder och tar slut. Och jag förstår ännu mindre än jag någonsin gjort. Återvänder till mitt huvud. Säker vid sidan.

Om jag varit bättre

Jag känner mig väldigt ensam. Där jag alltid slutar. Otrygg i mitt eget skinn. Obekväm. Förvissad om att något är fel på mig. Som ett barn i min övertygelse. Det måste vara jag, det måste vara jag, det måste vara jag. Mitt fel. Något jag gjort. Något jag är. Något jag borde göra bättre. Något i mig som gör det. Jag vill inte vara ensam. Kan inte vara något annat än ensam.

Vet att han aldrig skulle lämnat oss om jag varit bättre.

Det spelar ingen roll att det är irrationellt. Jag vet ändå att det är sant. Och jag kan aldrig säga det till någon för att det är så jävla dumt. Jag vet ju att det är så jävla dumt. Jag vill bara bryta ihop någon gång. Vill inte låtsas mer.

Det finns ingen mening med något när det ändå alltid känns så här inuti. Först när jag blir lämnad kan jag slappna av igen. Behöver inte förklara när ingen undrar. Kan drunkna i ensamheten. Kan andas i tystnaden.

Där inget är verkligt

Jag vet inte vad som händer med veckorna. Tiden springer iväg så snabbt och jag liksom sticker i väg åt mitt eget håll och glömmer att stanna upp en sekund och landa. Jag trivs, jag gör nytta, jag är så jävla glad, har så kul och känner mig sjukt ensam. På samma gång.

Sen finns stunderna när allt bara står stilla. Jag drar för draperiet om alkoven, som blir milt rosa av lampan. Sluter ögonen när jag måste. Hör mitt hjärta slå i bröstkorgen och blodet susa i öronen. Då vill jag inte tänka, inte lyssna. Då vill jag springa igen. Ta mig snabbt till nästa morgon tills det blir helg om man kan låtsas att inget är verkligt.

Vill inte tänka på allt som inte blivit som jag tänkt. Inte på det som blivit som jag tänkt heller. Inte tänka. Bara trycka upp någon mot en vägg och låtsas som att jag aldrig funnits.

Ruta ett

Ibland ligger att tro och att hoppas så förtvivlat långt ifrån varandra. Jag är ensam igen. Har egentligen varit hela veckan, även om det inte blev officiellt förrän i dag. Om det blir så, sa jag till Chris i går, är det ändå skönt att det är han som gör slut med mig. För när man säger att ens pojkvän gjort slut tycker folk så jävla synd om en att de slutar fråga.

Jag är van vid att vara ensam. Andra är vana vid att jag är ensam. Säger att jag är för kräsen, för svår. Allt sådant slipper man, när man blivit lämnad. Jag vet redan att det fel på mig, men felet är i alla fall inte att jag inte vill eller försöker. Det är bättre så. Även om jag är osäker på att det räcker.

Jag mår dåligt av att veta att varannan tår som faller gör det för att det är höst. För att jag fyller 30 om mindre än två månader. För att jag trodde att, kanske kanske, det här var min chans. Att det inte var så. Att jag hade fel och att det inte spelar någon roll hur mycket jag försöker, hur mycket jag töjer mig. Nycklarna hänger ändå där på sin krok i hallen och den enda tandborsten i muggen är min.

Jag vill inte ha en till sådan vinter. Vet inte om jag klarar en till sådan vinter. Är rädd att går sönder, precis som muggen som aldrig blev lagad. Inser sen att jag varit det från början och att det här inte gör någon skillnad. Jag nöter ruta ett. Hade gärna fortsatt att låtsas på ruta två, hur dålig det än gör mig.

Skorna

Den här gången var det skorna. Ibland behövs det inte mer för att paniken ska komma vällande. Det där välbekanta ”Det här funkar inte!”. Jag vet att det inte får räcka med ett par skor. Logiskt. Men vad är logiken. I praktiken? Inget.

Det räckte. Jag kände genast hur allt släckte ner. Den där gnistan som nästan funnits. Som jag inbillat mig dit. Går inte. Kan inte. Kylan sen. När jag går från på till av på en sekund. Vill bara springa. Aldrig tala om det ingen. Inte låtsas som att det var en människa. En till jag förstört. Sårat med mina nycker. Min obeslutsamhet. Ensamhet och tvivel.

När intuitionen får mig att överge intuitionen. När jag nästan lyckas övertyga mig själv om att det kommer, det kommer. Det där andra. I magen. Fladdret. När det brusar i öronen. Som lock. När allt stannar och man är lycklig. Med det kommer ju inte. Sen står jag och stirrar i panik på de där skorna som gör hjärtat till sten. Igen. Fel igen.

Och jag vill ju så gärna. Kan inte tänka mig något jag hellre vill. Orkar inte söka. Finner mig i ett ensamt huvud på kudden. En portion på tallrik framför tvn. En i låda till morgondagens lunch. Är praktiskt så. Funkar så. Det är så jag funkar. Så det alltid blir. Alltid något. Ibland räcker ett par skor.

^Bildkälla

Dagens känsla

Maktlöshet. En känsla av att inte ha kontroll. Som om förmågan att styra skeendet ligger utanför mig själv.

Maktlöshet kan uppstå som ett resultat av långvarig skam, det vill säga en djupt rotad känsla av att inte vara älskad eller duga till. Det är vanligt att långvarig skam leder till en känsla av att inte kunna komma vidare. Detta i sin tur kan generera känslor som instängdhet och ensamhet.

Ett annat sätt att uttrycka sin skam är att uppträda skamlöst. Känslan av maktlöshet är också vanligt i samband med masochistiska tendenser, det vill säga att erfara sexuell njutning av smärta i ett sammanhang av sexuell dominans. Enligt Freud är masochism ett tecken på dödslängtan.

För att kunna förändra sitt liv och ta udden av skammen, och därmed maktlösheten, brukar det rekommenderas att man talar om den, exempelvis med en psykolog. Det är emellertid en process som tar lång tid, eftersom det handlar om att ändra hela sin självbild.

Så vet vi det.

Mitt i mellanrummet

På den lilla bit av himlen jag ser mellan hustaken drar mörka moln ihop sig. Krockar med varandra där mellan tacknockarna. Som ett grått lock. Jag står vid fönstret i köket och diskar ett par bunkar, någon kaffemugg och några tallrikar. Det har varit soligt idag, tydligen. Jag blev åthutad av en kompis som ville ha ut mig på en fika. Hon frågade skrattande hur jag hade mage att går runt hemma i pyjamas när solen sken utanför. Fast jag ser inte solen så mycket här nere, ska erkännas. Så att gå runt i pyjamas är alls inget problem. Jag får inte dåligt samvete av sånt. Den skammen var det länge sedan jag slog mig fri ifrån.

Svårare har jag för att säga nej till mina vänner. Jag har för vana att prioritera bort mig själv, eftersom jag tycker så jävla mycket om bara att få vara med dem. Då spelar det mindre roll var eller hur. Bara att. Det har blivit både en vana och en ovana. Jag väljer att sätta dem i första rummet eftersom det får mig att må bra. Samtidigt blir det lätt så i perioder att ett ”inget problem” eller ”det gör inget” snubblar från tungan lite väl lätt. Det måste kännas för att sägas. Där kan jag ibland balansera lite väl nära skiljelinjen. Och någon jävla martyr har jag ingen lust att gå och bli.

Vänner ja. För första gången i mitt liv är jag bästissingel. Har många vänner, men ingen bästa. Tidigare har jag alltid haft det. Den där vännen man pratar med varje dag. Som man kan säga allt till (nåväl, nästan). Som man kan sitta tyst tillsamman med en hel kväll utan att det känns konstigt. Där frågan inte är om utan vad. Som liksom bor under ens skinn. Genom åren har dessa nära vänskaper kommit och gått, men aldrig med några egentliga avbrott däremellan. ”Seriemonogam” är ett begrepp man ibland använder avseende kärleksrelationer. Då passar det inte in på mig. Men med vänner stämmer det precis. En relation glider liksom in i nästa utan slut.

Men nu är det slut och jag är mittemellan. Det blir många tomma timmar, på gott och ont. Ingen att ringa till och prata bort en hel kväll med. Aldrig den där självklarheten i tvåsamheten. Måste planeras och funderas. Numera måste jag bjuda till lite när jag känner för att umgås med någon. Fråga. Kan inte förutsätta att. I ärlighetens namn ger det en hel del trista stunder. Jag tycker om ensamhet, men bara när jag valt själv. Och allra helst med någon fin att leta upp närhelst jag vill. Vänskapslat, kan man sammanfatta det som. Och lite obekväm med det här nya. För att fråga är alltid förknippat med ett visst mått av osäkerhet. Då är det så mycket skönare att veta. Som singel att man är knullbar. Som bästissingel att man är värd att vara med.

Orka!

Jag förstår inte signaler. Kan inte läsa andra människor. Förstår inte vad de menar. Vad de vill. Jag förvirras. Förbryllas. Bedövas. Stänger av. Orkar inte försöka. Dechiffrera. Lägga pusslet. Det gör mig arg att allt sak vara så svårt. Från glad till besviken till bedrövad till likgiltig. Det tar minuter, timmar eller dagar. Men jag landar alltid där. I ett Orka! Och det gör jag inte.

Allra mest fel blir det när jag är som mest säker på att jag gör rätt. Gjort rätt. Är på gång. När jag tolkat signaler. Trott att jag förstått. Så har jag inte förstått. Känner mig sviken. Tillintetgjord. Minimerad. Som ett barn igen under bordet. När vuxna skrattade. Bara för att man var liten. Inte fattade att tanken var stor. Missförstådd och stänger av. Behöver ingen. Behöver inte. Klarar mig själv. Ensam. Ensam är stark. (Ensam är ensamt.) Ensam gör ont.

Det finns så mycket att vara rädd för

Vardag. Kan vara det bästa i ett förhållande. När allt är bra. Att läsa tidningen vid frukostbordet. Vänta på att äggen ska koka färdigt. Borsta håret och möta blick i spegeln. Le.

Och när det inte är bra, det värsta. Trycksvärta på fingrarna. Äggula som är för lös. Eller hård. Tovor. Blick i spegeln som viker undan.

När man lever sin vardag ensam kan det vara svårt att förställa sig något annat än det där första, fina. Vardag som är vackrare för att den är delad. I mitt huvud är det alltid så. Men det är inte alltid så, det vet ju också jag. Och det skrämmer mig (det finns så mycket att vara rädd för). För om jag lyckas hitta det där första. Vad gör jag om det övergår i det där andra? Flyr igen? Rusar tillbaka till ruta ett?

Ibland är det lättare att vara där från början. Ensam. Så behöver man inte bli så jävla besviken av att hamna där igen.

Utan att finnas till

Det är en prövning. Jag har bara svårt att förstå varför. För vad. Att gå upp varje morgon. Leva en dag som den förra. Enda skillnaden i nyanser. Sedan kväll och natt och så morgon igen. Och igen, igen, igen.

För varje dag som går känner jag mig mindre som en människa. Kan snart inte känna mig mindre som en människa. Bara något som vaknar, somnar och vaknar igen. Slutat vara någon. Får för mig att det som gör en människa är hennes plats i mänskligheten. I ensamheten upphör hon att existera. Som bordet när man sluter ögonen. Att jag inte finns utan en blick. Att någon måste se mig för att jag ska vara. Och att jag inte syns för att jag inte är.

Jag sitter i mitt öppna fönster för att försäkra mig om att världen finns kvar där utanför. Det gör den. Det regnar. Droppar som faller ensamma till marken. Deras liv som mitt, tills de fallit färdigt. Jag är redo att falla, men inte att landa. Undrar om de är det. Om de har ont när de slår i marken, eller om de finner ro i att inte längre finnas alls.

Jag vet inte vad jag väntat mig, bara att det inte var det här. Att gå upp varje morgon. Att vakna. Att leva. Utan att finnas till.

Seminormal, hur gör man?

Jag vill inte vara ensam längre, bara. Jag känner skam när jag ställs inför detta enkla faktum. Som om det är fel eller onaturligt att jag söker förändring. Som att det automatiskt medför en värdering av nuet. Att det är sämre. Att jag är dålig. Och att jag som en konsekvens förtjänar ensamheten. En cirkelrörelse mot oändligheten.

Men jag är trött på att vara ensam. Trött på att lojt acceptera att saker är på ett sätt jag inte vill att de ska vara. Samtidigt har jag svårt att se mig själv som något annat. Jag ser mig själv som singel, har en stark singelidentitet, ingen paridentitet. Ensam, aldrig tvåsam. Samtidigt vet jag att jag fungerar utmärkt i en tvåsamhet. Det är inte problemet. Men jag har svårt att visualisera tvåsamheten och ta mig dit. Jag kan inte föreställa mig att någon jag skulle vara intresserad av skulle vilja ha mig.

På något bisarrt plan handlar det nog om att jag känner mig så ful. Inte objektivt, men subjektivt. Min känsla. Inuti. Jag vill inte vara nära någon eller vara med någon när jag är så här ful. Jag vet egentligen inte vari fulheten består och jag vet att jag inte alltid känt så här. När jag var liten var jag söt. Kände mig söt. Ansågs vara rätt snygg när jag gick i skolan. Var populär bland både vänner och killar. Hade en tydlig identitet i allt det där. Någonstans på gymnasiet (eller var det tidigare?) kom brytningen. Sen dess har jag bara känt mig hemsk och vidrig och oberörbar. En vidrig sugga.

Egentligen tror jag inte att det har så mycket med utseende att göra. När jag petar i det som känns allra jobbigast att peta i tror jag att det handlar om en känsla av och rädsla för att bli övergiven. Min pappa, så klart. Sen morfar som var det bästa som fanns och strax därefter bästa bästa farmor. Sen ett vänskapsavslutande ickegräl med min högstadiebästis. Det låter så jävla löjligt, men vi umgicks dygnet runt, växte ihop till en människa och läste varandras tankar. Från själsfränder till inget. I ett slag övergiven. Även om jag övergav precis lika mycket som hon, så klart. Men det kändes inte så inuti. Fick bekräftat att jag inte är något att ha.

Kontentan. Jag bär inuti mig själv en djup känsla av att inte räcka till och en rädsla för att bli övergiven. För att jag är för ful, av någon outgrundlig anledning. Ett barns irrationella rationalisering kanske, vad vet jag. Men där är jag fast. Så vad gör man åt något sådant utan att gå i terapi, undrar jag i mitt stilla sinne. Det skulle vara så skönt att bara kunna lämna allt detta i forntiden där det hör hemma och vara seminormal som alla andra. Hur gör man? När man bara tänder på helt normalsnygga, jävligt smarta och roliga killar, samtidigt som man känner sig för ful och ovärdig för världen, punkt. Hur gör man? För att inte vara ensam.

I’m just a straight man who likes sucking cock

När jag gick ut på torget slog den kalla vinden mot mig. Slog det nya spår podden just valt emot mig. Tog andan ur mig. Det är så lätt att fylla den med minnen. Med mening. Musiken. Den där låten som påminner så mycket om det där andra. Ett ögonblick som fastnat. Blivit till en sylvass skärva av glas att skära rakt igenom med en första ton. In under huden. Att fastna innanför. Aldrig sluta värka. Vid minsta tryck.

Min lägenhet är kal och tom nu. Kartonger överallt. Saker som stirrar. Som väntar. Saker precis som jag. Som är undanpackade och bortglömda. Som väntar på att någon ska se dem. Att någon ska vilja använda dem igen. Det är nog den största skammen. Att erkänna att ensamheten själv vissa kvällar är som en skärva glas. Som en nål. När allt som finns är vita väggar och kartonger. Inget bakom, inget framför. Ett vakuum av hopplöshet. Ett skal som blir tunnare och ingenting inuti när det rämnar.

Det är en konstig känsla att vara så normal om dagen. Att passa in och trivas och tycka att allt är okej. Och sedan vissa kvällar, som i dag, sitta fast mitt i tomheten. Att vänta på den dag jag vill ha mer och samtidigt tycker att jag förtjänar mer. Allt jag vill ha. Inte bara önska. Det är konstigt. Men det känns som att det är på riktigt. När jag slutar att tänka på hur det borde vara. På riktigt.

Bockar i rutor

Mitt liv är faktiskt riktigt jäkla fint just nu. Alla rutor ibockade. Fanns det bara någon här när allt blir tyst och mörkt skulle jag i dag inte kunna hitta en enda sak att klaga på. Jag kanske helt enkelt får klara mig utan den rutan. Finna mig i att det är så här det kommer att vara. Att det måste räcka för att göra mig nöjd.