Hårfager

Jag funderar på att hugga av ett par decimeter hår. Vad säger vi om det?

Säker vid sidan

Det största för mig har alltid varit vardagen, när allt bara är bekvämt. Vanligt. Det är det svåraste att få till med andra människor. Jag känner mig inte bekväm med andra människor. Alltid lite fel ute. Vid sidan av. Betraktande mer än medverkande, observatören snarare än aktören. Jag tror att jag egentligen oftare gör rätt än fel, men det känns fel. Ur balans, på något vis.

Så när jag finner den där balansen med någon, när det bara funkar, då har jag så svårt att förstå varför den inte känner likadant. Varför han inte gör det. Bara vara i ro. Låta det enkla vara det rätta, fast vi lärt oss att allt alltid ska vara svårt för att vara bra. Sluta rota och peta när man inte längre behöver. Men så rotas det och petas det. Trasas sönder och tar slut. Och jag förstår ännu mindre än jag någonsin gjort. Återvänder till mitt huvud. Säker vid sidan.

Mitt i mellanrummet

På den lilla bit av himlen jag ser mellan hustaken drar mörka moln ihop sig. Krockar med varandra där mellan tacknockarna. Som ett grått lock. Jag står vid fönstret i köket och diskar ett par bunkar, någon kaffemugg och några tallrikar. Det har varit soligt idag, tydligen. Jag blev åthutad av en kompis som ville ha ut mig på en fika. Hon frågade skrattande hur jag hade mage att går runt hemma i pyjamas när solen sken utanför. Fast jag ser inte solen så mycket här nere, ska erkännas. Så att gå runt i pyjamas är alls inget problem. Jag får inte dåligt samvete av sånt. Den skammen var det länge sedan jag slog mig fri ifrån.

Svårare har jag för att säga nej till mina vänner. Jag har för vana att prioritera bort mig själv, eftersom jag tycker så jävla mycket om bara att få vara med dem. Då spelar det mindre roll var eller hur. Bara att. Det har blivit både en vana och en ovana. Jag väljer att sätta dem i första rummet eftersom det får mig att må bra. Samtidigt blir det lätt så i perioder att ett ”inget problem” eller ”det gör inget” snubblar från tungan lite väl lätt. Det måste kännas för att sägas. Där kan jag ibland balansera lite väl nära skiljelinjen. Och någon jävla martyr har jag ingen lust att gå och bli.

Vänner ja. För första gången i mitt liv är jag bästissingel. Har många vänner, men ingen bästa. Tidigare har jag alltid haft det. Den där vännen man pratar med varje dag. Som man kan säga allt till (nåväl, nästan). Som man kan sitta tyst tillsamman med en hel kväll utan att det känns konstigt. Där frågan inte är om utan vad. Som liksom bor under ens skinn. Genom åren har dessa nära vänskaper kommit och gått, men aldrig med några egentliga avbrott däremellan. ”Seriemonogam” är ett begrepp man ibland använder avseende kärleksrelationer. Då passar det inte in på mig. Men med vänner stämmer det precis. En relation glider liksom in i nästa utan slut.

Men nu är det slut och jag är mittemellan. Det blir många tomma timmar, på gott och ont. Ingen att ringa till och prata bort en hel kväll med. Aldrig den där självklarheten i tvåsamheten. Måste planeras och funderas. Numera måste jag bjuda till lite när jag känner för att umgås med någon. Fråga. Kan inte förutsätta att. I ärlighetens namn ger det en hel del trista stunder. Jag tycker om ensamhet, men bara när jag valt själv. Och allra helst med någon fin att leta upp närhelst jag vill. Vänskapslat, kan man sammanfatta det som. Och lite obekväm med det här nya. För att fråga är alltid förknippat med ett visst mått av osäkerhet. Då är det så mycket skönare att veta. Som singel att man är knullbar. Som bästissingel att man är värd att vara med.

Nedräkningen har börjat

Jag promenerade i regnet till jobbet imorse. Drog åt luvan om mitt nytorkade hår och andades djupa andetag av svalfuktig luft. Lät fötterna smattra längs Götgatan, förbi Slussen och sedan genom ett tyst Gamla stan mot City, alltmedan luggen formades till droppande testar i pannan. Vattnet i ansiktet kändes friskt. Renande, om jag trott att vatten kunde räcka. Med en syndigt dyr frukostsmörgås i handen drog jag upp den tunga porten, tog hissen upp och sen trappan. Nu är jag på jobbet, där tiden har stannat i det kalla lysrörsljuset. Klockan går långsammare här än på någon annan plats. Suckar fram varje minut med möda. Vet att jag vill hem. Att det ska gå en månad så att jag är fri. Gå vidare mot nya äventyr, brukar man säga. Så känner jag faktiskt lite. Att äventyren här är slut. Att den här delen av mitt liv är slut. Att jag vill att något nytt ska ta sin början.

Funderingar och allmänt människoförakt

Jag tänkte på en sak. Att när man slutar blogga och liksom lämnar allt liggande där. Fruset i tiden. Då måste det vara så jävla konstigt att trilla förbi allt det där igen när det gått lite tid. När man är på en annan plats. Bilder, texter, känslor. Gamla kärlekar. Hela skiten. Jag skulle inte palla. Inte när man kan radera. Tror att den inställningen lite ringar in mig som människa.

Förresten började det en ny slav på mitt jobb i måndags. Tur som fan att jag ska sluta för han är riktigt jävla dryg. Töntig kille med akademikerkomplex. Besserwisser, utan att kunna backa upp med argument eller fakta. Fy fan. Värsta sorten. Jag kände för att bitchslappa lite vett i honom efter fem minuter, men eftersom jag är så ädel valde jag istället att vända andra kinden till och fortsätta räkna timmarna till dess han inte längre kan tortera mig med sin närvaro. Ytterligare en anledning att byta jobb alltså, som om jag behövde det.

Ps. Det här är förresten något av det mest fantastiskt skojiga i världshistorien.

En bröstbetraktelse

Jag vet att jag nästan inte skriver något just nu, men det är bara för att jag inte kommer på något vettigt att skriva om. Så jag skriver något ovettigt. En liten betraktelse. En bröstbetraktelse. Det är konstigt med bröst. Med bröstvårtor. Hur det inte är det minsta lilla skönt att ta på dem själv och hur fantastiskt obeskrivligt bra det kan kännas när någon annan gör det. Jag fattar inte riktigt varför det är så stor skillnad. Det är det ju inte på andra platser på kroppen. Så stor skillnad, alltså.

Det var allt. Bröst ut.

Det finns så mycket att vara rädd för

Vardag. Kan vara det bästa i ett förhållande. När allt är bra. Att läsa tidningen vid frukostbordet. Vänta på att äggen ska koka färdigt. Borsta håret och möta blick i spegeln. Le.

Och när det inte är bra, det värsta. Trycksvärta på fingrarna. Äggula som är för lös. Eller hård. Tovor. Blick i spegeln som viker undan.

När man lever sin vardag ensam kan det vara svårt att förställa sig något annat än det där första, fina. Vardag som är vackrare för att den är delad. I mitt huvud är det alltid så. Men det är inte alltid så, det vet ju också jag. Och det skrämmer mig (det finns så mycket att vara rädd för). För om jag lyckas hitta det där första. Vad gör jag om det övergår i det där andra? Flyr igen? Rusar tillbaka till ruta ett?

Ibland är det lättare att vara där från början. Ensam. Så behöver man inte bli så jävla besviken av att hamna där igen.

En sopig historia

Jag telefonintervjuades för ett jobb jag sökt i dag. På engelska. Jag sög. Det är väldigt olyckligt, speciellt eftersom jag brukar vara riktigt bra på engelska och i vanliga fall kan mina jobbtermer utan problem. Inte i dag, dock. Kände mig halvt efterbliven och med seg kåda i munnen. Tråkigt eftersom jobbet lät ganska intressant.

I övrigt förundras jag över sopåkarstrejken. Enligt uppgift tjänar alltså en hyfsat erfaren sopgubbe runt 30 000 i månaden. Så här säger den stridslystne sopåkaren Berra Ramhquist i dagens DN om sin syn på strejken och svårighetsgraden i sopåkaryrket.

Det tar nästan ett år att lära sig köra i trakten. Och vi har portkoder i huvudet som man inte kan läsa sig till. Jag tycker det ser bra ut. Och så fort vi får igenom våra krav kommer vi att börja jobba igen. Direkt.

Ett år att lära sig köra i trakten? Det var mig en flack inlärningskurva. Och att lyckas hålla portkoder i huvudet kan väl ändå inte ses som någon spetskompetens? Eller att hålla reda på nycklar, som jag läste någon annan skryta om. Tunga lyft är det så klart också och att det luktar illa är ju en självklarhet.

På det hela taget låter det inte särskilt soft att vara sopgubbe, men nu är det ju ändå lönen de bråkar om. Då tycker jag att det blir en annan femma. Satt i relation exempelvis till vad våra sjuksköterskor tjänar vet jag inte om jag tycker så synd om Berra och hans gelikar. Något säger mig att sopåkarutbildningen inte motsvarar den våra syrror genomgått, inklusive därtill hörande studielån. Dessutom präglas ju även vården av tunga lyft, jobbig arbetsmiljö och massa saker att hålla i huvudet.

Fast sopgubbar brukar ju så klart vara just det, gubbar, och det är kanske i sig en lönegrundande faktor? Själv tycker jag att hela historien stinker. Eller som en kollega påpekade; bara vetskapen att jag, efter flera års studier och sju-åtta år i yrket, tjänar ungefär som en sopåkare känns rätt … sopigt.