Kan man knulla ut kärleken ur kroppen? Gnugga bort stämpeln han lämnat på ens själ genom att vara med någon annan? Att jag gick ut efter festen i lördags var av det explicita skälet att dra hem någon att ligga med. Jag betalade inträdet, köpte en öl och ställde mig och väntade på någon att gå hem med. Det tog väl någon halvtimme innan jag hämtade ut jackan igen. Den biten var enkel, men jag är fortfarande inte säker på att min plan funkade.
Att jag inte längre är kär har jag skrivit förut. Jag tror fortfarande att det är sant. Det betyder emellertid inte att jag känner mig som något annat än hans. Det gör jag inte. Det är som att jag måste ersätta minnet av hans doft och känslan av hans hud under min med något annat. Någon annan.
Min kropp är fortfarande programmerad att längta efter honom. Att återuppleva det han gav. Det finns ett glapp mellan min tanke och min kropp. Jag kan fortfarande vakna med ett leende för att jag tror att han ligger bredvid. Under natten har ett bleknat minne töjts till en dröm verkligare än någon verklighet. Det är vad jag inte kommer bort ifrån. Vad jag hade önskat kunna radera ut.
Men nu när jag blundar är det fortfarande hans läppar jag snuddar vid med minnet, inga andra. Jag vill att det ska ta slut när det är slut. Jag vill ha bort honom ur mina porer. Men jag vet inte om jag kan jaga i natten längre och fortfarande känna mig som jag. Om det är den jag fortfarande är, eller om jag blivit någon annan på vägen. Inte hans, men heller inte min egen. Något annat i väntan på någon annan. Att knulla in kärleken i kroppen med.
Det borde ha varit en otroligt dålig idé. Att träffa någon man tyckt om lite för mycket. Velat ha lite för länge. Varit utan nästan jämt. Så visade sig dock inte vara fallet. Det var lite som att sticka in en desinficerad nål i en blåsa. Gör man det bara ur rätt vinkel skrynklas blåsan ihop sig som hade den aldrig funnits. Ett litet plåster på så är det snart bara lite torrt skinn som återstår och mjuk rosa hud där inunder. Har man otur kanske man behöver tömma mer än en gång, men sen är det över. Spänningen och värken är borta.
Nu önskar jag bara att jag lyckas resa mig ur askan som den beryktade Fenix. Inte fastnar i något som inte längre finns bara för att det är enklare än att sträva framåt, gå vidare. Inte fästa blicken i marken för att horisonten verkar så skrämmande långt borta. Inte stanna hemma av rädsla för vad som kan finnas där ute. Eller värre, det som inte finns.
Nog om det. Jag har gått vidare. Det känns i alla fall så.
Det var kod. För middag och sen lite mer. Precis på slutet slumpade iTunes fram The Shirelles med Will you love me tomorrow. Det blev nästan för ogenomtänkt genomtänkt för att jag skulle fungera. Tur alltså att jag hade annat att fokusera på.
Men jäklar alltså så trevligt det var att ses! Indiskt, Uppdrag granskning, hångel och resten. Konstigt nog känner jag mig något mindre kär än jag gjorde så sent som i morse. Och det är bra, tror jag. Även om det visar sig inte vara sant. Imorgon.
Det verkar som att jag ska träffa honom igen imorgon. Fika heter det, ligga antar jag att det innebär. Jag är tjock och ur form just nu, så det känns inte helt strålande, minst sagt. Har inte mått så bra, om ni förstår, och naken är inte mitt favorittillstånd för tillfället.
Å andra sidan kan jag inte tänka mig någon jag hellre vill spendera en kväll med. Eller en natt, om jag har tur. Jag har saknat honom. Så. Jävla. Mycket. Saknar hans skratt. Hans doft. Hans ögon. Huden. De blonda hårstråna på hans kropp. Eller att stå i köket tillsammans på morgonen och göra frukost. Fan, fan, fan så osunt det här är. Men jag kan inte hjälpa det. Jag är ju forftarande kär och det finns ingen annan i närheten som kan få mig på bättre tankar.
Så imorgon verkar det bli fika. Och kanske lite mer.
När jag gick ut på torget slog den kalla vinden mot mig. Slog det nya spår podden just valt emot mig. Tog andan ur mig. Det är så lätt att fylla den med minnen. Med mening. Musiken. Den där låten som påminner så mycket om det där andra. Ett ögonblick som fastnat. Blivit till en sylvass skärva av glas att skära rakt igenom med en första ton. In under huden. Att fastna innanför. Aldrig sluta värka. Vid minsta tryck.
Min lägenhet är kal och tom nu. Kartonger överallt. Saker som stirrar. Som väntar. Saker precis som jag. Som är undanpackade och bortglömda. Som väntar på att någon ska se dem. Att någon ska vilja använda dem igen. Det är nog den största skammen. Att erkänna att ensamheten själv vissa kvällar är som en skärva glas. Som en nål. När allt som finns är vita väggar och kartonger. Inget bakom, inget framför. Ett vakuum av hopplöshet. Ett skal som blir tunnare och ingenting inuti när det rämnar.
Det är en konstig känsla att vara så normal om dagen. Att passa in och trivas och tycka att allt är okej. Och sedan vissa kvällar, som i dag, sitta fast mitt i tomheten. Att vänta på den dag jag vill ha mer och samtidigt tycker att jag förtjänar mer. Allt jag vill ha. Inte bara önska. Det är konstigt. Men det känns som att det är på riktigt. När jag slutar att tänka på hur det borde vara. På riktigt.
Jag är trött på nästan allt som skrivs just nu. Framförallt det som skrivs av mig. Känner för bilder istället. Kanske foton. Eller kanske för att plocka fram stafflit igen och gegga lite. Ord tilltalar mig inte längre, eller så är det verkligen alla bloggar som blivit precis så tråkiga som jag läser dem. Det känns som att glädjen är borta. Det oförstörda. Eller så är det bara jag. Som om jag någonsin varit oförstörd. Men är inte allt bara pretentiöst och meningslöst? Var det någonsin något annat? Jag vill minnas det.
Det visar sig att mamma trots allt följer med imorgon. Hon ringde och drämde ner fotfan rätt hårt i marken och nu är det bara att gilla läget. Men jag sa att hon fick vänta på mig i parkeringsgaraget. Hon kan glömma att hålla mig i handen bara för att. Fast skjutsa kan hon få göra. När jag har ont.
I tunnelbanan imorse kände jag plötsligt doften av honom. Kaplam! rätt i mellangärdet satt den. Jag fick bilder av hur han går runt med rakapparaten mot hakan och hummar och liksom gungar på trampdynorna samtidigt som han spexigt fladdrar med ögonbrynen åt mig. Jag saknar sånt. Saknar hans lukt. Till och med när den sitter i en slätkindad tonårsgrabb i tunnelbanan. Går sådant någonsin över?
Jag gör mitt bästa för att bryta ner mig själv just nu. Alla sätt jag känner till har jag prövat. Allt utom att supa och knulla. Det har jag inte gjort än. Men allt annat. Jag känner mig så jäkla löjlig när jag skriver det här, ska ni veta, men eftersom jag uppenbarligen inte kan sluta tänka på det utan att skriva testar jag att skriva. Funkar inte det är supandet och knullandet allt jag har kvar.
Jag har sagt många gånger att jag inte minns första gången vi träffades. Jag har ljugit många gånger. Jag minns precis. Det var vinter och det snöade och han stod leende under en lyktstolpe. Det var så där löjligt, när det hände, att tiden liksom började gå långsammare. Jag kunde se hur en stor snöflinga stilla landade längst ut på en ljus ögonfrans och satt kvar där när han långsamt blinkade. Fortfarande leende. Och han var så vacker, utan att egentligen vara vacker. Jag började också le.
Det här hände strax innan jag började blogga. I slutet av 2005. Det är inte så att jag ständigt tänkt på honom sedan dess. Inte alls. Men jag har heller aldrig riktigt släppt det första jag tänkte när jag såg honom stå där, med kragen uppvikt mot kylan och snö glittrande i det ljusa håret. Att det här är han. Att så är det bara.
Sen i somras, när vi träffades igen, var jag helt oförberedd. Bara en flyktig sekund hade jag låtit mitt medvetande snudda vid den där tanken igen. Jag vet ju hur jag är. Tänker allt och gör inget. Får fantasier att verka lika verkliga som verkligheten är overklig. Och när jag sen satt där, inlindad i en filt bredvid honom i soffan och kände hans hand mot min, så var det totalt överraskande och fullständigt självklart på samma gång. Efter det var allt så enkelt. Inte för att det var sommar och vi var mer eller mindre fulla hela tiden, utan för att jag tillät det att vara enkelt. Jag tillät det att vara vackert och magiskt och, i ärlighetens namn, mer eller mindre hedonistiskt och helt utan skam. Sen var det upp och ner och upp igen. Och sen var det över.
Men jag kan inte låta bli att sakna det. Honom. Från första stunden när jag vaknar och minns hur allt är. Till precis innan jag somnar och försöker glömma hur allt var. Och ibland, däremellan, undrar jag hur det kunde bli så här. När det ju skulle vara han.
Min lägenhet är kal och tom nu. Kartonger överallt. Saker som stirrar. Som väntar. Saker precis som jag. Som är undanpackade och bortglömda. Som väntar på att någon ska se dem. Att någon ska vilja använda dem igen. Det är nog den största skammen. Att erkänna att ensamheten själv vissa kvällar är som en skärva glas. Som en nål. När allt som finns är vita väggar och kartonger. Inget bakom, inget framför. Ett vakuum av hopplöshet. Ett skal som blir tunnare och ingenting inuti när det rämnar.
