Från förfest till Strand (och så lite ångest på det)

Jag har haft en ganska absurd men fin långhelg. Festivalkänsla för hela slanten, som avslutades i dag med Andrew Bird på Strand med Christina och hennes pojkvän (höhö, internskämtsvarning). Enda klagomål: Strand måste fan tänka på luftkvalitén. Den var rent löjligt dålig. Jag stod inte ens inne i smeten men var tvungen att smita ut för att inte råka slå ner någon stor äcklig, svettig, grov man. Ventilera mera, för faen! Och kliv av mina tår.

Kanske borde jag gå in på detaljer, men det orkar jag inte. Sammanfattningsvis har det varit jävligt vackert alltihop och motivationen att gå tillbaka till jobbet imorgon är minst sagt i botten. Vill vara ledig! Ha sol! Dricka lite rom, kanske, vid något vatten. Typ så. Men kontor och papper är ju också … kul?

I övrigt kan noteras att jag typ håller på att dö när jag ser mig själv på bild. Grav ångest. Har blivit sjukt tjock och ful. Sånt gör ju alltid mig jävligt uppåt. Lämplig åtgärd är nog tyvärr inte fem dagars oavbruten berusning, hur bra det än känns. Motivationen att springa och självspäka är tyvärr ännu lägre än den att gå tillbaka till jobbet. Fuck. Kanske bara att inse att motivation aldrig kommer att infinna sig. Gäller att bara göra ändå och lida, för lidandet är än större när man hatar hatar hatar. Även om det är vad jag är bäst på. Men först ska jag sova. Tror till och med att det kanske går.

Betingning

Jag blir kåt varje gång han messar. Jag behöver nya vänner.

Tur att det är fredag.

Damm, dagdrömmar och drönande

Jag var så himla effektiv på jobbet i går att jag knappt ids arbeta alls i dag. Det känns liksom som att jag redan presterat allt någon kan förvänta sig på en arbetsvecka. Ganska ofta sitter jag mest och stirrar ut i luften på jobbet (det finns periodvis inte så mycket att göra och ibland så mycket att knäna blir till gelé). Det finns så mycket intressant i luften att stirra på. Sen flyger djävulen i mig och jag jobbar som en demon ett par timmar. I dessa små stim av effektivitet kan jag ofta producera lika mycket som andra gör på en hel arbetsvecka. Jag kan vakna upp som ur trans och bli lite imponerad av mig själv faktiskt. Sen fångar ett dammkorn mitt intresse och så var det färdigjobbat för den veckan.

Självklart är det här inget jag brukar tala om för min arbetsgivare. Eftersom jag presterar det som förväntas av mig, och ofta precis lite mer, är det aldrig någon som intresserar sig för att ta reda på hur mycket jag skulle kunna göra om jag valde att göra lite oftare. Det ledsamma i situationen är att jag en gång i tiden faktiskt alltid producerade, från tidig morgon till sen eftermiddag eller kväll. På den tiden var jag tillräckligt naiv för att tro att det var bra. Att det var något som kollegor och arbetsgivare skulle uppskatta. Efter att i månader levererat långt mer och långt bättre än min roll krävde började jag undra när någon skulle komma med det där tacket jag gick och väntade på.

Aldrig, visade det sig. För det är ingen som vill vara kollega med en överpresterare. Inte ens chefen. För om jag kan göra på mycket på så lite borde ju de också kunna. Egentligen mer, i alla fall med tanke på de pengar de tjänar. Så det kom aldrig något tack och jag upptäckte damm, dagdrömmar och drönande. Ibland sköljer en liten våg av dåligt samvete över mig. Jag kan ju så mycket mer än jag gör. Tyvärr är jag tillräckligt lat och dålig som människa för att inte drunkna under den där vågen. Jag sitter stilla med blicken fäst på bildskärmen i väntan på ebb. Sen blir det helg, som nu, och jag går hem och tänker inte mer på saken.

I kväll ska jag förresten lyssna på allas vår Skräpclown för första gången på evigheter. Känns härligt retro. Förutom vägen hem.