Så viskar mitt hjärta

Jag vill också ha en marginell löneökning om 10-25 procent. Är nog inte ensam om det. Jag är fortfarande övertygad om att det går att förena makt, framgång och omtanke om andra. Mitt hjärta viskar värderationalitet. Hoppet lever.

I övrigt vet jag inte vad jag ska säga. Bloggen känns inte som ett prioriterat forum just nu. Kan inte uttrycka mig här, även om det finns mycket att säga.

Små tankar

Jag har nästan skrivit flera gånger. Skrivit lite, men sedan inte orkat resten. Jag är trött. Inte på ett dåligt sätt. På ett ”det är mycket just nu” sätt. I min lägenhet är fler och fler lådor packade. Jag har rensat ut kläder. Och väskor och skor. Säck efter säck och jag älskar det. Jag älskar att göra mig av med baggage. Bokstavligt och bildligt. Det bokstavliga är enklare. Jag tar det först. Symptomet före åkomman. Men sen åkomman. Jag hoppas och tror att det blir så.

När jag sätter mig ner en stund och tar en paus finns det för mycket där just nu för att jag ska orka med det. Jag tror att det kan vara en hjälp att bryta en vana. Göra en ny vana. Jag behöver vanor. Vanor som inte är som de är just nu. Jag vet att jag kan bättre. Horisonten är för långt borta just nu. Jag måste tänka mig den närmare. Den närmare mig. Måste bara tänka. Annat. Men först måste jag får resten av prylarna i kartonger. Göra färdigt mina sammanställningar. Skriva den där rapporten. Ta mig till slutet av månaden och sedan förbi. Den första horisonten.

Jag tänker börja simma igen sedan. Kommer ju närmare. Det blir lättare. Gå till jobbet. Göra matlådor. Upp utan att snooza en timme. Säga ja istället för nej. Le utan att någon påminner mig om det.

Jag har börjat förstå att det inte är så dåligt att förlora sitt hopp. För när man tappat det förstår man att det kanske inte var rätt sak man letade efter. Hoppades på. Att det kanske var precis den där drömmen som gjorde målet omöjligt. Att drömmar kan vara för stora. Att mindre kan vara bättre (inte ofta, men ibland). Jag vet ju att i vardagen kan det lilla vara det bästa. Det operfekta mest värdefullt. Jag tror att det kan vara likadant med drömmar. Tror jag fattat det nu. Så när månaden tar slut ska jag börja drömma mindre. Leva mindre. Vara mindre. Leva mer.

När månen blir blå

Jag fick i alla fall tag i en kragsnibb i dag och åkte in till stan och köpte nya stora lakan och åkte till Ikea och köpte en ny stor bäddmadrass. 18 kilo stod det på paketet att det vägde. Det är en stor jävla madrass kan jag tala om. 180 x 200 cm och jag kan nästan inte vända den själv. En duschstång blev det också och världshistoriens billigaste duschdraperi. 14 kronor. Så billiga duschdraperier kan inte vara bra för någon. Sen städade jag ungefär en tredjedel av allt som behöver städas och ställde in alla böcker som legat på mitt nattduksbord och på golvet bredvid min säng i bokhyllan. På det hela taget ganska tillfredställande.

Hade det inte regnat så jävligt hade jag kanske orkat gå till soprummet också, men någon måtta får det vara. Jag har ju en hel semestervecka kvar. Ingen vits att ta ut sig helt. Dessutom har jag på något bisarrt sätt lyckats inhandla inte mindre än två utomordentligt sköna nya pyjamasar plus två bhar, en tröja och en klänning. Plötsligt ser jag poängen med att vara deprimerad och bara sällan lämna sitt hem. Man sparar sjukt mycket pengar på att leva på kranvatten, yoghurt och havregrynsgröt.

Sen skickade jag ett mail jag nog inte borde men inte kunde låta bli. Skönt att veta att det finns ångest precis runt hörnet som väntar. Fast jag ska försöka låta bli. Ångesten. Det är inte värt det. Jag tror att det faktiskt kanske var bra för mig att träffa honom igen förra helgen. När jag skulle sova i går slog det mig hur annorlunda tågresan hem kändes den här gången. Istället för att sitta i färdriktningen, med ryggen mot Göteborg, satt jag mot färdriktningen. Istället för att fokusera på hemma fick jag i över tre timmar se hur han och hans stad försvann längre och längre bort. Som en liten avslutsceremoni. En början på ett slut kanske äntligen.

Jag förstod den här gången att ja, jag är kär i honom och nej, det kommer inte att leda till något. Eller, jag förstod nästan i alla fall. Försök säga till den sista ljusrosa fladdrande biten av mitt hjärta att sluta hoppas. Det kommer den nog aldrig att göra. Men jag tror att jag kanske börjat bearbeta det som jag i vintras inte hade tillräcklig ork att bearbeta. Visst känns det som skit och piss och så jävla orättvist att jag bara vill kräkas på hela världen, men så är det ju att leva. Som denna underbara dam Christina sa så är det ju ett fantastiskt framsteg att jag faktiskt insett att jag kan bli kär. Det trodde jag inte för ett år sedan. Och kan jag en gång borde det ju gå att göra om bedriften. En av de där dagarna när helvetet fryser till is och månen blir blå.

När du sover

Jag vill titta på dig när du sover,
Men jag vågar inte,
Om du skulle vakna,
Om du skulle förstå,
Så jag tittar upp i taket,
Och hoppas att det inte är sista gången,
Du sover bredvid mig.