Så här mycket

I landstingets salar får man lära sig att sova på skrynkliga lakan. Med klockor som tickar. Med pumpaggregat som suckar likt åldrade själar på väg mot något bättre. När lampan väl släcks skiner stjärnorna i taket. Det har legat barn här tidigare. Jag undrar om de fick överleva. (Om jag får det.)

Det är annorlunda på sjukhuset den här gången. Annat sjukhus, förvisso. Men mest för att jag ser det som sista gången. Jag vill så gärna få bygga upp allt det som raserats. Få fortsätta allt det jag hittat på botten. Förädla bottenskrapet.

Jag har lärt mig att i det svåra finns det lätta. Det mest komplicerade och perfekta måste inte vara det rätta. Du behöver aldrig förstå, känna, veta exakt hur. Bara finnas med minsta lilla gest. Och alla de där små kornen finner varandra och förenas i en svärm som surrar in i varje spricka och vrå i det som skaver och gör ont och liksom kramar inifrån.

De små små gesterna när och är livgivande. Utan dem hade jag kanske inte velat leva. För det är ju vi som fyller varandras liv och ni och alla andra omkring mig har fyllt mitt med kärlek.

Och jag älskar er så jävla mycket för det.

Vrede, kärlek och stålars

Efter en morgon färgad av sedvanlig tunnelbaneångest och därpå följande tunnelbanevrede, anlände jag till min tolfte dag på nya jobbet. Det är mycket på nya jobbet. Tiden går snabbt på nya jobbet. Jag känner mig ibland otillräcklig på nya jobbet. Men aldrig onödig. Det är en skön omväxling. En annan skön omväxling (som tyvärr är ytterst tillfällig) är att jag den här månaden får dubbla löner. Idel fnitter blir med andra ord när jag loggar in på bankkontot. Den här månaden är jag rik! Det borde alla få vara på sommaren.

I övrigt lunkar saker och ting på ungefär i samma tempo som vanligt. Jag är förvirrad. Grubblar. Ser mönster där inga mönster finns. Känner mig nära när jag är på avstånd och långt borta när jag är precis bredvid. För några kvällar sedan, när jag låg insvept i prassligt nytvättade lakan, funderade jag en stund över just detta. Att jag är oerhört bra att vara förälskad på avstånd. Att jag kan vara så säker, så länge jag inte ställs inför faktum i fysisk form. Då drar jag mig undan. Blir rädd. När det blir verkligt.

Inte så att jag inte kan, det har jag i alla fall lärt mig nu. Visst kan jag. Jag är bara inte så bra på det. Att förstå vad jag vill. För att inte tala om att förstå vad någon annan vill. Sånt måste man slå mig i huvudet med, se mig rätt i ögonen med, kyssa vett och sans i mig med för att jag ska förstå. Men gör man det så kanske jag vill förstå. Typ så.

Nu ska jag dricka kaffe och skriva klart ett policydokument. Puss!

Mitt i mellanrummet

På den lilla bit av himlen jag ser mellan hustaken drar mörka moln ihop sig. Krockar med varandra där mellan tacknockarna. Som ett grått lock. Jag står vid fönstret i köket och diskar ett par bunkar, någon kaffemugg och några tallrikar. Det har varit soligt idag, tydligen. Jag blev åthutad av en kompis som ville ha ut mig på en fika. Hon frågade skrattande hur jag hade mage att går runt hemma i pyjamas när solen sken utanför. Fast jag ser inte solen så mycket här nere, ska erkännas. Så att gå runt i pyjamas är alls inget problem. Jag får inte dåligt samvete av sånt. Den skammen var det länge sedan jag slog mig fri ifrån.

Svårare har jag för att säga nej till mina vänner. Jag har för vana att prioritera bort mig själv, eftersom jag tycker så jävla mycket om bara att få vara med dem. Då spelar det mindre roll var eller hur. Bara att. Det har blivit både en vana och en ovana. Jag väljer att sätta dem i första rummet eftersom det får mig att må bra. Samtidigt blir det lätt så i perioder att ett ”inget problem” eller ”det gör inget” snubblar från tungan lite väl lätt. Det måste kännas för att sägas. Där kan jag ibland balansera lite väl nära skiljelinjen. Och någon jävla martyr har jag ingen lust att gå och bli.

Vänner ja. För första gången i mitt liv är jag bästissingel. Har många vänner, men ingen bästa. Tidigare har jag alltid haft det. Den där vännen man pratar med varje dag. Som man kan säga allt till (nåväl, nästan). Som man kan sitta tyst tillsamman med en hel kväll utan att det känns konstigt. Där frågan inte är om utan vad. Som liksom bor under ens skinn. Genom åren har dessa nära vänskaper kommit och gått, men aldrig med några egentliga avbrott däremellan. ”Seriemonogam” är ett begrepp man ibland använder avseende kärleksrelationer. Då passar det inte in på mig. Men med vänner stämmer det precis. En relation glider liksom in i nästa utan slut.

Men nu är det slut och jag är mittemellan. Det blir många tomma timmar, på gott och ont. Ingen att ringa till och prata bort en hel kväll med. Aldrig den där självklarheten i tvåsamheten. Måste planeras och funderas. Numera måste jag bjuda till lite när jag känner för att umgås med någon. Fråga. Kan inte förutsätta att. I ärlighetens namn ger det en hel del trista stunder. Jag tycker om ensamhet, men bara när jag valt själv. Och allra helst med någon fin att leta upp närhelst jag vill. Vänskapslat, kan man sammanfatta det som. Och lite obekväm med det här nya. För att fråga är alltid förknippat med ett visst mått av osäkerhet. Då är det så mycket skönare att veta. Som singel att man är knullbar. Som bästissingel att man är värd att vara med.

Rädd

Rädd, förresten. Det fattade jag först i natt att jag är inför att gå och lägga mig. Inte för själva sovandet. Utan för ickesovandet. Så jag skjuter, skjuter, skjuter på det. Tittar på tv (bara se klart på det här). Lägger patiens (bara lägga tills den går ut). Väntar in den där känslan. När det känns rätt. Utan att egentligen veta vad rätt är. Egentligen sätt på sätt att undvika. För att jag är rädd. Att inte somna.

Och så förhåller jag mig till livet. Rädd för allt det som inte händer. Som jag inte kan. Som jag inte tror att jag är värd. Så jag undviker, undviker, undviker. En kortsiktig känsla av lättnad blir ett långsiktigt misslyckande. För att jag är rädd. Det är bra att veta.

Se upp blindstyre!

Alltså, vart är världen på väg? Jag var just hos optikern för årlig synkoll och hon typ ba ”Huh. Ser du nått alls eller?”. Tja, sa jag. Alltså det gör jag väl. Tror jag. Varrårå? Sen ökade hon linsstyrkan med nästan en dioptri eller vad sjutton det nu heter. Därefter ledde hon ut mig i riktiga världen och sa ”Kolla!”.

Wow, liksom! Värsta detaljerna på allt. Skyltar som går att läsa. Ansikten med anletsdrag. Coolt! Vad fan pysslade min gamla optiker med? Och när blev jag så här gammal och halvblind? Svaga linser är alltså förklaringen, inte allmän ouppmärksamhet när jag inte ser folk jag känner trots att de vinkar och har sig. Bra att veta.

Inget stavar vänskap som panikångest

Gud så jag inte vill träffas. Mår fysiskt illa av det. Överreaktion, javisst! Men det är intressant att notera. Jag är så mycket bättre på att ignorera och gå vidare. Det gör jag bra. Det här halva. Det kan jag inte hantera. Gåshud. Hög puls. Svettning. Darrande händer. Förstadium till panikångest. Fy fan vad jag är knepig.

Minsta gemensamma nämnare

Jag dejtade en gång en kille som visade sig vara tämligen kristen. Det funkade inte. Dump dump. Och så dejtade jag en kille som var mycket vänlig, men tämligen tråkig. Det funkade inte heller. Och så har jag dejtat en kille som inte var vänlig alls. Ett svin egentligen, visade det sig. Det funkade inte heller. Jag har dejtat tämligen röda och tämligen blå. Inget funkade. Så har jag dejtat en kille som var tämligen besatt av Morrissey. Det funkade verkligen inte heller. Dump dump. Det finns ingen röd tråd. Bara jag. Det känns inte så hoppfullt.

Kanske är jag hela problemet? Jag får lätt för mig att jag är enkel. Inte kräsen. (Inte mer än man bör vara.) Sen påminner jag mig om att jag en gång tackade nej till en dejt med en söt, trevlig och helt normal kille. Bara för att han hette Sven. Tänkte att jag kan inte dejta någon som heter Sven. Urlam orsak. Ursäktar pinsamheten med att jag var ung. Fattar att det inte håller. Så nu dejtar jag inte alls. Lite som ett straff, kanske. Eller av ren lathet? Eller fegma. Hostar mig till nackspärr istället. Framför Seinfeld.

Insikt

Och det var då det slog mig att hon egentligen är ganska otrevlig.

Minsta gemensamma nämnare

Min pappa var 37 år när han dog. Då hade han varit sjuk i lite drygt ett år. Cancer. Det var vad han dog av. En tumör i hjärnan. Obotlig. Han avstod från en strålningsbehandling som kunnat förlänga hans liv en tid i utbyte mot ofattbart lidande. Det har jag aldrig förlåtit honom för.

Min mamma tecknade en livförsäkring på honom strax efter att han fått sin diagnos. Min syster och jag ärvde pengarna när han dog. Det har jag heller aldrig riktigt kunnat förlåta.

Irrationella agg. Jag har många. Jag har varit så arg på honom som lämnade oss, men det är svårt att vara arg på de döda. Så jag har varit arg på min mamma. Hon som var kvar. Som förberedde ekonomisk för hans död. Rensade ut hans saker så fort han försvann. Aldrig pratade om honom.

Och när hon pratade om honom var det om ett helgon, inte en människa. Hon som aldrig riktigt förstod varför någon som han skulle vilja ha henne. Jag som aldrig riktigt förstod något annat än att han inte ville ha oss tillräckligt mycket för att stanna kvar.

En av de få negativa saker hon någonsin sagt om honom är att han lyssnade på jazz. Att han gillade det högt och att hon hatade det. Så jag lyssnar på jazz, lyssnar högt och låtsas att han och jag har något gemensamt. Något annat än våra ögon.

Jag gjorde det i kväll också. Kände mig för krasslig för att gå på fest ikväll när jag ska på fest imorgon. Satt i fönstret istället och drack vin och lyssnade på jazz. Följde gnistorna från cigarretten med blicken och frågade mig själv varför det är så lätt för mig att stänga mitt hjärta. Lämna människor utanför. Bakom. Hur det kan komma så naturligt.

Då insåg jag att vi har mer gemensamt, han och jag. Att vi båda väljer bort det vi älskar mest. Lider idag hellre än imorgon. Ytterligare en sak att inte förlåta.

Riktig vänskap

Det bästa med att tillräckligt länge och mycket bli behandlad som skit av någon man tycker om är att tycka om:et med tiden mattas av och går över och att man slutar bry sig. Där är jag nu. Orkar inte bry mig. Kunde knappt göra det mindre. Inte särskilt ledsen ens, faktiskt. Mest lättad. Från förvirrad till irriterad till likgiltig på något år. Det är fan riktig vänskap.

Små tankar

Jag har nästan skrivit flera gånger. Skrivit lite, men sedan inte orkat resten. Jag är trött. Inte på ett dåligt sätt. På ett ”det är mycket just nu” sätt. I min lägenhet är fler och fler lådor packade. Jag har rensat ut kläder. Och väskor och skor. Säck efter säck och jag älskar det. Jag älskar att göra mig av med baggage. Bokstavligt och bildligt. Det bokstavliga är enklare. Jag tar det först. Symptomet före åkomman. Men sen åkomman. Jag hoppas och tror att det blir så.

När jag sätter mig ner en stund och tar en paus finns det för mycket där just nu för att jag ska orka med det. Jag tror att det kan vara en hjälp att bryta en vana. Göra en ny vana. Jag behöver vanor. Vanor som inte är som de är just nu. Jag vet att jag kan bättre. Horisonten är för långt borta just nu. Jag måste tänka mig den närmare. Den närmare mig. Måste bara tänka. Annat. Men först måste jag får resten av prylarna i kartonger. Göra färdigt mina sammanställningar. Skriva den där rapporten. Ta mig till slutet av månaden och sedan förbi. Den första horisonten.

Jag tänker börja simma igen sedan. Kommer ju närmare. Det blir lättare. Gå till jobbet. Göra matlådor. Upp utan att snooza en timme. Säga ja istället för nej. Le utan att någon påminner mig om det.

Jag har börjat förstå att det inte är så dåligt att förlora sitt hopp. För när man tappat det förstår man att det kanske inte var rätt sak man letade efter. Hoppades på. Att det kanske var precis den där drömmen som gjorde målet omöjligt. Att drömmar kan vara för stora. Att mindre kan vara bättre (inte ofta, men ibland). Jag vet ju att i vardagen kan det lilla vara det bästa. Det operfekta mest värdefullt. Jag tror att det kan vara likadant med drömmar. Tror jag fattat det nu. Så när månaden tar slut ska jag börja drömma mindre. Leva mindre. Vara mindre. Leva mer.

När jag inte ser bort

Det finns så mycket jag borde ta itu med. Mig själv till exempel. Det är så lätt att släppa taget och glida lite mer åt sidan. Ibland är det nästan jobbigare att må bra än att må dåligt. När man mår dåligt går det att gömma sig. Bara drunkna i allt som inte är som det ska och slippa göra något åt det. Men nu kan jag inte vända bort blicken och låtsas som inget. Jag vet vad som är fel och vad som behöver göras. Vet att bara jag kan göra det. Vet inte varför jag inte gör det. Eller. Det gör jag ju. När jag inte ser bort. För att jag är rädd att det inte alls är det som är fel. Att det är något värre som jag inte ännu vågat erkänna för mig själv. Att det faktiskt är något fel på mig. Att jag inte är värd mer. Att bli lämnad. Det är vad som ligger där i mitten. Det är bättre att aldrig komma tillräckligt nära för att bli lämnad. Att vara den som är liten och ledsen och står kvar. Så jag är inte liten. Jag är inte ledsen. Jag är stark och tuff och ogenomtränglig. En karikatyr så god som någon, men min. Den jag blev. Är. Och när jag inte tittar bort vet jag vad jag borde göra åt det.

Jävla kärring!

Lite nervigare och mörare än vanligt har jag återvänt från landet. I pauserna, och när den knapphändiga mobiltäckningen så tillät, ägnade jag mig åt att bjuda på en lägenhet. Jag fick den inte. Var bara villig att lägga halvlarvigt med pengar, inte helgalet mycket. Så vinner man inte budgivningar i Stockholm. I dag blev det ett par nya visningar och en ny lägenhet jag gärna vill ha. Vi får se hur det går. Tror tyvärr att antiklimaktiska avslut kommer att bli min nya grej framöver.

På väg till den första visningen blev jag för första gången i mitt liv kallad jävla kärring. Detta av en liten brud i tunnelbanan som ville ha tolv spänn att lägga mot en ny åkremsa. Hon pratade väldigt snabbt och väldigt mycket och när jag sa att jag inte hade tolv kronor blev hon oväntat upprörd och skrek att jag inte skulle ljuga. Och sen det där om att jag var en jävla kärring. Jag tror att det här någonstans var meningen att jag skulle bli lite rädd, men det blev jag inte. Bara något perplex. Någonstans har jag klivit över gränsen från att vara den som säger jävla kärring till att vara en jävla kärring. Oväntat! Och ett än tydligare tecken på att jag numera är vuxen än det där om att nästan aldrig bli kortad på systemet. Det kändes lite stort.

Nu ska jag knyta på mig ett mentalt förkläde och förbereda mat till imorgon kväll då det kommer en hel hög hungriga människor som väntar sig att bli utfodrade. Muglahi-kyckling med kryddris, sallad och nybakat bröd hade jag tänkt bjuda på. Sen plommonpaj med vaniljglass. Förbereda mat, förresten. Det känns också hysteriskt vuxet.

När månen blir blå

Jag fick i alla fall tag i en kragsnibb i dag och åkte in till stan och köpte nya stora lakan och åkte till Ikea och köpte en ny stor bäddmadrass. 18 kilo stod det på paketet att det vägde. Det är en stor jävla madrass kan jag tala om. 180 x 200 cm och jag kan nästan inte vända den själv. En duschstång blev det också och världshistoriens billigaste duschdraperi. 14 kronor. Så billiga duschdraperier kan inte vara bra för någon. Sen städade jag ungefär en tredjedel av allt som behöver städas och ställde in alla böcker som legat på mitt nattduksbord och på golvet bredvid min säng i bokhyllan. På det hela taget ganska tillfredställande.

Hade det inte regnat så jävligt hade jag kanske orkat gå till soprummet också, men någon måtta får det vara. Jag har ju en hel semestervecka kvar. Ingen vits att ta ut sig helt. Dessutom har jag på något bisarrt sätt lyckats inhandla inte mindre än två utomordentligt sköna nya pyjamasar plus två bhar, en tröja och en klänning. Plötsligt ser jag poängen med att vara deprimerad och bara sällan lämna sitt hem. Man sparar sjukt mycket pengar på att leva på kranvatten, yoghurt och havregrynsgröt.

Sen skickade jag ett mail jag nog inte borde men inte kunde låta bli. Skönt att veta att det finns ångest precis runt hörnet som väntar. Fast jag ska försöka låta bli. Ångesten. Det är inte värt det. Jag tror att det faktiskt kanske var bra för mig att träffa honom igen förra helgen. När jag skulle sova i går slog det mig hur annorlunda tågresan hem kändes den här gången. Istället för att sitta i färdriktningen, med ryggen mot Göteborg, satt jag mot färdriktningen. Istället för att fokusera på hemma fick jag i över tre timmar se hur han och hans stad försvann längre och längre bort. Som en liten avslutsceremoni. En början på ett slut kanske äntligen.

Jag förstod den här gången att ja, jag är kär i honom och nej, det kommer inte att leda till något. Eller, jag förstod nästan i alla fall. Försök säga till den sista ljusrosa fladdrande biten av mitt hjärta att sluta hoppas. Det kommer den nog aldrig att göra. Men jag tror att jag kanske börjat bearbeta det som jag i vintras inte hade tillräcklig ork att bearbeta. Visst känns det som skit och piss och så jävla orättvist att jag bara vill kräkas på hela världen, men så är det ju att leva. Som denna underbara dam Christina sa så är det ju ett fantastiskt framsteg att jag faktiskt insett att jag kan bli kär. Det trodde jag inte för ett år sedan. Och kan jag en gång borde det ju gå att göra om bedriften. En av de där dagarna när helvetet fryser till is och månen blir blå.

Telegrafiskt

Jag har inte slutat skriva, jag har varit utomlands. Det var bra, men nu är jag sjuk. Väldigt amatörmässigt av mig. I ett omdöme skrev någon en gång att jag uttrycker mig för telegrafiskt i text. Jag höll inte med då, men i dag gör jag det. Jag är trött och orkar inte annat. Svarar på kommentarer senare. Ok?

Något jag i alla fall fått insikt om när jag varit borta är att jag måste ta itu med den här skiten nu. Utanpå och inuti. Jag har rusat av banan de senaste månaderna och det både syns och känns. Jag ska försöka börja litet. En smula varje dag. Jag vet inte om det kommer att funka, men jag tror att det måste.

Puss.