Gråskala

När jag vaknar på morgonen tänker jag att jag inte borde må så bra. Att det är något fel på mig som fortsätter leva som att ruta två aldrig fanns. Sen inser jag att man inte behöver vara glad för att man inte är ledsen. Man kan vara okej. Gråskala. Behöver inte pendla mellan ytterligheter. Så jag går upp på morgonen med lite större lätthet än tidigare. Sätter på mig kläderna jag okaraktäristiskt hängt fram i förväg. Knyter jackans skärp i midjan och rättar till halsduken, innan jag låser ytterdörren. Går ner till tunnelbanan och låter mig vaggas in i arbetsdagen, gungad i mörka gångar under jorden, sen upp i ljuset, datorn ur skåpet och kaffe jag misstänker är från igår. Jag är inte nöjd, inte heller missnöjd. Bättre kunde jag inte hoppats på. Och jag hade ändå slutat hoppats.

Hösten kommer från väster

Hösten kommer från väster. Det är ett välkänt faktum här, men gör mig förvånad. Tiden kommer från öster, men med årstiderna är vi först. Jag sitter vid någon annans skrivbord. Det är rörigt och belamrat med diverse krimskrams. På väggen bakom datorskärmen sitter fem foton på samma blonda flicka. Ett för varje år hon levt, vad det verkar. På en av bilderna ser hon ut precis som jag gjorde i samma ålder. Det gör mig lite illa tillmods, så jag vänder blicken mot fönstret.

Det finns inget att se där ute. En beigegrå byggnad i luggsliten betong. Ett par träd (fortfarande gröna). En skåpbil parkerad utanför en garageport märkt med en blå skylt som det står Itella Oyj på. En plats som för en sekund känns som en fysisk manifestation av min egen meningslöshet. Den finns, den är, men den tillför inget. Behövs inte. Mest av allt i vägen, precis som jag.

Med en suck faller min blick åter på skrivbordet och fastnar vid en lila pudel med långa ögonfransar, hatt och käcka pumps som oförklarligt står placerad snett bakom datorn. Någon annans försök att platsen mer meningsfull, måhända. Göra arbetsdagen lite roligare. Platsen lite mer hemma. Jag har sällan sett något så sorgligt.

Måndag till fredag

Mon Dieu! Idag var en dag som heter duga. Jag har fan ett jobb nu. Arbete. Hårt för de hårda. Tufft för de tuffa. Jag hade utan problem kunnat jobba 80 timmar i veckan i tre år och ändå inte fått allt att ticka på utan missöden. Tur för alla inblandade att jag gillar utmaningar. Men när jag får chansen ska jag fan ha löneförhöjning. Och inom två år tänker jag ha min egen slav.

Skrivet med russinfingrar

Löven har börjat ändra färg. Släpper grenarna och samlar sig i tveksamma högar. Är det höst än? Är det för tidigt än? Man vill ju inte vara sist. (Eller först.)

När jag inte skriver här rusar livet framåt. Jag har satt upp hyllor ovanför sängen och en krok bredvid. Sånt. Och på jobbet är jag snart inte nyast längre. Börjar bli någon man litar på. Och sen det andra. Regelbundet skedande. Och sånt.

Ja, det rusar fram. Igår var det onsdag, och i dag var det onsdag igen. Jag vet liksom inte riktigt vad som hände däremellan. Förutom att det adderas disk på disk i hon. Det är som att dagarna står stilla men diskberget bara växer. Jag förstår det inte. Men jag ska försöka bli bättre på att skriva.

Två och en halv

Idag har den stora tavla som mitt kontorsfönster utgör skiftat från härlig sommarsol via växlande molninghet till spöregn, hagel och åska och nu tillbaka till pudrigt sommarblått. Själv har jag under samma tid passerat ett register av milt uttråkad, telefonkonferensouppmärksam, flitig, hungrig, pastasalladsmätt och nu åter till det ursprungliga milt uttråkade.

I går nåddes jag förresten av uppgifter från gamla jobbet som gör att jag känner mig än mer nöjd med jobbytet än innan. Organisationsförändringar på gång där borta. Chefer som inte borde vara chefer fortsätter att vara chefer, och på högre nivå än tidigare. Sånt. Är så jävla glad att slippa.

Sammanfattningsvis är jag alltså ganska nöjd att sitta här, mitt i värsta sommartorkan. Passar på att lyssna på Roger Wallis sommarprat i P1 och låter tankarna sväva långt bortom jobbramarna. Till den där laxen som jag enligt uppgift bjuden på i kväll till exempel. Betydligt trevligare.

Tre och en halv

Tid. Sitter bara av tid idag. Får inget gjort, för sakerna som finns att göra har tillfälligtvis tagit slut. Människorna har gått hem. Det har blivit tyst. Jag önskar att jag kunde vara någon annanstans. Också gå hem. Inte sitta i kallt lysrörsljus. Lyssna på printern som flämtar i skrivarrummet utanför. Tuggar ut en rapport. Någon som pratar i telefon en bit ner i korridoren. Sen tystnad igen.Tre dagar till. Och en halv. De har sällan känts så långa.

Vrede, kärlek och stålars

Efter en morgon färgad av sedvanlig tunnelbaneångest och därpå följande tunnelbanevrede, anlände jag till min tolfte dag på nya jobbet. Det är mycket på nya jobbet. Tiden går snabbt på nya jobbet. Jag känner mig ibland otillräcklig på nya jobbet. Men aldrig onödig. Det är en skön omväxling. En annan skön omväxling (som tyvärr är ytterst tillfällig) är att jag den här månaden får dubbla löner. Idel fnitter blir med andra ord när jag loggar in på bankkontot. Den här månaden är jag rik! Det borde alla få vara på sommaren.

I övrigt lunkar saker och ting på ungefär i samma tempo som vanligt. Jag är förvirrad. Grubblar. Ser mönster där inga mönster finns. Känner mig nära när jag är på avstånd och långt borta när jag är precis bredvid. För några kvällar sedan, när jag låg insvept i prassligt nytvättade lakan, funderade jag en stund över just detta. Att jag är oerhört bra att vara förälskad på avstånd. Att jag kan vara så säker, så länge jag inte ställs inför faktum i fysisk form. Då drar jag mig undan. Blir rädd. När det blir verkligt.

Inte så att jag inte kan, det har jag i alla fall lärt mig nu. Visst kan jag. Jag är bara inte så bra på det. Att förstå vad jag vill. För att inte tala om att förstå vad någon annan vill. Sånt måste man slå mig i huvudet med, se mig rätt i ögonen med, kyssa vett och sans i mig med för att jag ska förstå. Men gör man det så kanske jag vill förstå. Typ så.

Nu ska jag dricka kaffe och skriva klart ett policydokument. Puss!

Tillförsikt

Hälsade på det nya jobbet i dag. Allt var toppen. Snälla, glada, peppade. Jag är lycklig!

När våren går mot sitt slut

När ska man få tid att skriva den där boken när man är upptagen med att leva? När ska man hinna skaffa sig ett liv när dagarna rusar förbi som de alltid har gjort, fast man inte vill att de ska vara som de alltid varit.

Häggen står i blom och kaffet smakar som kaffe brukar smaka. (Nåväl, inte helt sant. Mindre än det brukar. Jag är förkyld.) På andra sidan gården har fasaden fått sitt första lager bruk och utanför mitt fönster finns, för första gången sedan jag flyttade in, gröna blad. Jag har tittat på de där bladen mycket den här helgen. Jag har legat på soffan, sovit och tittat på tv om vartannat (till och med melodifestivalen, då är jag sjuk på riktigt). Skakat i feber. Drömt galna drömmar. Hostat njuren ur led. Ungefär så.

Imorgon är det dags att gå upp till jobbet igen. Inte för att jag är frisk, utanför att jag har mycket att göra. Jag hade tänkt trappa ner lite inför min sista dag, som ju närmar sig. Så har det inte blivit. Istället har jag bråda dagar och jagar, jagar, jagar. Fast veckan är kort. Och sen kommer min sista. Tar jag kartongerna och går hem. Stänger pärmarna om de sex senaste åren. Lämnar dem bakom, tillsammans med våren.

Skicklighet, potential och rödbetor

I dag fyllde min chef i en utvärdering av mig. Excellent, excellent, excellent, excellent, excellent. Extraordinary skill and potential. Kändes bra. För mig är prestationer kärlek.

I övrigt har jag längtat ut i solen, ätit rödbetor med chèvre och honungsrostade valnötter samt sovit lite på soffan när jag borde förbereda en workshop som borde göra mig sjukt nervös. Men jag är ju excellent x 5 och jag har temporärt slutat vara nervös.

Nedräkningen har börjat

Jag promenerade i regnet till jobbet imorse. Drog åt luvan om mitt nytorkade hår och andades djupa andetag av svalfuktig luft. Lät fötterna smattra längs Götgatan, förbi Slussen och sedan genom ett tyst Gamla stan mot City, alltmedan luggen formades till droppande testar i pannan. Vattnet i ansiktet kändes friskt. Renande, om jag trott att vatten kunde räcka. Med en syndigt dyr frukostsmörgås i handen drog jag upp den tunga porten, tog hissen upp och sen trappan. Nu är jag på jobbet, där tiden har stannat i det kalla lysrörsljuset. Klockan går långsammare här än på någon annan plats. Suckar fram varje minut med möda. Vet att jag vill hem. Att det ska gå en månad så att jag är fri. Gå vidare mot nya äventyr, brukar man säga. Så känner jag faktiskt lite. Att äventyren här är slut. Att den här delen av mitt liv är slut. Att jag vill att något nytt ska ta sin början.

Från förfest till Strand (och så lite ångest på det)

Jag har haft en ganska absurd men fin långhelg. Festivalkänsla för hela slanten, som avslutades i dag med Andrew Bird på Strand med Christina och hennes pojkvän (höhö, internskämtsvarning). Enda klagomål: Strand måste fan tänka på luftkvalitén. Den var rent löjligt dålig. Jag stod inte ens inne i smeten men var tvungen att smita ut för att inte råka slå ner någon stor äcklig, svettig, grov man. Ventilera mera, för faen! Och kliv av mina tår.

Kanske borde jag gå in på detaljer, men det orkar jag inte. Sammanfattningsvis har det varit jävligt vackert alltihop och motivationen att gå tillbaka till jobbet imorgon är minst sagt i botten. Vill vara ledig! Ha sol! Dricka lite rom, kanske, vid något vatten. Typ så. Men kontor och papper är ju också … kul?

I övrigt kan noteras att jag typ håller på att dö när jag ser mig själv på bild. Grav ångest. Har blivit sjukt tjock och ful. Sånt gör ju alltid mig jävligt uppåt. Lämplig åtgärd är nog tyvärr inte fem dagars oavbruten berusning, hur bra det än känns. Motivationen att springa och självspäka är tyvärr ännu lägre än den att gå tillbaka till jobbet. Fuck. Kanske bara att inse att motivation aldrig kommer att infinna sig. Gäller att bara göra ändå och lida, för lidandet är än större när man hatar hatar hatar. Även om det är vad jag är bäst på. Men först ska jag sova. Tror till och med att det kanske går.

Funderingar och allmänt människoförakt

Jag tänkte på en sak. Att när man slutar blogga och liksom lämnar allt liggande där. Fruset i tiden. Då måste det vara så jävla konstigt att trilla förbi allt det där igen när det gått lite tid. När man är på en annan plats. Bilder, texter, känslor. Gamla kärlekar. Hela skiten. Jag skulle inte palla. Inte när man kan radera. Tror att den inställningen lite ringar in mig som människa.

Förresten började det en ny slav på mitt jobb i måndags. Tur som fan att jag ska sluta för han är riktigt jävla dryg. Töntig kille med akademikerkomplex. Besserwisser, utan att kunna backa upp med argument eller fakta. Fy fan. Värsta sorten. Jag kände för att bitchslappa lite vett i honom efter fem minuter, men eftersom jag är så ädel valde jag istället att vända andra kinden till och fortsätta räkna timmarna till dess han inte längre kan tortera mig med sin närvaro. Ytterligare en anledning att byta jobb alltså, som om jag behövde det.

Ps. Det här är förresten något av det mest fantastiskt skojiga i världshistorien.

Subject: Offer of Employment

Gott folk, jag fick det.

Mo modebloggar och mer

Först. Om inte jag lyckas lägga vantarna på de här skorna är risken stor att jag dör. Dör, dör, dör. Det är bara det där med tiiiid. Det känns sjukt löjligt att skriva det, men det är rätt galet på jobbet just nu. Tur i oturen (och lite otur i turen) är att min intervju för det där jobbet är uppskjuten till nästa vecka. Skönt, eftersom jag verkligen inte har tid att sticka på intervju, lite jobbigt eftersom jag bara lär bli mer nervös ju längre jag behöver vänta. Nåväl. Sådant äro livet.

Jag har förresten kommit på en fantastisk liten röd tråd att tvinna en berättelse av. Tankar som snurrar och snurrar i huvudet. Men så tiiiiden. Jag hinner liksom inte riktigt fånga in den kreativa energin innan den sticker iväg igen. Ska försöka spetsa åtminstone en idé med pennan. Låsa fast den på pappret. Det finns så många ord som vill ut, känner jag. Ut, ut, ut. Orkar inte släpa på dem längre. De bubblar snart över av att hållas tillbaka. Ska försöka någon gång.

^{(Bara det inte blir skit. ← Självhatet igen.)}

Borde veta bättre

Jag har mensvärk men inga värktabletter. Som kvinna, 29 år gammal är det helt otroligt orutinerat. Man måste alltid, alltid ha värktabletter hemma. Jag har ju liksom haft mens i omkring 17 år^*. Jag borde veta bättre. Resultatet är en helt otroligt oproduktiv kväll. Som om det var något nytt, men ändå. Aj!

I övrigt håller mitt rosiga humör i sig. Det kan vara så att minst 50 % är rent hormonellt vilket innebär att jag kommer att må dubbelt så bra om bara ett par dagar. Det välkomnas. Jag skulle behöva lite av det redan på onsdag. Då ska jag på en intervju för ett jobb jag inte har en aning om ifall jag vill ha. Men jag tror att det vore bra för mig att byta. Det kan vara så att åtminstone 30 ytterligare procentenheter skulle hyvlas av om jag bytte jobb. Då är det inte så många kvar. Några ytterligare tiotal procent av ren ångest. Det kan jag hantera. Men först behöver jag te, vetevärmare och IPREN.

^{* Inte oavbrutet, tack och lov, men en gång i månaden. Det blir över 200 menstillfällen, vilket borde innebära minst 1 500 värktabletter. Kanske fler. Borde. Veta. Bättre.}

Damm, dagdrömmar och drönande

Jag var så himla effektiv på jobbet i går att jag knappt ids arbeta alls i dag. Det känns liksom som att jag redan presterat allt någon kan förvänta sig på en arbetsvecka. Ganska ofta sitter jag mest och stirrar ut i luften på jobbet (det finns periodvis inte så mycket att göra och ibland så mycket att knäna blir till gelé). Det finns så mycket intressant i luften att stirra på. Sen flyger djävulen i mig och jag jobbar som en demon ett par timmar. I dessa små stim av effektivitet kan jag ofta producera lika mycket som andra gör på en hel arbetsvecka. Jag kan vakna upp som ur trans och bli lite imponerad av mig själv faktiskt. Sen fångar ett dammkorn mitt intresse och så var det färdigjobbat för den veckan.

Självklart är det här inget jag brukar tala om för min arbetsgivare. Eftersom jag presterar det som förväntas av mig, och ofta precis lite mer, är det aldrig någon som intresserar sig för att ta reda på hur mycket jag skulle kunna göra om jag valde att göra lite oftare. Det ledsamma i situationen är att jag en gång i tiden faktiskt alltid producerade, från tidig morgon till sen eftermiddag eller kväll. På den tiden var jag tillräckligt naiv för att tro att det var bra. Att det var något som kollegor och arbetsgivare skulle uppskatta. Efter att i månader levererat långt mer och långt bättre än min roll krävde började jag undra när någon skulle komma med det där tacket jag gick och väntade på.

Aldrig, visade det sig. För det är ingen som vill vara kollega med en överpresterare. Inte ens chefen. För om jag kan göra på mycket på så lite borde ju de också kunna. Egentligen mer, i alla fall med tanke på de pengar de tjänar. Så det kom aldrig något tack och jag upptäckte damm, dagdrömmar och drönande. Ibland sköljer en liten våg av dåligt samvete över mig. Jag kan ju så mycket mer än jag gör. Tyvärr är jag tillräckligt lat och dålig som människa för att inte drunkna under den där vågen. Jag sitter stilla med blicken fäst på bildskärmen i väntan på ebb. Sen blir det helg, som nu, och jag går hem och tänker inte mer på saken.

I kväll ska jag förresten lyssna på allas vår Skräpclown för första gången på evigheter. Känns härligt retro. Förutom vägen hem.

Mittemellan

När jag svängde till höger efter tunnelbanan var huset som stod där i morse borta. Kvar fanns milt solsken, ett gigantiskt hål och en halv vägg ur vilken kablar ringlade som spagetti. På ena sidan rivs det som varit, på andra byggs nytt. Det känns konstigt att stå mittemellan och bara se det hända. Att se livet hända, känns det som, hur pretentiöst det än är.

Ikväll tänkte jag gå på Chamillionaire på Nalen, men stannade hemma och åt tomatsoppa istället. Efter en vecka med tentaplugg, därpå följande ångest och en pava avfirningscava var jag tillbaka på jobbet idag. Jag trivs inte på jobbet. Mindre än vanligt. Inte alls. Förra veckan gick jag runt och kände mig ganska glad och harmonisk. Idag parkerade sig en klump i magen igen. Jobbklumpen. Inte gjorde det heller saken bättre att det var dramatik av modell el giganto där jag kontrollerat väste saker med huvudet på sned och blicken stint fäst på min chefs buktande ljusblå ögon.

På något sätt slutade det hela med att jag typ fick ett nytt jobb. Problemet är bara att jag egentligen inte vill ha det. Jag vill inte vara kvar. Vill göra något annat på en plats där folk tror på mig och fattar hur jävla bra jag faktiskt är på mitt jobb. De är en av de saker jag aldrig tvivlar på och det gör mig galen att min chef är för feg och korkad för att ta tillvara på det. Jag är trött på att jobba under en feg och korkad chef. Jag vill känna att man tror på mig och att man ser en framtid för mig. Jag vill arbeta med människor jag respekterar och som jag kan lära mig något av. Inte med människor som är avskräckande exempel. Men ett jobb är ett jobb är ett jobb och när jag pluggat klart har jag plötsligt ett som kommer att se betydligt bättre ut på min cv. Vem är jag att klaga?

Ps. Plötsligt har jag lust att ligga igen. Jag får inte riktigt än, men viljan i sig måste väl räknas som ett gott tecken?