Först en kopp kaffe

När jag kom hem idag, efter att ha varit på muséum, promenerat och mysfikat, kunde jag konstatera att jag inte hade någon uppkoppling. Som om det inte vore illa nog började min dator konstra å det grövsta. Stod bara och tuggade och tänkte och gav mig ångest. Jag drog ur sladden, tvångsavslutade, väntade, väntade om och om igen. Men ändå ville datorn inte erkänna att den hade något innehåll i sig alls. Sjukt obehagligt. Jag kan inte fatta att jag inte tagit itu med det där säkerhetskopierandet än. Jag är så jävla dödsföraktande dum att jag skulle kunna strypa mig. (Endera dagen.)

För en stund sedan kunde jag lyckligtvis konstatera att datorn gick igång, med innehåll och allt. Pust! Mitt liv är räddat. För den här gången.

I övrigt kan jag konstatera att uteliv fortfarande kan vara både förjävligt kul (så länge man är full) och oerhört ångestpinsamt (dagen efter). Och att jag fortfarande alltid alltid fastnar för helt fel person (gåshud i nacken fastnar). För någon jag vet är omöjlig, i det närmaste dödssynd den här gången. (Kanske just därför?) Jag har ett och annat att ta itu med. Först en kopp kaffe.

Gråskala

När jag vaknar på morgonen tänker jag att jag inte borde må så bra. Att det är något fel på mig som fortsätter leva som att ruta två aldrig fanns. Sen inser jag att man inte behöver vara glad för att man inte är ledsen. Man kan vara okej. Gråskala. Behöver inte pendla mellan ytterligheter. Så jag går upp på morgonen med lite större lätthet än tidigare. Sätter på mig kläderna jag okaraktäristiskt hängt fram i förväg. Knyter jackans skärp i midjan och rättar till halsduken, innan jag låser ytterdörren. Går ner till tunnelbanan och låter mig vaggas in i arbetsdagen, gungad i mörka gångar under jorden, sen upp i ljuset, datorn ur skåpet och kaffe jag misstänker är från igår. Jag är inte nöjd, inte heller missnöjd. Bättre kunde jag inte hoppats på. Och jag hade ändå slutat hoppats.

Efter solsken kommer regn

När jag klev ner i tunnelbanan sken solen. När jag kom upp på andra sidan möttes jag av ett mjukt sommarregn, så där när asfalten fräser och lämnar ifrån sig en doft av sol och metall. Upp på jobbet, på med fläkten och så en kopp kaffe och en smörgås. Istället för att slå mig till ro var det dock till att börja släcka bränder. Jag är tydligen högst olämpligt dubbelbokad. Inte läge. Inte alls. Och bara mitt fel är det också. Jag som brukar ha koll på min kalender, men inte den här gången. Jag är inte nöjd.

Tillsammans med de mörka tankarna drog ett åskväder in. Nu knallar och bullrar det utanför fönstret och himlen är hotfullt grå. Det är så lätt att ryckas med av bara farten då. Mitt fönster är vått och kaffet är slut. Efter solsken kommer regn.

Vrede, kärlek och stålars

Efter en morgon färgad av sedvanlig tunnelbaneångest och därpå följande tunnelbanevrede, anlände jag till min tolfte dag på nya jobbet. Det är mycket på nya jobbet. Tiden går snabbt på nya jobbet. Jag känner mig ibland otillräcklig på nya jobbet. Men aldrig onödig. Det är en skön omväxling. En annan skön omväxling (som tyvärr är ytterst tillfällig) är att jag den här månaden får dubbla löner. Idel fnitter blir med andra ord när jag loggar in på bankkontot. Den här månaden är jag rik! Det borde alla få vara på sommaren.

I övrigt lunkar saker och ting på ungefär i samma tempo som vanligt. Jag är förvirrad. Grubblar. Ser mönster där inga mönster finns. Känner mig nära när jag är på avstånd och långt borta när jag är precis bredvid. För några kvällar sedan, när jag låg insvept i prassligt nytvättade lakan, funderade jag en stund över just detta. Att jag är oerhört bra att vara förälskad på avstånd. Att jag kan vara så säker, så länge jag inte ställs inför faktum i fysisk form. Då drar jag mig undan. Blir rädd. När det blir verkligt.

Inte så att jag inte kan, det har jag i alla fall lärt mig nu. Visst kan jag. Jag är bara inte så bra på det. Att förstå vad jag vill. För att inte tala om att förstå vad någon annan vill. Sånt måste man slå mig i huvudet med, se mig rätt i ögonen med, kyssa vett och sans i mig med för att jag ska förstå. Men gör man det så kanske jag vill förstå. Typ så.

Nu ska jag dricka kaffe och skriva klart ett policydokument. Puss!

När våren går mot sitt slut

När ska man få tid att skriva den där boken när man är upptagen med att leva? När ska man hinna skaffa sig ett liv när dagarna rusar förbi som de alltid har gjort, fast man inte vill att de ska vara som de alltid varit.

Häggen står i blom och kaffet smakar som kaffe brukar smaka. (Nåväl, inte helt sant. Mindre än det brukar. Jag är förkyld.) På andra sidan gården har fasaden fått sitt första lager bruk och utanför mitt fönster finns, för första gången sedan jag flyttade in, gröna blad. Jag har tittat på de där bladen mycket den här helgen. Jag har legat på soffan, sovit och tittat på tv om vartannat (till och med melodifestivalen, då är jag sjuk på riktigt). Skakat i feber. Drömt galna drömmar. Hostat njuren ur led. Ungefär så.

Imorgon är det dags att gå upp till jobbet igen. Inte för att jag är frisk, utanför att jag har mycket att göra. Jag hade tänkt trappa ner lite inför min sista dag, som ju närmar sig. Så har det inte blivit. Istället har jag bråda dagar och jagar, jagar, jagar. Fast veckan är kort. Och sen kommer min sista. Tar jag kartongerna och går hem. Stänger pärmarna om de sex senaste åren. Lämnar dem bakom, tillsammans med våren.