Så här mycket

I landstingets salar får man lära sig att sova på skrynkliga lakan. Med klockor som tickar. Med pumpaggregat som suckar likt åldrade själar på väg mot något bättre. När lampan väl släcks skiner stjärnorna i taket. Det har legat barn här tidigare. Jag undrar om de fick överleva. (Om jag får det.)

Det är annorlunda på sjukhuset den här gången. Annat sjukhus, förvisso. Men mest för att jag ser det som sista gången. Jag vill så gärna få bygga upp allt det som raserats. Få fortsätta allt det jag hittat på botten. Förädla bottenskrapet.

Jag har lärt mig att i det svåra finns det lätta. Det mest komplicerade och perfekta måste inte vara det rätta. Du behöver aldrig förstå, känna, veta exakt hur. Bara finnas med minsta lilla gest. Och alla de där små kornen finner varandra och förenas i en svärm som surrar in i varje spricka och vrå i det som skaver och gör ont och liksom kramar inifrån.

De små små gesterna när och är livgivande. Utan dem hade jag kanske inte velat leva. För det är ju vi som fyller varandras liv och ni och alla andra omkring mig har fyllt mitt med kärlek.

Och jag älskar er så jävla mycket för det.

Klipp från hospitalet

16 februari
Febern isar i ryggraden och får nacken att svettigt klibba mot kudden. Jag ligger på rygg i sängen och väntar på att den mytiska ”Sofia från dag” ska komma och sticka mig för femte och, ska det visa sig, sjätte gången. Mitt sjuka blod gömmer sig, sjuksköterskorna lyckas inte locka ut det. Armarna är blå av deras försök. Jag har fortfarande inte gråtit.

24 februari
De tittar annorlunda på mig nu. Jag är inte längre en patient som rullas runt i en sjukhussäng, jag är en flintskallig patient. Jag ser ”dödssjuk” i deras ansikten. Så är det inte på mitt rum, så jag har inte mött det tidigare. Men i korridoren flackar blickarna. Där är jag plötsligt en obehaglig påminnelse om döden som kanske sedan länge vandrar vid din sida. Som vid min.

10 mars
Det svåra är inte sjukdomen. Har aldrig varit mitt sjuka blod, följdsjukdomarna min kropp är för svag att besegra, eller ens gifterna de ger mig för att bryta ner och bygga upp. Det värsta är tanken på allt det vanliga jag kanske aldrig får göra igen. Jag kan ligga här på sjukhuset och titta på samma väggar komma närmare och närmare. Jag kan vänja mig. Finna mig.

Det finns en vardag i det också. I dropp och sköterskor och mediciner. Men det är inte den vardag jag saknar, med söndagsmiddagar, Snotty och Pet Sounds, med turer runt Årstaviken och tillåtelse att inte bara prata med mina vänner när de besöker mig. Jag vill få ta på dem och krama dem och skratta med dem i verkligheten, inte bara tafatt småprata över sjukhussängen.

Det blir något väldigt sjukt med sjukhusrockar, droppställningar och så klart flintskallen som ersatt min hårmassa. Det är mycket att jobba emot för att tas på allvar. För att inte bara vara en patient. En sjukling.

I mitt huvud är jag inte sjuk, jag identifierar mig inte så. Jag är bara jag. På en annan plats och med en jävla massa mindre hår, men ändå bara jag. Men det är inte vad jag ser speglas i de ögon som möter mina. Där är sjukdomen, syns hur svag jag är. Finns närheten till döden tydlig.

Ibland vill jag bara vara ifred för att slippa. Vill blunda och sova bort det ovanliga. Sluta ögonen och vakna igen när jag är frisk och utan slangar. När jag har en vanlig vardag. När inget av det här någonsin hänt.

Jag önskar att jag åtminstone kunde vara arg. Att jag kunde vara gnällig och krävande som jag sett andra patienter vara. Men jag är trevlig, positiv, hjälpsam och glad. Så himla stark säger alla.

Det gör mig galen. Jag är inte stark. Jag gör inte ett jävla dugg för att vara stark. Jag hanterar bara den här jävla skitsituationen på det enda sätt jag kan komma på. Det finns ingen styrka i det, bara tvång. För jag somnar sjuk, vaknar sjuk, är sjuk hela jävla dan och vet inte om det någonsin kommer att bli annorlunda. Det är inte styrka, det är mitt liv. Och sen blir jag antingen frisk eller så dör jag. Där finns inget val. Försök själv vara svag inför de oddsen. Bit ihop eller gå under.

Om skägg igen

Vissa skägg är så oerhört ologiskt oemotståndliga. Hjärtklappningsframkallande, tunghäfteorsakande. Jag vet precis ett sånt skägg. Han får ett annat skägg som precis äntrat mitt att kännas fullständigt ointressant. Det är dumt. Och väldigt väldigt konstigt.

Det har jag bestämt

Det är alltid jag som måste bestämma. Var din hand får vara. Vad du får röra. Hur du får känna. Utan att jag ska känna. Ångest.

Jag måste vara i kontroll. Vara kontrollerad. Beräknande och väl övervägd i min spontanitet. Genomtänkt i det till synes ogenomtänkta.

Det finns ingen intimitet. Ingen rörelse jag inte styr. Inget ögonblick som överrumplar mig. Du kan inte överrumpla mig, komma under min hud eller göra dig viktig.

Du är inget för mig när jag bestämt mig för att det är så det ska vara. Du gör mig inte ledsen, bara ditt tillfälliga lur. Att det går att lita på det som det av naturen aldrig går att lita på. Dumt. Inte lita. Inte, inte lita.

Ett ohoppat hopp tar aldrig klivet till tvivel. Så jag hoppas nästan inte alls. Håller inte alls andan och låter själen knytas om tanken. (Bara i smyg. Alltid med skam.)

Du är inget för mig. Ingen kan vara något. Jag är så mycket mindre. Inget är intet. Det har jag bestämt.

Taggarna utåt

Man kan inte lita på människor, hur gärna man än skulle vilja. De är själviska och glömska. De sviker. De gör illa. Mår lite dåligt kanske, när de gör det. Men de gör det. Ändå.

Alla jag har älskat har gjort det. Av alla jag har litat på, har ingen gått att lita på. Inte ens de bästa, vilket är det värsta. De bra är så få och inte ens de är bra nog. De vill mer, men är lika fega. Fegare, för de vet bättre. Förstår precis hur fel de gör, men gör det oavsett. Till och med när man ber dem att låta bli. När man gråter och ber dem att låta bli.

Och jag hatar det så jävla mycket, hatar oss alla så jävla mycket. Er precis lika mycket som mig själv.

Min själ är vinterblek

Min själ är vinterblek. Håller sig inte inom linjerna. Flyter ut och iväg. Jag ställer mig på ett hörn för att stoppa den, men får känslan att det inte hjälper hur mycket jag än försöker.

Jag ljuger ganska ofta om hur jag mår, helt enkelt eftersom jag inte orkar hantera alla plikter som är förknippade med att må dåligt. Jag vill bara sluta ögonen och sova bort det dåliga. Vakna renad. Men jag vaktar lika äcklig som jag var innan jag somnade. Jag vill karva bort allt det överflödiga. Ömsa mitt skinn, kliva ur det som en puppa och bli något annat. Men jag blir ingen annan. Och det blir aldrig annorlunda, när varje steg framåt tar mig tillbaks.

Slut, slutare, slutast

Jag vill aldrig att någon ska bli så viktig för mig att jag inte kan leva utan den. Vill inte bli ett spöke som går runt i vardagen, men slutade leva för länge sedan. När han gjorde det. Är rädd för att bli lämnad ensam, så jag tillåter det aldrig fullt ut att ske. Genom att sätta min själ i karantän. Bygga en vallgrav och hålla vindbryggan uppe.

Mitt senaste ex har också någon ny. Han läste här och undrade om det var honom jag skrivit om. Kände sig utan tvekan som ett svin. Nojjade en hel del, om jag får gissa. Men jag blev svinet som tvingades erkänna att, nej, så var det inte med dig. Jag som är svinet som tycker att det är ganska skönt att kunna säga, utan att ljuga.

Gav det allt jag förmådde, för att jag faktiskt gärna ville. Lärde mig att det inte räcker att vilja, när ingen egentligen vill. Att man måste vara kär för att älska mer än en vän.

På andra sidan kärleken

Mitt ex har ny flickvän. Jag har varit halvkär i honom så länge. Nästanälskat. Burit någon sorts hopp. Helt bortträngt och hemligt, så klart. Men ändå. Han hade kunna vara allt för mig, om det kunnat vara så. En sådan man bär med sig lite mer. När man tänkt tanken i smyg, att visst måste det alltid vara han? Sådant jag inte tror på, men är tillräckligt kulturellt betingad att ändå tro på. Jag tänkte så om honom, fast jag sällan erkände det.

Därför trodde jag att jag skulle bli så jävla ledsen när det väl hände. När han inte bara gick mellan famnar på måfå längre, utan valde någon mer permanent som inte var jag. Väl valde ett vi som inte är vi. Det sjuka är att det snarare nästan är lite skönt. Jag har haft honom i mig så länge. Perifert och gäckande. Ett kanske kanske att hoppas på när allt annat känns hopplöst. Att minnas mjukt magiskt när vardagen känns så brutalt blek.

Nu finns inget av det kvar. Det är definitivt. Över. Men bakom ett släckt hopp kan skymtas ett annat. För jag gick inte sönder, som jag trodde. Han har inte gjort mig mer trasig, trots allt. Lika lite som han någonsin kunde göra mig hel. Det ligger inte i honom, eller någon annan. Ingen har sådan makt över mig. Det är en jävligt skön tanke att tänka i mars. Precis innan allt börjar. På andra sidan kärleken, när livet tar fart.

I armarna på ett antiklimax

Jag fick en känsla. Kände mig sviken. Jag läste ett ord eller ett par och tolkade fram ett svek. Utan egentliga belägg. Men känslor behöver inte belägg. Trivs faktiskt påtagligt ofta bäst när det inte finns belägg. När de får utrymme att svälla och ta över varje fiber och varje skrymsle i en hjärna som råder brist på något vettigt att hänga upp vettvilligheten på.

Jag var arg och kände att vin och bara vin kunde hjälpa mig. Så jag drog på mig de högsta klackar jag har, vinglade ut i slasket och rätt i armarna på ett antiklimax. I och för sig ett av de trevligaste antiklimax jag någonsin upplevt, men lika fullt en hämdkväll som blev en tummetott.

På andra sidan glaset

Idag är lite bättre, i alla fall själsligt, om än inte kroppsligt. Problemet med att vara sjuk och ändå relativt pigg är tristessen, speciellt när allt utom ryggläge ger molvärk i njurarna. Av ren uttråkning putsade jag för en stund sedan fönstren. Jag har bara två, så det är inget stort jobb direkt, men jag blev ändå utmattad efteråt. Fast det var värt värken när jag kunde ligga på soffan och se ut genom fönstret utan ett matt lager smuts i vägen.

Den är som världen för mig, den där rutan, tänkte jag. Som jag ser på den. Fokuserar jag genom glaset finns hela världen öppen därute. Men ibland är det så svårt att titta hela vägen ut. För på glaset har en slarvig fönsterputsare lämnat ränder efter gummiskrapan. Och det finns repor, fläckar och hack, tydligt avslöjade i motljuset. Det är så lätt att fastna vid dem även om man inte vill. Att glömma världen. Glömma allt som finns där utanför om man tillåter sig själv att se bortom alla skavanker och borden.

Och jag vet ju allt det där så klart, och det gör ni också. Men det är ändå svårt att låta bli att fokusera på bristerna och låta fönstret förbli en ruta istället för en öppning. Speciellt när vintern lämnat sin fläckiga hinna att forcera. Och när den som slarvat med putsningen är man själv.

Stackars liten, och andra ord på s

Jag vill vara duktig. Inte vara till besvär. Inte sjåpa mig. Så när farbror doktor frågar mig hur jag mår, och om jag kanske borde prata med någon, svarar jag bara att ”Jo, doktorn. Lite ångest har jag ibland. Med det är nog inte något som gör det så där absolut nödvändigt att prata.”.

Jag säger garanterat inte att jag är nedstämd oftare än glad numera. Att jag ifrågasätter vitsen med min existens, dagligen. Att jag har självmordstankar. Att jag tycker att jag är ful, äcklig, dålig och inte förtjänar att leva. Eller att vara lycklig. Jag grubblar en del, erkänner jag. Sådan har jag nog alltid varit. Men självdestruktiv, självhatande och självskadande är ord jag inte använder, fast de är lika sanna.

Så farbror doktor blir lika nöjd med mig som alla alltid varit med mig. Jag tackar och bockar, går med på ett blodprov och åker hem.

Orden

Orden jag inte kan säga.
För att jag saknar.
För att jag behöver.
Så jag blir arg.
Eller jag blir ledsen.
Och aldrig på dig egentligen.
Utan för att jag inte kan säga.
Orden.

Säker vid sidan

Det största för mig har alltid varit vardagen, när allt bara är bekvämt. Vanligt. Det är det svåraste att få till med andra människor. Jag känner mig inte bekväm med andra människor. Alltid lite fel ute. Vid sidan av. Betraktande mer än medverkande, observatören snarare än aktören. Jag tror att jag egentligen oftare gör rätt än fel, men det känns fel. Ur balans, på något vis.

Så när jag finner den där balansen med någon, när det bara funkar, då har jag så svårt att förstå varför den inte känner likadant. Varför han inte gör det. Bara vara i ro. Låta det enkla vara det rätta, fast vi lärt oss att allt alltid ska vara svårt för att vara bra. Sluta rota och peta när man inte längre behöver. Men så rotas det och petas det. Trasas sönder och tar slut. Och jag förstår ännu mindre än jag någonsin gjort. Återvänder till mitt huvud. Säker vid sidan.

Utveckling

Om jag var tonårspojke skulle jag brotta ner och hångla upp. Jag säger korkade saker istället. All utveckling är inte bra.

Elektricitet

Ögon. Varje gång jag tittar upp, ser du hit.
Blickar. Varje gång du tittar upp, ser jag dit.

Vid skrivaren, vid kaffebryggaren, när jag går förbi ditt rum och säger hej då. Ditt ansikte aldrig utan ett leende. Din närvaro som en retning, en allergisk överkänslighet. Allt stannar upp när du är nära. Bara ögon, hud, händer, tänder, svaga knän. Inga andra finns, som vi två finns.

Så fredag. Fest. Blickar igen, öl den här gången, sedan sitta tätt tätt. Ditt hjärta i mina öron. Vi slår i takt. Vi leker en lek. Jag kan svära på att jag ser en blixt slingra sig mellan våra armar när de nuddar vid varandra. Osynlig för andra.

Men vi är inte osynliga. Andra är som störningar i vårt magnetfält. Det känns oundvikligt, det som måste undvikas. Stryker mot väggarna igen. Inte för att vi vill, för att vi måste. Ler från andra sidan rummet. Och önskar att hon inte stod emellan.

Om jag varit bättre

Jag känner mig väldigt ensam. Där jag alltid slutar. Otrygg i mitt eget skinn. Obekväm. Förvissad om att något är fel på mig. Som ett barn i min övertygelse. Det måste vara jag, det måste vara jag, det måste vara jag. Mitt fel. Något jag gjort. Något jag är. Något jag borde göra bättre. Något i mig som gör det. Jag vill inte vara ensam. Kan inte vara något annat än ensam.

Vet att han aldrig skulle lämnat oss om jag varit bättre.

Det spelar ingen roll att det är irrationellt. Jag vet ändå att det är sant. Och jag kan aldrig säga det till någon för att det är så jävla dumt. Jag vet ju att det är så jävla dumt. Jag vill bara bryta ihop någon gång. Vill inte låtsas mer.

Det finns ingen mening med något när det ändå alltid känns så här inuti. Först när jag blir lämnad kan jag slappna av igen. Behöver inte förklara när ingen undrar. Kan drunkna i ensamheten. Kan andas i tystnaden.

Stilla till höger

Jag sitter med klegg på ögonfransarna med syftet att kunna gå upp på morgonen utan att se ut som en levande död. Det svider när lite av klegget letar sig in i ögonvrån. Tänker att väteperoxid aldrig kan vara bra för hornhinnor. Biter ihop. Mörka fransar kan vara värt milda frätskador.

^{Golden Silvers – Magic Touch}

Min kropp är rastlös just nu. Den är ovan vid mörker. Nyvan vid ensamhet. Ligger stilla till höger i sängen för att inte störa. Att vänja till går så mycket snabbare än att vänja av. Vänja om. Stänga av.

Jag har inte lärt mig natten än. Blinkande ljus, pulserande bas, ögon att drunkna i. Det känns främmande att ge sig hän på ett dansgolv, så jag gör det inte. Jag ler och kramar mina vänner istället. Kommer på tusen orsaker till varför inte han, eller han och absolut aldrig han. Är lite rädd, tror jag. Att misslyckas. Att jag inte är värd mer. (Har jag inte kommit längre?)

Om ett par veckor fyller jag 30. Det fruktar jag inte.

Kanske bryta ihop lite?

Jag tycker att det känns konstigt att det inte känns mer.  Att jag klart det här så bra. Att jag inte varit ledsnare. Jag känner mig dum därför, som om det hjälper. Jag ser på pannor i djupa veck att jag borde vara ledsnare. Kanske bryta ihop lite?

Men jag bryter inte ihop. Jag gör vardag, gör helg, som om ingenting hänt. Som att jag väntade, det var väntat. Jag kände det inte då, att jag var förberedd, men nu är det så tydligt.

Tårar i regnet, då var det på riktigt. Sen slutade jag tro, om än inte försöka. Jag sörjde klart där, tror jag. Stängde in tilliten i en låda. Så nu har jag den kvar. Jag har inte förlorat något, eftersom jag aldrig hade något att ge. Ibland kan det vara bättre så.

Det blir aldrig bättre.

Minnesspår

Jag är någon att projicera längtan på, är van att ha det så. Jag blir den du vill att jag ska vara, en kärlekskameleont. Att vara någon annan är allt som finns kvar, när man själv inte har något själv att dela med sig av. Så ta det du önskar, säg vad du behöver och jag ska ge och ge. Bara du inte vill ha mig, ska jag dela det.

Nästa spår. Minnesspår. Köttgryta i kväll igen. Vin var meningen. Det blir aldrig som det är meningen. Blir högra hörnet i soffan och filt.

^{Trentemøller – Miss you}

Jag kände mig alltid som en tillfällig lösning. Därför blev jag aldrig överraskad. Hade räknat med tårarna, lika ovälkomna som väntade. Ibland är ett vi viktigare än rätt vi, speciellt när det är höst som går mot vinter och när grannarna som flyttat in i lägenheten mitt emot är två och är det så där tydligt att det kan få ett nyblivet singelhjärta att brista. Om det kunde brista.

Ruta ett

Ibland ligger att tro och att hoppas så förtvivlat långt ifrån varandra. Jag är ensam igen. Har egentligen varit hela veckan, även om det inte blev officiellt förrän i dag. Om det blir så, sa jag till Chris i går, är det ändå skönt att det är han som gör slut med mig. För när man säger att ens pojkvän gjort slut tycker folk så jävla synd om en att de slutar fråga.

Jag är van vid att vara ensam. Andra är vana vid att jag är ensam. Säger att jag är för kräsen, för svår. Allt sådant slipper man, när man blivit lämnad. Jag vet redan att det fel på mig, men felet är i alla fall inte att jag inte vill eller försöker. Det är bättre så. Även om jag är osäker på att det räcker.

Jag mår dåligt av att veta att varannan tår som faller gör det för att det är höst. För att jag fyller 30 om mindre än två månader. För att jag trodde att, kanske kanske, det här var min chans. Att det inte var så. Att jag hade fel och att det inte spelar någon roll hur mycket jag försöker, hur mycket jag töjer mig. Nycklarna hänger ändå där på sin krok i hallen och den enda tandborsten i muggen är min.

Jag vill inte ha en till sådan vinter. Vet inte om jag klarar en till sådan vinter. Är rädd att går sönder, precis som muggen som aldrig blev lagad. Inser sen att jag varit det från början och att det här inte gör någon skillnad. Jag nöter ruta ett. Hade gärna fortsatt att låtsas på ruta två, hur dålig det än gör mig.

Oktober

Ett vi. Behöver inte vara rätt vi.
Vårt vi. Svårt vi. Men lättare än du. Rättare än jag.
Vi, vi, vårat. Det våras. Nalkas höst. Vi en tröst.
Ensam svag.

Hon och jag

Hon sa, jag kommer aldrig få någon lika bra igen. Han duschade varje gång vi varit ute, innan vi gick och la oss. Från och med nu kommer allt annat alltid vara lite sämre. Och jag tänkte att vi prioriterar väldigt olika. Hon och jag. I våra relationer.

Leker livet

Relationer. Hur bra det än är dyker de där tillfällena upp när jag känner mig snärjd av en stereotyp bild. Som en tvångströja. Myter odlade över tid och i populärkultur. Vi delar ord och plötsligt slutar jag vara jag. Blir den där bilden. Tvingas in i en roll. Känner mig tvingad.

Påminner. Mamma. Påminner igen. Gnällkärring. Frågar om vi ska ses. Flickvännen (den är okej). Frågar igen. Psykot (mindre okej).

Jag har aldrig varit kille, så jag vet inte hur det är för er. Men för mig känns det så. Som att kliva ur mitt liv i en förställning. Säger replikerna som de brukar sägas. Menar inte ens så, men det känns som att det är så det låter. Så jag tolkar det som att det är så det tolkas.

Och så går det runt. Runt och runt. Ses som sanning eftersom det återupprepas, återupprepas för att det ses som sanning. Du är en roll och jag är en roll. Spelar relation. Leker livet.

A little death around my eyes

Jag kände en sådan oerhörd dödsrädsla i kväll. Plötsligt bara. Blev helt kall och fick tårar i ögonen och fylldes av myllrande ångest. Rädsla för döden alltså, inte dödsprocessen. Insåg så påtagligt att jag vill inte lämna den här världen. Står inte ut med tanken att allt kommer att fortsätta och att jag inte får vara med. Oavsett vad jag gör och vad som händer kommer den dag komma då världen fortsätter utan att jag gör det. Och jag kommer aldrig att veta vad som händer sen. Som om den bästa bok man läst slutar mitt i. Eller när favoritserien avslutas med en cliffhanger. Sådan är döden. Det tycker jag suger.

Tunnelbanetankar 216 – silverkanten

Regnet vräker ner

Regnet vräker ner. Vid övergångsstället på väg från tunnelbanan fick jag vada. Jag hade inte lust att samsas med regnrädda stockholmare i en port eller under en markis, så jag tog av mig glasögonen och gick. Utan glasögon var allt grått och suddigt i kanterna, så som allt är grått och suddigt i kanterna. Jag gick sakta. Lät det blöta göra sitt bästa med mig. Dränka mig långsamt och göra mina ben till is och håret till kalla stripor. Det kan mig kvitta. Så länge det gör att det inte finns några tårar. Och inga tankar på något annat än regn.

^{Leonard Cohen – Dance me to the end of love}

När det regnar öser det

Inte så bra dag det här, nej nej. Började med någon sorts gräl, eller argumentation kanske, som ledde till att jag oförhappandes började grina som en bäbis. Gillar inte att gråta. Blir alltid överraskad när jag gör det.

Som någon sorts grädde på misärmoset låg nu precis ett långt meddelande från min f.d. bästa vän i Facebookinkorgen. Tror att det är någon sorts ursäkt iklädd jävligt urtvättade kläder. ”Gled ifrån varandra.” bla bla ”Inte min mening men sådant som händer.” bla bla. Och det hade väl varit fint. Om det var vad som hände. Det var det inte.

Hade hon åtminstone varit ärlig och modig nog att erkänna att hon med vilje faktiskt valde att gå ifrån vår vänskap. Det är okej. Man får göra det. Vänskap är ingen plikt, det är en förmån. Hon ville inte och jag blev ledsen. Har mått dåligt. Har kommit över, för fan. Kom inte nu och låtsas som att det var något ömsesidigt bara för att det känns lättare. Det var det inte.

Nåväl. Nog om det. Jag orkar inte riktigt ta tag i ett svar just nu. Vet inte vad jag ska säga. Har vant mig vid att vara tyst. Lämna bakom. Ibland är det så skönt att låtsas som att inget betyder något. Önskar lite att det var sant.

Tunnelbanetankar 214 – vassa kanter

Pillemoj

Pilla inte. Pilla inte! Men sluta pilla!

Men jag pillar. Jag petar. Rotar där jag inte bör. Fortsätter göra allt jag alltid gör. Så jag nojjar. Velar. Analyserar. Och hon säger. Kom ihåg att inte följa din impuls att avsluta innan du är helt säker på vad du vill. Tänk dag för dag. Så läge det känns bra. Tänk inte framtid om det skrämmer. Tänk inte alls om det är där skon klämmer.

Men hur ska en människa leva utan att tänka? Finns alltid ett och ett och kanske fjorton att påhittigt sammanlänka. Så jag pillar. Petar. Söker samband. Letar. Letar. Letar. Försöker finna ett sätt att veta det ingen kan veta. Och hon frågar. Har du någonsin tyckt att det känts helt rätt och för alltid? Ja. Vad hände? Det tog slut. Då så.

Efter solsken kommer regn

När jag klev ner i tunnelbanan sken solen. När jag kom upp på andra sidan möttes jag av ett mjukt sommarregn, så där när asfalten fräser och lämnar ifrån sig en doft av sol och metall. Upp på jobbet, på med fläkten och så en kopp kaffe och en smörgås. Istället för att slå mig till ro var det dock till att börja släcka bränder. Jag är tydligen högst olämpligt dubbelbokad. Inte läge. Inte alls. Och bara mitt fel är det också. Jag som brukar ha koll på min kalender, men inte den här gången. Jag är inte nöjd.

Tillsammans med de mörka tankarna drog ett åskväder in. Nu knallar och bullrar det utanför fönstret och himlen är hotfullt grå. Det är så lätt att ryckas med av bara farten då. Mitt fönster är vått och kaffet är slut. Efter solsken kommer regn.