Så här mycket

I landstingets salar får man lära sig att sova på skrynkliga lakan. Med klockor som tickar. Med pumpaggregat som suckar likt åldrade själar på väg mot något bättre. När lampan väl släcks skiner stjärnorna i taket. Det har legat barn här tidigare. Jag undrar om de fick överleva. (Om jag får det.)

Det är annorlunda på sjukhuset den här gången. Annat sjukhus, förvisso. Men mest för att jag ser det som sista gången. Jag vill så gärna få bygga upp allt det som raserats. Få fortsätta allt det jag hittat på botten. Förädla bottenskrapet.

Jag har lärt mig att i det svåra finns det lätta. Det mest komplicerade och perfekta måste inte vara det rätta. Du behöver aldrig förstå, känna, veta exakt hur. Bara finnas med minsta lilla gest. Och alla de där små kornen finner varandra och förenas i en svärm som surrar in i varje spricka och vrå i det som skaver och gör ont och liksom kramar inifrån.

De små små gesterna när och är livgivande. Utan dem hade jag kanske inte velat leva. För det är ju vi som fyller varandras liv och ni och alla andra omkring mig har fyllt mitt med kärlek.

Och jag älskar er så jävla mycket för det.

När hoppet inte är det sista att lämna

Imorgon ska jag tillbaka till sjukhuset och jag kan inte sova. Det här är alltid den värsta tiden, precis innan cellgifterna. Precis innan mitt låtsasliv i frihet är slut och jag blir patient igen. Jag vill inte ligga inne. Jag vill inte ha cancer och jag vill absolut inte dö.

Det är så himla svårt att få reda på något om framtiden och mina chanser. Först sa de att 80-85 % blir friska. Nu har jag börjat inse att det inte är detsamma som överlever. Femårsöverlevnaden i min ålderskategori brukar anges vara 20-30 % vid en sökning.

Hur kan man kalla det frisk om man dör i sjukdomen inom fem år? Då har jag ju inte ens hunnit bli 37, vilket tidigare var min läskighetsålder, när det fortfarande fanns mer än mikroskopiskt hopp för mig att kunna få biologiska barn, vill säga. Nu är ingen ålder längre läskig, bara avsaknaden av en.

Transplantationen jag väntar på påstår internätet att 15 % dör av. Hur många som blir friska, riktigt friska, framgår emellertid inte. Jag har en distinkt känsla av att det inte är meningen att jag ska fråga.

15 % risk att dö, 30 % chans att överleva. Vad finns däremellan, undrar jag i sömnlösheten? Varför i helvete var det tvunget att bli så här för mig? Till vilken nytta? Jag som gnällt om svärta och självmordstankar får lära mig att jag inget hellre vill än leva. Detta för att med stor sannolikhet dö. Eller i alla fall göra det där okända mellan att bli frisk och död.

Och nästan mindre gärna än jag vill dö vill jag bli ett sjukförsäkringskolli. Jag har drömmar, planer, förhoppningar om så mycket annat. Någon plan om ett liv i ensamhet och sjukdom finns inte. Och kom inte dragandes med att jag inte är ensam, jag vet att jag har vänner och familj som älskar mig och som jag älskar. I sjukdomen finns ändå inget annat än ensamhet. Ingen som förstår. Ingen att krama om när jag blir ledsen. Ingen kärlek eller närhet.

Sånt hittar man inte när man sitter där med cancern i knät. Det finns inget bortom vänskap när man är så som jag är nu. Cancern är en jävligt osexig inneboende i min kropp, jag ser det på hur folk behandlar mig. Jag är bara sjuk, inte längre fullt ut människa. Inte en sån man kysser, sätter på eller lever med i alla fall.

Jag kunde lika gärna kastreras och lobotomeras om jag tvingas fastna i det där mittemellanet. Det är fan inte ett människovärdigt öde, inte för mig. Det är en sak att leva utan, en helt annan att leva utan hopp.

Strul

Ett gammalt strul till mig har just gift sig. Deras bröllopsbilder dyker upp i min facebookfeed och jag kan inte låta bli att titta. Det slår mig att hon ser ut som jag. Precis som jag. Mitt alterego. Hon som jag kunnat bli om jag inte smugit iväg den där morgonen som jag ibland undrat om jag borde gjort. Det borde jag så klart. Det handlar ingenstans om mig, bara om dem. Mindre om mig faktiskt, än jag ibland inbillat mig. Kanske var det jag som fick vara hon en stund, inte tvärt om som jag ibland funderat. Deras ansikten är i alla fall lyckligare på bilderna än mitt någonsin varit. Det är också en lycka (min lycka). Jag gjorde rätt som valde att gå.

Det har jag bestämt

Det är alltid jag som måste bestämma. Var din hand får vara. Vad du får röra. Hur du får känna. Utan att jag ska känna. Ångest.

Jag måste vara i kontroll. Vara kontrollerad. Beräknande och väl övervägd i min spontanitet. Genomtänkt i det till synes ogenomtänkta.

Det finns ingen intimitet. Ingen rörelse jag inte styr. Inget ögonblick som överrumplar mig. Du kan inte överrumpla mig, komma under min hud eller göra dig viktig.

Du är inget för mig när jag bestämt mig för att det är så det ska vara. Du gör mig inte ledsen, bara ditt tillfälliga lur. Att det går att lita på det som det av naturen aldrig går att lita på. Dumt. Inte lita. Inte, inte lita.

Ett ohoppat hopp tar aldrig klivet till tvivel. Så jag hoppas nästan inte alls. Håller inte alls andan och låter själen knytas om tanken. (Bara i smyg. Alltid med skam.)

Du är inget för mig. Ingen kan vara något. Jag är så mycket mindre. Inget är intet. Det har jag bestämt.

Och en kopp kaffe

Det bästa sättet att göra mig glad är att låta mig låtsas. När du ler och spelar med. När allt är jobb och jobbigt. Att få gå in i tanken och inget mer. Jag behöver något svårare, men känner mig nöjd med det lätta. Älskar dig lite på låtsas på avstånd när du hjälper mig klara det hårda genom att ge mig det enkla. Och när jag varit snäll en kopp kaffe.

Att jaga skägg

Jag tycker inte om att jaga skägg. Jag tycker inte om hur sprött det gör mitt hjärta. Hur det tvingar fram sårbarheten. Så länge jag låter mig jagas kan jag låtsas mig osårbar. Kan säga nej utan att tveka. Kan låtsas att jag känner ett värde där jag inte känner något alls. Men att vilja, bara lite lite, är att riskera mycket mycket. Är att erkänna att det finns en plats i mig som vill. Är att tända ett hopp och exponera min bräcklighet.

När jag inte är tuff är jag skör som glas. En transparent styrkeillusion om mitt hjärta, om min mjuka kärna som tycker att jag inget tjänar till. Och bara just skägg kan ibland locka mig att testa. Hittills har jag alltid fått ångra mig. Fåfängt bekräftad i min rädsla att jag inte är något att ha.

Större än kärlek

^{Jens Lekman – The End of the World Is Bigger Than Love}

Vissa bokstäver är populärare än andra. M till exempel. Men inte lika populär som S. Andra lämnas kvar fast de inte är knepiga som Q, X och Z. K till exempel, som i kärlek. Ingen bryr sig om K. Det är sånt man märker är man sitter och petar runt i iTunes längre än normalt.

Jag är dygnvändare igen. Människoundvikare. Det känns som att jag kommer att spricka om någon petar på mig. All min energi går åt till att hålla ihop och räkna ner inför fredag. Som om en vecka i enskildhet på en atlantklippa kommer att vara det som fixar mig, men ändå. Jag har fått för mig att det här är skillnaden mellan att vara och icke vara. Då är det viktigt. Så jag håller ut. Åker till sjukhuset och klappar äldsta kinden. Tar en öl och låtsas att allt kommer att ordna sig.

Noll noll nolla

Jag är. Ingen. Jag är. Tomhet. Jag är. Inte.

Pratade med en vän. Lycklig.

- En kväll i veckan blir det, sa hon.

- Skulle väl vara idealiskt med två, tre för honom, men jag orkar inte prioritera så.

Så funkar inte jag. Vill ligga varje kväll i veckan för att känna människovärde. (Mycket skruvat.) Ligger aldrig = värde noll.

(Om det inte funkar den här gången funkar det inte. Om det inte funkar den här gången funkar det inte. Om det inte funkar den här gången funkar det inte.)

Har varit i storstadsexil på Sörmländska landsbygden i en vecka. Tillbaka i kväll och på plats på Pet Sounds, känns mer hemma än hemma just nu. Allt har varit fint och trevligt och avspänt och normalt hela semestern så här långt. Sen på vägen hem i natten drabbades jag av någon sorts psykbryt. Är nu bruten. Nolla igen. Noll noll nolla.

Det finns ju inget kvar i mig. Ingen kraft att göra något med. Är puppan som blev kvar efter att fjärilen flugit. Jag är min egen mardröm. Vill inte dö, men har förlorat förmågan att leva. Har ingen verklighet kvar. Jag har blivit så bra på att låtsas att jag lurar mig själv. Överraskar mig själv när allt forsar tillbaka. Är det så jag mår?

Förakt ångest avgrundsdjup ensamhet. Jag vill bara att någon ska hålla mig älska mig, men det finns det ingen som gör. Ingen som vill. Så jag låtsas att jag inte vill. Sen dör jag igen. Som jag gjort lite varje dag sedan du gjorde det. Djupt ovärdigt.

Taggarna utåt

Man kan inte lita på människor, hur gärna man än skulle vilja. De är själviska och glömska. De sviker. De gör illa. Mår lite dåligt kanske, när de gör det. Men de gör det. Ändå.

Alla jag har älskat har gjort det. Av alla jag har litat på, har ingen gått att lita på. Inte ens de bästa, vilket är det värsta. De bra är så få och inte ens de är bra nog. De vill mer, men är lika fega. Fegare, för de vet bättre. Förstår precis hur fel de gör, men gör det oavsett. Till och med när man ber dem att låta bli. När man gråter och ber dem att låta bli.

Och jag hatar det så jävla mycket, hatar oss alla så jävla mycket. Er precis lika mycket som mig själv.

Bakom leendet

Råttorna stod på rad.
Sprang över, en efter en.
Jagande svansar.
Nära morrhår.

Sneddade hemåt.
Utan någon bakom.

Jag insåg idag att jag inte skulle ha något socialt liv just nu om inte jag hörde av mig till folk. Och det har jag knappt tid att göra när jag bara jobbar hela tiden. Det är fan en jävligt deprimerande tanke. Jag har aldrig varit så viktig och så oviktig på samma gång. Blev någon, blev ingen. Finns inget bakom leendet. Känns som att alla bara kan dra åt helvete. (Men det är bara jag som är avundsjuk.)

Jag var lite förtjust i någon. Sen insåg jag att han inte har någon humor. Då kan det ju inte bli något. Klarar man inte av att bli driven med kan man inte vara med mig. Så jag slänger mina sopor, uppdaterar statusraden och drar något gammalt över mig och en bok.

Slut, slutare, slutast

Jag vill aldrig att någon ska bli så viktig för mig att jag inte kan leva utan den. Vill inte bli ett spöke som går runt i vardagen, men slutade leva för länge sedan. När han gjorde det. Är rädd för att bli lämnad ensam, så jag tillåter det aldrig fullt ut att ske. Genom att sätta min själ i karantän. Bygga en vallgrav och hålla vindbryggan uppe.

Mitt senaste ex har också någon ny. Han läste här och undrade om det var honom jag skrivit om. Kände sig utan tvekan som ett svin. Nojjade en hel del, om jag får gissa. Men jag blev svinet som tvingades erkänna att, nej, så var det inte med dig. Jag som är svinet som tycker att det är ganska skönt att kunna säga, utan att ljuga.

Gav det allt jag förmådde, för att jag faktiskt gärna ville. Lärde mig att det inte räcker att vilja, när ingen egentligen vill. Att man måste vara kär för att älska mer än en vän.

På andra sidan kärleken

Mitt ex har ny flickvän. Jag har varit halvkär i honom så länge. Nästanälskat. Burit någon sorts hopp. Helt bortträngt och hemligt, så klart. Men ändå. Han hade kunna vara allt för mig, om det kunnat vara så. En sådan man bär med sig lite mer. När man tänkt tanken i smyg, att visst måste det alltid vara han? Sådant jag inte tror på, men är tillräckligt kulturellt betingad att ändå tro på. Jag tänkte så om honom, fast jag sällan erkände det.

Därför trodde jag att jag skulle bli så jävla ledsen när det väl hände. När han inte bara gick mellan famnar på måfå längre, utan valde någon mer permanent som inte var jag. Väl valde ett vi som inte är vi. Det sjuka är att det snarare nästan är lite skönt. Jag har haft honom i mig så länge. Perifert och gäckande. Ett kanske kanske att hoppas på när allt annat känns hopplöst. Att minnas mjukt magiskt när vardagen känns så brutalt blek.

Nu finns inget av det kvar. Det är definitivt. Över. Men bakom ett släckt hopp kan skymtas ett annat. För jag gick inte sönder, som jag trodde. Han har inte gjort mig mer trasig, trots allt. Lika lite som han någonsin kunde göra mig hel. Det ligger inte i honom, eller någon annan. Ingen har sådan makt över mig. Det är en jävligt skön tanke att tänka i mars. Precis innan allt börjar. På andra sidan kärleken, när livet tar fart.

I armarna på ett antiklimax

Jag fick en känsla. Kände mig sviken. Jag läste ett ord eller ett par och tolkade fram ett svek. Utan egentliga belägg. Men känslor behöver inte belägg. Trivs faktiskt påtagligt ofta bäst när det inte finns belägg. När de får utrymme att svälla och ta över varje fiber och varje skrymsle i en hjärna som råder brist på något vettigt att hänga upp vettvilligheten på.

Jag var arg och kände att vin och bara vin kunde hjälpa mig. Så jag drog på mig de högsta klackar jag har, vinglade ut i slasket och rätt i armarna på ett antiklimax. I och för sig ett av de trevligaste antiklimax jag någonsin upplevt, men lika fullt en hämdkväll som blev en tummetott.

Säker vid sidan

Det största för mig har alltid varit vardagen, när allt bara är bekvämt. Vanligt. Det är det svåraste att få till med andra människor. Jag känner mig inte bekväm med andra människor. Alltid lite fel ute. Vid sidan av. Betraktande mer än medverkande, observatören snarare än aktören. Jag tror att jag egentligen oftare gör rätt än fel, men det känns fel. Ur balans, på något vis.

Så när jag finner den där balansen med någon, när det bara funkar, då har jag så svårt att förstå varför den inte känner likadant. Varför han inte gör det. Bara vara i ro. Låta det enkla vara det rätta, fast vi lärt oss att allt alltid ska vara svårt för att vara bra. Sluta rota och peta när man inte längre behöver. Men så rotas det och petas det. Trasas sönder och tar slut. Och jag förstår ännu mindre än jag någonsin gjort. Återvänder till mitt huvud. Säker vid sidan.

Elektricitet

Ögon. Varje gång jag tittar upp, ser du hit.
Blickar. Varje gång du tittar upp, ser jag dit.

Vid skrivaren, vid kaffebryggaren, när jag går förbi ditt rum och säger hej då. Ditt ansikte aldrig utan ett leende. Din närvaro som en retning, en allergisk överkänslighet. Allt stannar upp när du är nära. Bara ögon, hud, händer, tänder, svaga knän. Inga andra finns, som vi två finns.

Så fredag. Fest. Blickar igen, öl den här gången, sedan sitta tätt tätt. Ditt hjärta i mina öron. Vi slår i takt. Vi leker en lek. Jag kan svära på att jag ser en blixt slingra sig mellan våra armar när de nuddar vid varandra. Osynlig för andra.

Men vi är inte osynliga. Andra är som störningar i vårt magnetfält. Det känns oundvikligt, det som måste undvikas. Stryker mot väggarna igen. Inte för att vi vill, för att vi måste. Ler från andra sidan rummet. Och önskar att hon inte stod emellan.

Skulle kunna

Att öppna ett jobbmail och höra hjärnan viska ”Jag skulle kunna vara kär i dig” till sig själv är inte alls bra. Med betoning på skulle kunna, så klart. Men ändå. Inte. Bra.

I övrigt är jag just nu indragen i en passionerad relation med Mad Men. Jävligt bra! Så bra att jag satt och kollade mest hela natten och halva dagen. Det är något av det bästa med att ha avgränsade arbetsuppgifter, en tydlig dead-line och möjligheten att jobba hemifrån: man kan göra sitt jobb och ändå köra ett seriöst seriemaraton. Lovely!

Nu faller löven som vi log inunder

Nu faller löven som vi log inunder. Vår sommar blev höst. Tog slut. Gick över. Övergick i något annat. Något ensammare. Som grenen kal. Som kylig vind.

Kanske bryta ihop lite?

Jag tycker att det känns konstigt att det inte känns mer.  Att jag klart det här så bra. Att jag inte varit ledsnare. Jag känner mig dum därför, som om det hjälper. Jag ser på pannor i djupa veck att jag borde vara ledsnare. Kanske bryta ihop lite?

Men jag bryter inte ihop. Jag gör vardag, gör helg, som om ingenting hänt. Som att jag väntade, det var väntat. Jag kände det inte då, att jag var förberedd, men nu är det så tydligt.

Tårar i regnet, då var det på riktigt. Sen slutade jag tro, om än inte försöka. Jag sörjde klart där, tror jag. Stängde in tilliten i en låda. Så nu har jag den kvar. Jag har inte förlorat något, eftersom jag aldrig hade något att ge. Ibland kan det vara bättre så.

Det blir aldrig bättre.

Molnen rusar över himlen idag

Molnen rusar över himlen idag. Solen är blek. Bussen går sakta. Livet viner. För en sekund har jag redan glömt, berör mig inte alls. Nästa sekund har jag inte glömt. En ny tröja gör inte en ny människa, nya minnen. Den gör bara lite varmare när hösten blåser genom jackan. Blåser hud kall, som hjärta. På skylten utanför fönstret en ledsen gubbe och en glad. Hade kunnat vara jag, så kluven. Delad trasig.

Ruta ett

Ibland ligger att tro och att hoppas så förtvivlat långt ifrån varandra. Jag är ensam igen. Har egentligen varit hela veckan, även om det inte blev officiellt förrän i dag. Om det blir så, sa jag till Chris i går, är det ändå skönt att det är han som gör slut med mig. För när man säger att ens pojkvän gjort slut tycker folk så jävla synd om en att de slutar fråga.

Jag är van vid att vara ensam. Andra är vana vid att jag är ensam. Säger att jag är för kräsen, för svår. Allt sådant slipper man, när man blivit lämnad. Jag vet redan att det fel på mig, men felet är i alla fall inte att jag inte vill eller försöker. Det är bättre så. Även om jag är osäker på att det räcker.

Jag mår dåligt av att veta att varannan tår som faller gör det för att det är höst. För att jag fyller 30 om mindre än två månader. För att jag trodde att, kanske kanske, det här var min chans. Att det inte var så. Att jag hade fel och att det inte spelar någon roll hur mycket jag försöker, hur mycket jag töjer mig. Nycklarna hänger ändå där på sin krok i hallen och den enda tandborsten i muggen är min.

Jag vill inte ha en till sådan vinter. Vet inte om jag klarar en till sådan vinter. Är rädd att går sönder, precis som muggen som aldrig blev lagad. Inser sen att jag varit det från början och att det här inte gör någon skillnad. Jag nöter ruta ett. Hade gärna fortsatt att låtsas på ruta två, hur dålig det än gör mig.

Staden

Stockholm, jag älskar dig, men dagar som denna gör det vackra bara ont.

Repeat

Den här låten tycker jag just nu är så bra att jag håller på att dö. Millions av The Bear Quartet.

Skrivet med russinfingrar

Löven har börjat ändra färg. Släpper grenarna och samlar sig i tveksamma högar. Är det höst än? Är det för tidigt än? Man vill ju inte vara sist. (Eller först.)

När jag inte skriver här rusar livet framåt. Jag har satt upp hyllor ovanför sängen och en krok bredvid. Sånt. Och på jobbet är jag snart inte nyast längre. Börjar bli någon man litar på. Och sen det andra. Regelbundet skedande. Och sånt.

Ja, det rusar fram. Igår var det onsdag, och i dag var det onsdag igen. Jag vet liksom inte riktigt vad som hände däremellan. Förutom att det adderas disk på disk i hon. Det är som att dagarna står stilla men diskberget bara växer. Jag förstår det inte. Men jag ska försöka bli bättre på att skriva.

Ord

Ibland behöver man bara prata lite så är allt bra igen. Verkar det bra igen, i alla fall. Den som sa att man inte ska slösa med orden är dum i huvudet.

Regnet vräker ner

Regnet vräker ner. Vid övergångsstället på väg från tunnelbanan fick jag vada. Jag hade inte lust att samsas med regnrädda stockholmare i en port eller under en markis, så jag tog av mig glasögonen och gick. Utan glasögon var allt grått och suddigt i kanterna, så som allt är grått och suddigt i kanterna. Jag gick sakta. Lät det blöta göra sitt bästa med mig. Dränka mig långsamt och göra mina ben till is och håret till kalla stripor. Det kan mig kvitta. Så länge det gör att det inte finns några tårar. Och inga tankar på något annat än regn.

^{Leonard Cohen – Dance me to the end of love}

Jag förstår inte

Jag förstår inte.
Jag kan inte förstå.
Såg det inte komma.
Vet inte vad jag ska göra.
Kunde inte tro det när jag la mig.
Kunde inte tro det när jag vaknade.
Mitt hjärta ligger i halsen och bultar.
Får mig nästan att kräkas.
Orkar inte.
Går sönder.

När det regnar öser det

Inte så bra dag det här, nej nej. Började med någon sorts gräl, eller argumentation kanske, som ledde till att jag oförhappandes började grina som en bäbis. Gillar inte att gråta. Blir alltid överraskad när jag gör det.

Som någon sorts grädde på misärmoset låg nu precis ett långt meddelande från min f.d. bästa vän i Facebookinkorgen. Tror att det är någon sorts ursäkt iklädd jävligt urtvättade kläder. ”Gled ifrån varandra.” bla bla ”Inte min mening men sådant som händer.” bla bla. Och det hade väl varit fint. Om det var vad som hände. Det var det inte.

Hade hon åtminstone varit ärlig och modig nog att erkänna att hon med vilje faktiskt valde att gå ifrån vår vänskap. Det är okej. Man får göra det. Vänskap är ingen plikt, det är en förmån. Hon ville inte och jag blev ledsen. Har mått dåligt. Har kommit över, för fan. Kom inte nu och låtsas som att det var något ömsesidigt bara för att det känns lättare. Det var det inte.

Nåväl. Nog om det. Jag orkar inte riktigt ta tag i ett svar just nu. Vet inte vad jag ska säga. Har vant mig vid att vara tyst. Lämna bakom. Ibland är det så skönt att låtsas som att inget betyder något. Önskar lite att det var sant.

Tunnelbanetankar 214 – vassa kanter

Pillemoj

Pilla inte. Pilla inte! Men sluta pilla!

Men jag pillar. Jag petar. Rotar där jag inte bör. Fortsätter göra allt jag alltid gör. Så jag nojjar. Velar. Analyserar. Och hon säger. Kom ihåg att inte följa din impuls att avsluta innan du är helt säker på vad du vill. Tänk dag för dag. Så läge det känns bra. Tänk inte framtid om det skrämmer. Tänk inte alls om det är där skon klämmer.

Men hur ska en människa leva utan att tänka? Finns alltid ett och ett och kanske fjorton att påhittigt sammanlänka. Så jag pillar. Petar. Söker samband. Letar. Letar. Letar. Försöker finna ett sätt att veta det ingen kan veta. Och hon frågar. Har du någonsin tyckt att det känts helt rätt och för alltid? Ja. Vad hände? Det tog slut. Då så.

Tunnelbanetankar 213 – relationsbegreppet