Nu faller löven som vi log inunder

Nu faller löven som vi log inunder. Vår sommar blev höst. Tog slut. Gick över. Övergick i något annat. Något ensammare. Som grenen kal. Som kylig vind.

Kanske bryta ihop lite?

Jag tycker att det känns konstigt att det inte känns mer.  Att jag klart det här så bra. Att jag inte varit ledsnare. Jag känner mig dum därför, som om det hjälper. Jag ser på pannor i djupa veck att jag borde vara ledsnare. Kanske bryta ihop lite?

Men jag bryter inte ihop. Jag gör vardag, gör helg, som om ingenting hänt. Som att jag väntade, det var väntat. Jag kände det inte då, att jag var förberedd, men nu är det så tydligt.

Tårar i regnet, då var det på riktigt. Sen slutade jag tro, om än inte försöka. Jag sörjde klart där, tror jag. Stängde in tilliten i en låda. Så nu har jag den kvar. Jag har inte förlorat något, eftersom jag aldrig hade något att ge. Ibland kan det vara bättre så.

Det blir aldrig bättre.

Molnen rusar över himlen idag

Molnen rusar över himlen idag. Solen är blek. Bussen går sakta. Livet viner. För en sekund har jag redan glömt, berör mig inte alls. Nästa sekund har jag inte glömt. En ny tröja gör inte en ny människa, nya minnen. Den gör bara lite varmare när hösten blåser genom jackan. Blåser hud kall, som hjärta. På skylten utanför fönstret en ledsen gubbe och en glad. Hade kunnat vara jag, så kluven. Delad trasig.

Ruta ett

Ibland ligger att tro och att hoppas så förtvivlat långt ifrån varandra. Jag är ensam igen. Har egentligen varit hela veckan, även om det inte blev officiellt förrän i dag. Om det blir så, sa jag till Chris i går, är det ändå skönt att det är han som gör slut med mig. För när man säger att ens pojkvän gjort slut tycker folk så jävla synd om en att de slutar fråga.

Jag är van vid att vara ensam. Andra är vana vid att jag är ensam. Säger att jag är för kräsen, för svår. Allt sådant slipper man, när man blivit lämnad. Jag vet redan att det fel på mig, men felet är i alla fall inte att jag inte vill eller försöker. Det är bättre så. Även om jag är osäker på att det räcker.

Jag mår dåligt av att veta att varannan tår som faller gör det för att det är höst. För att jag fyller 30 om mindre än två månader. För att jag trodde att, kanske kanske, det här var min chans. Att det inte var så. Att jag hade fel och att det inte spelar någon roll hur mycket jag försöker, hur mycket jag töjer mig. Nycklarna hänger ändå där på sin krok i hallen och den enda tandborsten i muggen är min.

Jag vill inte ha en till sådan vinter. Vet inte om jag klarar en till sådan vinter. Är rädd att går sönder, precis som muggen som aldrig blev lagad. Inser sen att jag varit det från början och att det här inte gör någon skillnad. Jag nöter ruta ett. Hade gärna fortsatt att låtsas på ruta två, hur dålig det än gör mig.

Staden

Stockholm, jag älskar dig, men dagar som denna gör det vackra bara ont.

Repeat

Den här låten tycker jag just nu är så bra att jag håller på att dö. Millions av The Bear Quartet.

Skrivet med russinfingrar

Löven har börjat ändra färg. Släpper grenarna och samlar sig i tveksamma högar. Är det höst än? Är det för tidigt än? Man vill ju inte vara sist. (Eller först.)

När jag inte skriver här rusar livet framåt. Jag har satt upp hyllor ovanför sängen och en krok bredvid. Sånt. Och på jobbet är jag snart inte nyast längre. Börjar bli någon man litar på. Och sen det andra. Regelbundet skedande. Och sånt.

Ja, det rusar fram. Igår var det onsdag, och i dag var det onsdag igen. Jag vet liksom inte riktigt vad som hände däremellan. Förutom att det adderas disk på disk i hon. Det är som att dagarna står stilla men diskberget bara växer. Jag förstår det inte. Men jag ska försöka bli bättre på att skriva.

Ord

Ibland behöver man bara prata lite så är allt bra igen. Verkar det bra igen, i alla fall. Den som sa att man inte ska slösa med orden är dum i huvudet.

Regnet vräker ner

Regnet vräker ner. Vid övergångsstället på väg från tunnelbanan fick jag vada. Jag hade inte lust att samsas med regnrädda stockholmare i en port eller under en markis, så jag tog av mig glasögonen och gick. Utan glasögon var allt grått och suddigt i kanterna, så som allt är grått och suddigt i kanterna. Jag gick sakta. Lät det blöta göra sitt bästa med mig. Dränka mig långsamt och göra mina ben till is och håret till kalla stripor. Det kan mig kvitta. Så länge det gör att det inte finns några tårar. Och inga tankar på något annat än regn.

^{Leonard Cohen – Dance me to the end of love}

Jag förstår inte

Jag förstår inte.
Jag kan inte förstå.
Såg det inte komma.
Vet inte vad jag ska göra.
Kunde inte tro det när jag la mig.
Kunde inte tro det när jag vaknade.
Mitt hjärta ligger i halsen och bultar.
Får mig nästan att kräkas.
Orkar inte.
Går sönder.

När det regnar öser det

Inte så bra dag det här, nej nej. Började med någon sorts gräl, eller argumentation kanske, som ledde till att jag oförhappandes började grina som en bäbis. Gillar inte att gråta. Blir alltid överraskad när jag gör det.

Som någon sorts grädde på misärmoset låg nu precis ett långt meddelande från min f.d. bästa vän i Facebookinkorgen. Tror att det är någon sorts ursäkt iklädd jävligt urtvättade kläder. ”Gled ifrån varandra.” bla bla ”Inte min mening men sådant som händer.” bla bla. Och det hade väl varit fint. Om det var vad som hände. Det var det inte.

Hade hon åtminstone varit ärlig och modig nog att erkänna att hon med vilje faktiskt valde att gå ifrån vår vänskap. Det är okej. Man får göra det. Vänskap är ingen plikt, det är en förmån. Hon ville inte och jag blev ledsen. Har mått dåligt. Har kommit över, för fan. Kom inte nu och låtsas som att det var något ömsesidigt bara för att det känns lättare. Det var det inte.

Nåväl. Nog om det. Jag orkar inte riktigt ta tag i ett svar just nu. Vet inte vad jag ska säga. Har vant mig vid att vara tyst. Lämna bakom. Ibland är det så skönt att låtsas som att inget betyder något. Önskar lite att det var sant.

Tunnelbanetankar 214 – vassa kanter

Pillemoj

Pilla inte. Pilla inte! Men sluta pilla!

Men jag pillar. Jag petar. Rotar där jag inte bör. Fortsätter göra allt jag alltid gör. Så jag nojjar. Velar. Analyserar. Och hon säger. Kom ihåg att inte följa din impuls att avsluta innan du är helt säker på vad du vill. Tänk dag för dag. Så läge det känns bra. Tänk inte framtid om det skrämmer. Tänk inte alls om det är där skon klämmer.

Men hur ska en människa leva utan att tänka? Finns alltid ett och ett och kanske fjorton att påhittigt sammanlänka. Så jag pillar. Petar. Söker samband. Letar. Letar. Letar. Försöker finna ett sätt att veta det ingen kan veta. Och hon frågar. Har du någonsin tyckt att det känts helt rätt och för alltid? Ja. Vad hände? Det tog slut. Då så.

Tunnelbanetankar 213 – relationsbegreppet

Äpplen och vanilj

Något helt litet. Jag har precis upptäckt Golden delicious bodylotion från ACO. Kan vara bästa hudlotionsdoften någonsin. Älska! Tyvärr verkar det vara en limited edition produkt, vilket är jävligt typiskt. Tror jag dör en smula om de tar bort den ur sortimentet. (Större än så var det inte.)

Vrede, kärlek och stålars

Efter en morgon färgad av sedvanlig tunnelbaneångest och därpå följande tunnelbanevrede, anlände jag till min tolfte dag på nya jobbet. Det är mycket på nya jobbet. Tiden går snabbt på nya jobbet. Jag känner mig ibland otillräcklig på nya jobbet. Men aldrig onödig. Det är en skön omväxling. En annan skön omväxling (som tyvärr är ytterst tillfällig) är att jag den här månaden får dubbla löner. Idel fnitter blir med andra ord när jag loggar in på bankkontot. Den här månaden är jag rik! Det borde alla få vara på sommaren.

I övrigt lunkar saker och ting på ungefär i samma tempo som vanligt. Jag är förvirrad. Grubblar. Ser mönster där inga mönster finns. Känner mig nära när jag är på avstånd och långt borta när jag är precis bredvid. För några kvällar sedan, när jag låg insvept i prassligt nytvättade lakan, funderade jag en stund över just detta. Att jag är oerhört bra att vara förälskad på avstånd. Att jag kan vara så säker, så länge jag inte ställs inför faktum i fysisk form. Då drar jag mig undan. Blir rädd. När det blir verkligt.

Inte så att jag inte kan, det har jag i alla fall lärt mig nu. Visst kan jag. Jag är bara inte så bra på det. Att förstå vad jag vill. För att inte tala om att förstå vad någon annan vill. Sånt måste man slå mig i huvudet med, se mig rätt i ögonen med, kyssa vett och sans i mig med för att jag ska förstå. Men gör man det så kanske jag vill förstå. Typ så.

Nu ska jag dricka kaffe och skriva klart ett policydokument. Puss!

Tunnelbanetankar 212 – Hemigami

Under tryck

Det finns en liten öppning. En lucka i tiden då det kunde bli (kanske vi). En spänning som byggs upp. Hålls under lock. Känslan i vakuum. Ett tryck. Och så ibland, inget. Oftast inget. Och andra gånger. Lite mer. Och ytterligare lite. (Kärlek.)

Jag har svårt för det där. Tycker om att veta. Ja eller nej. Fastnar så lätt mitt emellan. (Vänskap.) Ser den där luckan i tiden stängas. Vill inte längre, ens om det går. Om det är för långsamt.

Är det rätt vill jag aldrig att det ska gå långsamt. Problemet är bara att jag inte vet. Förrän det blivit för sent.

Skorna

Den här gången var det skorna. Ibland behövs det inte mer för att paniken ska komma vällande. Det där välbekanta ”Det här funkar inte!”. Jag vet att det inte får räcka med ett par skor. Logiskt. Men vad är logiken. I praktiken? Inget.

Det räckte. Jag kände genast hur allt släckte ner. Den där gnistan som nästan funnits. Som jag inbillat mig dit. Går inte. Kan inte. Kylan sen. När jag går från på till av på en sekund. Vill bara springa. Aldrig tala om det ingen. Inte låtsas som att det var en människa. En till jag förstört. Sårat med mina nycker. Min obeslutsamhet. Ensamhet och tvivel.

När intuitionen får mig att överge intuitionen. När jag nästan lyckas övertyga mig själv om att det kommer, det kommer. Det där andra. I magen. Fladdret. När det brusar i öronen. Som lock. När allt stannar och man är lycklig. Med det kommer ju inte. Sen står jag och stirrar i panik på de där skorna som gör hjärtat till sten. Igen. Fel igen.

Och jag vill ju så gärna. Kan inte tänka mig något jag hellre vill. Orkar inte söka. Finner mig i ett ensamt huvud på kudden. En portion på tallrik framför tvn. En i låda till morgondagens lunch. Är praktiskt så. Funkar så. Det är så jag funkar. Så det alltid blir. Alltid något. Ibland räcker ett par skor.

^Bildkälla

Från förfest till Strand (och så lite ångest på det)

Jag har haft en ganska absurd men fin långhelg. Festivalkänsla för hela slanten, som avslutades i dag med Andrew Bird på Strand med Christina och hennes pojkvän (höhö, internskämtsvarning). Enda klagomål: Strand måste fan tänka på luftkvalitén. Den var rent löjligt dålig. Jag stod inte ens inne i smeten men var tvungen att smita ut för att inte råka slå ner någon stor äcklig, svettig, grov man. Ventilera mera, för faen! Och kliv av mina tår.

Kanske borde jag gå in på detaljer, men det orkar jag inte. Sammanfattningsvis har det varit jävligt vackert alltihop och motivationen att gå tillbaka till jobbet imorgon är minst sagt i botten. Vill vara ledig! Ha sol! Dricka lite rom, kanske, vid något vatten. Typ så. Men kontor och papper är ju också … kul?

I övrigt kan noteras att jag typ håller på att dö när jag ser mig själv på bild. Grav ångest. Har blivit sjukt tjock och ful. Sånt gör ju alltid mig jävligt uppåt. Lämplig åtgärd är nog tyvärr inte fem dagars oavbruten berusning, hur bra det än känns. Motivationen att springa och självspäka är tyvärr ännu lägre än den att gå tillbaka till jobbet. Fuck. Kanske bara att inse att motivation aldrig kommer att infinna sig. Gäller att bara göra ändå och lida, för lidandet är än större när man hatar hatar hatar. Även om det är vad jag är bäst på. Men först ska jag sova. Tror till och med att det kanske går.

Musik och värktabeletter

Det är skönt ibland, tänkte jag för mig själv i helgen, att liksom ha sin egen stadsdel. Där inga gamla spöken bor. Inga vänner som är ickevänner. Inte ex eller dåliga samveten eller ånger. Det är skönt. Att bara få bo. Inte oroa sig för vad som finns runt hörnet. Veta att det bara är de fina. Jag är trött på att må dåligt över saker som inte är mina att må dåligt över. Vill inte vara hon som axlar andras problem för att undvika livet. Mitt liv. Det jag ångrar vill jag ska vara mitt att ångra. Inte genom någon annan. Mina val.

Jag tog lunchen ner till Strömmen i dag. Satt på en bänk. Ensam i solen. Mot husväggen där var det varmt och skönt och lä. Mitt hörn. Under min himmel. Stilla mitt i stadsbruset. Sen gick jag till Apoteket för att köpa värktabletter. Småflirtade okaraktäristiskt med en annan Apoteksbesökare, men vågade inte annat än le och vika undan med blicken*. Kände mig som störd tablettmissbrukare. Alvedon. Ibumetin. Voltaren T. Vem köper alla tre? Men medicinskåpet var tomt och värk kommer ibland plötsligt.

^{Neko Case – People Got A Lotta Nerve}

^{* Tumregel: Ju finare jag tycker att någon är, desto snabbare viker jag undan med blicken. Tittar jag inte alls kan jag mycket väl vara kär.}

Orka!

Jag förstår inte signaler. Kan inte läsa andra människor. Förstår inte vad de menar. Vad de vill. Jag förvirras. Förbryllas. Bedövas. Stänger av. Orkar inte försöka. Dechiffrera. Lägga pusslet. Det gör mig arg att allt sak vara så svårt. Från glad till besviken till bedrövad till likgiltig. Det tar minuter, timmar eller dagar. Men jag landar alltid där. I ett Orka! Och det gör jag inte.

Allra mest fel blir det när jag är som mest säker på att jag gör rätt. Gjort rätt. Är på gång. När jag tolkat signaler. Trott att jag förstått. Så har jag inte förstått. Känner mig sviken. Tillintetgjord. Minimerad. Som ett barn igen under bordet. När vuxna skrattade. Bara för att man var liten. Inte fattade att tanken var stor. Missförstådd och stänger av. Behöver ingen. Behöver inte. Klarar mig själv. Ensam. Ensam är stark. (Ensam är ensamt.) Ensam gör ont.

Minsta gemensamma nämnare

Jag dejtade en gång en kille som visade sig vara tämligen kristen. Det funkade inte. Dump dump. Och så dejtade jag en kille som var mycket vänlig, men tämligen tråkig. Det funkade inte heller. Och så har jag dejtat en kille som inte var vänlig alls. Ett svin egentligen, visade det sig. Det funkade inte heller. Jag har dejtat tämligen röda och tämligen blå. Inget funkade. Så har jag dejtat en kille som var tämligen besatt av Morrissey. Det funkade verkligen inte heller. Dump dump. Det finns ingen röd tråd. Bara jag. Det känns inte så hoppfullt.

Kanske är jag hela problemet? Jag får lätt för mig att jag är enkel. Inte kräsen. (Inte mer än man bör vara.) Sen påminner jag mig om att jag en gång tackade nej till en dejt med en söt, trevlig och helt normal kille. Bara för att han hette Sven. Tänkte att jag kan inte dejta någon som heter Sven. Urlam orsak. Ursäktar pinsamheten med att jag var ung. Fattar att det inte håller. Så nu dejtar jag inte alls. Lite som ett straff, kanske. Eller av ren lathet? Eller fegma. Hostar mig till nackspärr istället. Framför Seinfeld.

Ideal

Jag är kär i Daniel Sjölin*. Han är min nya idealman. Nu när Jude Law förlorat lystern.

^{* På basis av hans insats i Babel, bör kanske tilläggas.}

Det finns så mycket att vara rädd för

Vardag. Kan vara det bästa i ett förhållande. När allt är bra. Att läsa tidningen vid frukostbordet. Vänta på att äggen ska koka färdigt. Borsta håret och möta blick i spegeln. Le.

Och när det inte är bra, det värsta. Trycksvärta på fingrarna. Äggula som är för lös. Eller hård. Tovor. Blick i spegeln som viker undan.

När man lever sin vardag ensam kan det vara svårt att förställa sig något annat än det där första, fina. Vardag som är vackrare för att den är delad. I mitt huvud är det alltid så. Men det är inte alltid så, det vet ju också jag. Och det skrämmer mig (det finns så mycket att vara rädd för). För om jag lyckas hitta det där första. Vad gör jag om det övergår i det där andra? Flyr igen? Rusar tillbaka till ruta ett?

Ibland är det lättare att vara där från början. Ensam. Så behöver man inte bli så jävla besviken av att hamna där igen.

Nära

Ingen annan har någonsin hållit om mig så. Som om du skulle sluta andas om jag inte fanns där. Som om du vill ta dig igenom min hud och gömma dig innanför. Jag har aldrig känt mig närmare. Inte för att vi var nära, utan för att jag förstod. Du omfamnar på samma sätt som jag drar mig undan. Som om din hela existens var beroende därutav.

Kan man knulla ut kärleken ur kroppen?

Kan man knulla ut kärleken ur kroppen? Gnugga bort stämpeln han lämnat på ens själ genom att vara med någon annan? Att jag gick ut efter festen i lördags var av det explicita skälet att dra hem någon att ligga med. Jag betalade inträdet, köpte en öl och ställde mig och väntade på någon att gå hem med. Det tog väl någon halvtimme innan jag hämtade ut jackan igen. Den biten var enkel, men jag är fortfarande inte säker på att min plan funkade.

Att jag inte längre är kär har jag skrivit förut. Jag tror fortfarande att det är sant. Det betyder emellertid inte att jag känner mig som något annat än hans. Det gör jag inte. Det är som att jag måste ersätta minnet av hans doft och känslan av hans hud under min med något annat. Någon annan.

Min kropp är fortfarande programmerad att längta efter honom. Att återuppleva det han gav. Det finns ett glapp mellan min tanke och min kropp. Jag kan fortfarande vakna med ett leende för att jag tror att han ligger bredvid. Under natten har ett bleknat minne töjts till en dröm verkligare än någon verklighet. Det är vad jag inte kommer bort ifrån. Vad jag hade önskat kunna radera ut.

Men nu när jag blundar är det fortfarande hans läppar jag snuddar vid med minnet, inga andra. Jag vill att det ska ta slut när det är slut. Jag vill ha bort honom ur mina porer. Men jag vet inte om jag kan jaga i natten längre och fortfarande känna mig som jag. Om det är den jag fortfarande är, eller om jag blivit någon annan på vägen. Inte hans, men heller inte min egen. Något annat i väntan på någon annan. Att knulla in kärleken i kroppen med.

Den nakna apan – en kärleksförklaring

Han är ett svin. Han är en våldtäktsman (eller skulle i alla fall utan problem kunna bli) och han har svårt att binda sig. Kan omöjligt visa känslor. Är lat, är stark, är stum. Smart, om han har tur, men blir han kåt går det ofelbart över. Då styrs han av ett annat huvud på ett annat handtag. Och det där handtaget förresten. Ser inte det mest löjligt ut? Den stereotypa bilden av mannen rymmer mycket, men en del som jag aldrig kommit överrens med är bilden av den nakne mannen.

Jag minns hur mina vänner och jag som tonåringar fnittrande diskuterade den manliga anatomin och jag upprepade en fras jag hört någon annan säga. Att visst är män snygga, bara de behåller kallingarna på. För helt nakna ser de mest fåniga ut. Som om deras tarm vuxit sig lite för lång och hänger där och skvalpar strax nedanför magen. Då skrattade alla de andra tjejerna och höll med, samtidigt som tårarna ymnigt strömmande längs blossande flickebarnskinder. Vi lärde varandra att visst är det så. Att män ju är fina, men riktigt vackra kan bara kvinnor vara.

Jag ska inte ens gå in på vad detta gjorde med vår uppfattning om kvinnligheten, det gör andra så mycket bättre. Men vad gör det väl inte med männen? När denna bild återskapas och blir till sanning. I samhället står han högst, men riktigt vacker tycks en man bara kunna vara i konstnärligt svartvitt, oftast beskuren vid hals och ljumske. När man inte riktigt längre kan se att det är en man utan snarare blivit ett böljande landskap av kullar och dalar. En kraftfull torso att avguda. I dagsljus, fullfärg och helfigur är han dömd till evig löjlighet, mitt i sin mest sårbara nakenhet. Stackars älskade man.

För det där jag fnittrade fram för länge sedan är ju faktiskt inte ens sant, i alla fall inte mina ögon. Bara tonårsfniss för att testa gränserna och definiera ramarna. Jag älskar nakna män. Trots att de i verkligheten oftast snarare är lätt spolformade än väldeffat jaktplansbreda över axlarna och med rivigt rutig mage. I ärlighetens namn föredrar jag det faktiskt så. Gärna långbent och välformat om jag får drömma, men inte blankpolerat eller muskligt svällande.

Proportioner och kropp är i mina ögon viktigare i kläder än utan, även om den vedertagna sanningen verkar vara att det är tvärt om. När kläderna är av är det ju bara sjukt coolt att få utforska något nytt. Är den där nakenfisen någon man faktiskt gillar går det snabbt att upptäcka helt fantastiska saker med just hans anatomi som man aldrig tänkt på hos någon annan. Senast var det riktigt snygga ben rikligt täckta av vitblonda hår. Dem saknar jag fortfarande, även om det aldrig har varit något som stått på någon önskelista.

Och det där handtaget då? Snyggt är väl kanske att överdriva, men vilken kroppsdel är det egentligen, tagen ur sitt sammanhang? Men ändlöst fascinerande! Inte alls en värdelös sladdrig bit tarm. Nyfikenheten kan fortfarande göra mig ganska förlägen just där, men det går ju över efter ett par gånger. Mjuk, hård, oregerlig, humoristisk. Men löjeväckande? Aldrig!

Vid något tillfälle, liggandes på sidan under ett frasande duntäcke med hakan vilande i vänster handflata, tänkte jag på hur fel jag haft och att jag borde tala om det. Han med benen satt i fotändan av sängen. Reste sig och sträckte på sig. Gick till andra sidan rummet för att hämta sin laptop. Jag följde honom med blicken och tänkte att så vacker han är! Och utan att jag ens längre var kär. Så jag sa det till honom. Fan så snygg du är! Han blev förvånad och lite förlägen. Sen klämde han fram sitt största leende och flaxade med armarna som vore de kycklingvingar. I fullfärg, obeskuren och ogenerad. Så borde alla män alltid få känna. Älskade, älskade, vackre man. Till och med naken.

Kärlek och metan

Jag är inte kär alls längre. Det är bittert. Lite besatthet sitter visst fortfarande i, men sånt får man räkna med. Men kär. Nej. Saknar det en smula.

Jag har börjat äta mycket grönsaker igen. Det gör lustiga saker med min mage. Tur att jag numera går till och från jobbet. På så sätt får jag chans att frigöra mig från metan utan att oskyldiga skadas.

Kärlek och gasighet är förresten ganska lika. En hel massa hallaballoo som slutar med ett fjuttigt pfft. I alla fall för mig. Det var dagens betraktelse. Nu ska jag sova.

Igenkänningsfaktor: hög

Hon väljer den svåraste att älska, med överhängande risk att bli övergiven. Själva risken att bli övergiven tycks invitera kärleken.

^{- Ur Pressa läpparna här av Agneta Klingspor}