Det spöregnar. Det är december och mot fönstren slår tunga droppar i siluett mot en mörkblå himmel, eller för en stund sedan mot min hjässa, när jag som vanligt sneddade över Plattan på väg till jobbet. Saker och ting är lite upp och ner i mitt liv just nu. Mest upp faktiskt. Förutom lite drama med en eller annan person i mitt liv. För att vara brud är jag ovanligt dålig på att förstå mig på brudar. Troligtvis eftersom brudar är lika individuellt unikt kantiga som snöflingor. Och män, för den delen. Men svåra att förstå sig på är de, och i vissa fall har jag helt enkelt tröttnat på att försöka. Det måste finnas någon gräns för hur irrationellt och omoget vuxna människor får bete sig. Efter ett tag orkar jag inte ta hänsyn till omständigheter längre. Jag skiter i omständigheterna. Jag bryr mig bara om det personliga ansvaret och min egen mentala hälsa.
Så. På vissa områden är det draaaama. Och ja, med minst fyra a. På andra är det ganska fabulöst och underbart. Min lägenhet börjar nästan bli ett hem och jag trivs. Mycket. Det finns så mycket fint och så många fina bara en liten bit bort. Jag känner mig förankrad på ett sätt jag inte gjort på mycket länge. Inte så att allt plötsligt är bra eller att jag kan sova hela natten varje natt. Men jag känner mig i alla fall hemma. Som att jag passar in. Att det finns en plats här för bara mig. Inte vid sidan om eller utanför, utan precis där jag vill vara. Jag tycker om den känslan.
För övrigt kan anordnandet av en julfest på jobbet vara en strid av i det närmaste episka mått. Tyck synd om, tack.
Nu är jag inflyttad (och lite rödvinsfull). På plats i nya lyan. Har varit här ett par dagar men har först nu, när jag precis för någon minut sedan tumlade in genom dörren, fått igång min uppkoppling. Det känns fantastiskt kan jag meddela. Härligt. Jag trivs utmärkt. Det är fin. Golven knarrar. Utsikten är en flagande vägg. Men det är fint och jag är kär i min nya (gamla) lampa som jag fixat ny sladd till själv och som jag kopplat in själv och som är orange och fin i plast.
Min soffa kom i söndags, soffbordet levererat till fots från systern i går. Allt är precis som jag vill. Lite fler lådor än jag tänkt ha sen och lite färre möbler. Men i princip. Det är bra. Christina bar lådor i trapphuset i lördags. Det tackar jag för lite så här bloggledes i efterskott. Om du kilar förbi bjuder jag på vin. Det gäller ett par av er andra också, så ni vet. Pussar och god natt.
Jag har nästan skrivit flera gånger. Skrivit lite, men sedan inte orkat resten. Jag är trött. Inte på ett dåligt sätt. På ett ”det är mycket just nu” sätt. I min lägenhet är fler och fler lådor packade. Jag har rensat ut kläder. Och väskor och skor. Säck efter säck och jag älskar det. Jag älskar att göra mig av med baggage. Bokstavligt och bildligt. Det bokstavliga är enklare. Jag tar det först. Symptomet före åkomman. Men sen åkomman. Jag hoppas och tror att det blir så.
När jag sätter mig ner en stund och tar en paus finns det för mycket där just nu för att jag ska orka med det. Jag tror att det kan vara en hjälp att bryta en vana. Göra en ny vana. Jag behöver vanor. Vanor som inte är som de är just nu. Jag vet att jag kan bättre. Horisonten är för långt borta just nu. Jag måste tänka mig den närmare. Den närmare mig. Måste bara tänka. Annat. Men först måste jag får resten av prylarna i kartonger. Göra färdigt mina sammanställningar. Skriva den där rapporten. Ta mig till slutet av månaden och sedan förbi. Den första horisonten.
Jag tänker börja simma igen sedan. Kommer ju närmare. Det blir lättare. Gå till jobbet. Göra matlådor. Upp utan att snooza en timme. Säga ja istället för nej. Le utan att någon påminner mig om det.
Jag har börjat förstå att det inte är så dåligt att förlora sitt hopp. För när man tappat det förstår man att det kanske inte var rätt sak man letade efter. Hoppades på. Att det kanske var precis den där drömmen som gjorde målet omöjligt. Att drömmar kan vara för stora. Att mindre kan vara bättre (inte ofta, men ibland). Jag vet ju att i vardagen kan det lilla vara det bästa. Det operfekta mest värdefullt. Jag tror att det kan vara likadant med drömmar. Tror jag fattat det nu. Så när månaden tar slut ska jag börja drömma mindre. Leva mindre. Vara mindre. Leva mer.
Den här senaste dryga veckan, sedan jag gick på den där visningen, vann budgivning och skrev på papper, har både krupit och virvlande skuttat fram i en mullrande turbulent virvel. Det har skaffats lån och mäklare. Skrubbats, piffats och fotats. Svurits, mätts och ångestsnyftats. Okej, det där sista hittade jag på. Att gråta är ungefär det enda jag inte ägnat mig åt och nu på morgonen har jag varit på banken och lämnat in papper som ska göra att en nätt summa pengar rings över till mäklarens konto lagom till lunch. Till följd av detta har ungefär 30 % av min stress och ångest lämnat min kropp. Återstående 70 % lär jag få leva med till början av oktober, då jag får reda på hur väl visning och försäljning faller ut.
Nu ska jag försöka arbeta mig igenom någon av de högar som ackumulerat sig på mitt bord den senaste tiden, innan jag beger mig iväg på troligtvis mardrömslik tillställning med hundratals gråa byråkrater. Tråk!
Banker är onda, onda organisationer som profiterar på små människor som jag, helt utan omtanke för svaga nerver och ett hjärta som tycker att alla summor över miljonen är för stora för att riktigt förstå hur stora. Jag hatar banker. I alla fall i dag. Min lägenhet däremot, den jag bor i nu alltså, hatar jag däremot inte. Just nu gillar jag den faktiskt ganska rejält mycket. Den är nystädad och fin och stor och jag kommer att sakna den. Och så har jag grav ångest över att jag kanske inte kommer att lyckas få den såld på jättelänge och att jag nästan inte kommer att få något för den och att jag kommer att bli pank och bankrutt och förlora jobbet och båda lägenheterna och bli misslyckad och tvingas flytta hem till mamma och alltså vilja dö och säkert också dö till slut. En bruten människa. Med brunt hår som hon inte riktigt lär sig att gilla. Ungefär så. I övrigt är allt toppen!
Lite nervigare och mörare än vanligt har jag återvänt från landet. I pauserna, och när den knapphändiga mobiltäckningen så tillät, ägnade jag mig åt att bjuda på en lägenhet. Jag fick den inte. Var bara villig att lägga halvlarvigt med pengar, inte helgalet mycket. Så vinner man inte budgivningar i Stockholm. I dag blev det ett par nya visningar och en ny lägenhet jag gärna vill ha. Vi får se hur det går. Tror tyvärr att antiklimaktiska avslut kommer att bli min nya grej framöver.
På väg till den första visningen blev jag för första gången i mitt liv kallad jävla kärring. Detta av en liten brud i tunnelbanan som ville ha tolv spänn att lägga mot en ny åkremsa. Hon pratade väldigt snabbt och väldigt mycket och när jag sa att jag inte hade tolv kronor blev hon oväntat upprörd och skrek att jag inte skulle ljuga. Och sen det där om att jag var en jävla kärring. Jag tror att det här någonstans var meningen att jag skulle bli lite rädd, men det blev jag inte. Bara något perplex. Någonstans har jag klivit över gränsen från att vara den som säger jävla kärring till att vara en jävla kärring. Oväntat! Och ett än tydligare tecken på att jag numera är vuxen än det där om att nästan aldrig bli kortad på systemet. Det kändes lite stort.
Nu ska jag knyta på mig ett mentalt förkläde och förbereda mat till imorgon kväll då det kommer en hel hög hungriga människor som väntar sig att bli utfodrade. Muglahi-kyckling med kryddris, sallad och nybakat bröd hade jag tänkt bjuda på. Sen plommonpaj med vaniljglass. Förbereda mat, förresten. Det känns också hysteriskt vuxet.
Jag ska ut på landet, på kurs, en hel vecka. En sådan där som ska göra en till en bra ledare som kostar skitmycket pengar. Pengar jag får dåligt samvete av att tänka på, eftersom jag på senaste tiden kikat lite efter annat jobb, nu när jag har ny chef som jag gillar och arbetsuppgifter som passar mig. Men jag håller på att bli gammal och kan inte kosta på mig att fastna. Jag har ju planer och drömmar. I alla fall borde jag ha det. Så jag letar. Och åker på kurs i obygden som ska göra mig till en bättre människa.
Jag var och tittade på en lägenhet i dag. Den var fin. Precis en sådan jag vill ha. Ungefär där jag vill ha den. Tyvärr var det en massa jävla par där och kollade. Det är väldigt svårt att slåss mot par när man ska köpa. Mot två är jag fattig, hur man än vänder och vrider på det. Så länge njuter jag av att ha 200×180 centimeter säng att vräka mig i alldeles själv. Så många sängcentimeter kommer det att dröja länge innan jag har råd att ha igen. Jag kommer att sakna dem.
Ps. Så är kommer jag att göra när jag är ensam i skogen.
