Det porlar i mina element när jag drar upp värmen. Som ett sånt där vattenfall folk köper i exotiska inredningsbutiker, eller typ på Rusta. De behöver luftas, men jag vet inte hur man luftar. Så jag låter bli. Låter dem porla och låtsas att jag är vid havet, fast jag ligger mitt i min stora säng i min nymålade lägenhet i mitt hörn av Söder.
Min lägenhet är så fin nu. Så slät och ospikad och ny. Plötsligt är väggarna bara mina. Inga hål längre från sänglampan som satt uppmonterad när det bodde en två meter lång ljustekniker här istället för jag. Inga flisor i dörrkarmarna eller hål i fönsterbrädan. Bara mitt och slätt och vitt. Inget sitter i väggarna. De är redo för nya minnen.
Jag vill göra minnen. Vill ta mig bort från dagar och veckor och månader som forsar förbi obemärkt. Vill hitta saker som fastnar i väggar och livsväv. Det talas om en resa till fjärran länder över nyår. Mitt konto säger halt och ett ögonblick, men kropp vill åka! Jag behöver något annat än det vakuum jag levt i allt för länge. Behöver. Något. Någon som gör avtryck.
Den här gången var det skorna. Ibland behövs det inte mer för att paniken ska komma vällande. Det där välbekanta ”Det här funkar inte!”. Jag vet att det inte får räcka med ett par skor. Logiskt. Men vad är logiken. I praktiken? Inget.
Min lägenhet är kal och tom nu. Kartonger överallt. Saker som stirrar. Som väntar. Saker precis som jag. Som är undanpackade och bortglömda. Som väntar på att någon ska se dem. Att någon ska vilja använda dem igen. Det är nog den största skammen. Att erkänna att ensamheten själv vissa kvällar är som en skärva glas. Som en nål. När allt som finns är vita väggar och kartonger. Inget bakom, inget framför. Ett vakuum av hopplöshet. Ett skal som blir tunnare och ingenting inuti när det rämnar.
