Damm, dagdrömmar och drönande

Jag var så himla effektiv på jobbet i går att jag knappt ids arbeta alls i dag. Det känns liksom som att jag redan presterat allt någon kan förvänta sig på en arbetsvecka. Ganska ofta sitter jag mest och stirrar ut i luften på jobbet (det finns periodvis inte så mycket att göra och ibland så mycket att knäna blir till gelé). Det finns så mycket intressant i luften att stirra på. Sen flyger djävulen i mig och jag jobbar som en demon ett par timmar. I dessa små stim av effektivitet kan jag ofta producera lika mycket som andra gör på en hel arbetsvecka. Jag kan vakna upp som ur trans och bli lite imponerad av mig själv faktiskt. Sen fångar ett dammkorn mitt intresse och så var det färdigjobbat för den veckan.

Självklart är det här inget jag brukar tala om för min arbetsgivare. Eftersom jag presterar det som förväntas av mig, och ofta precis lite mer, är det aldrig någon som intresserar sig för att ta reda på hur mycket jag skulle kunna göra om jag valde att göra lite oftare. Det ledsamma i situationen är att jag en gång i tiden faktiskt alltid producerade, från tidig morgon till sen eftermiddag eller kväll. På den tiden var jag tillräckligt naiv för att tro att det var bra. Att det var något som kollegor och arbetsgivare skulle uppskatta. Efter att i månader levererat långt mer och långt bättre än min roll krävde började jag undra när någon skulle komma med det där tacket jag gick och väntade på.

Aldrig, visade det sig. För det är ingen som vill vara kollega med en överpresterare. Inte ens chefen. För om jag kan göra på mycket på så lite borde ju de också kunna. Egentligen mer, i alla fall med tanke på de pengar de tjänar. Så det kom aldrig något tack och jag upptäckte damm, dagdrömmar och drönande. Ibland sköljer en liten våg av dåligt samvete över mig. Jag kan ju så mycket mer än jag gör. Tyvärr är jag tillräckligt lat och dålig som människa för att inte drunkna under den där vågen. Jag sitter stilla med blicken fäst på bildskärmen i väntan på ebb. Sen blir det helg, som nu, och jag går hem och tänker inte mer på saken.

I kväll ska jag förresten lyssna på allas vår Skräpclown för första gången på evigheter. Känns härligt retro. Förutom vägen hem.

Den där förbannade jävla kragen

Jag har semester och trots att jag borde gör jag ingenting vettigt. Inte för att det här är något nytt. Jag kommer in i ett sånt här humör och vill bara dra ner persiennerna och gömma mig för världen. Det är bara det att jag är så trött på det. Jag är så trött att inte kunna bestämma själv vad jag ska göra och hur jag ska känna. Det är som att jag kapitulerat. Låter någon annan inom mig än jag själv bestämma. Jag har till och med börjat göra listor. Detaljerade listor med saker jag ska göra. Sen sitter jag där med listan och tittar på den och gör det inte i alla fall. Tänker att ”Sån här vill jag inte vara!” och jag vet att det är upp till mig själv att vara något annat. Men jag gör inget annat än tänker det.

Det sjuka är att jag är fullt medveten om att det bara är att göra. Det behövs inte funderas och ältas och analyseras. Bara göras. Och om jag gör är det inte så jävla svårt alls faktiskt. Jag är en jävligt kompetent och effektiv person. Men ändå rullar jag över på andra sidan och bara gör inte. Jag vet inte vad jag ska skylla på längre, heller. Det finns ingenting. Ingen stress. Ingen trötthet. Inget som står emellan. Och ändå tar jag inte itu med skiten. Som om jag lider av någon sorts mental förlamning. Som om jag är rädd att vara någon annan än den här såsmänniskan jag gått och vant mig vid. Som att det först blir verkligt när jag faktiskt försökt och misslyckats. Som om det inte räknas om man misslyckas utan att ens ha försökt. Men det räknas ju. Jag mår ju precis lika dåligt. Fast jag ogillar mig själv lite mer.

Ibland önskar jag att jag hade någon som kunde säga åt mig att göra saker. Gå upp! Tvätta håret! Plocka ur diskmaskinen! Gå till posten! Handla! Städa! Köp tvättmedel! Gå och träna! Laga mat! Gå ut med soporna! Det är som att jag förlorat auktoritetskomponenten i min hjärna. Som om det bor någon jävla tonåring där inne som ständigt svarar Sen! när hon menar Aldrig! (jävla skitunge). Det är så tröttsamt och inte kan någon göra något åt det utom jag.

Om det inte varit så att jag faktiskt mår ganska apdåligt av det här hade det kanske inte varit så farligt. Men nu gör jag det. Jag sitter ju och tittar på medan jag bryter ner mig själv. Jag sitter liksom inlåst i ett litet rum i mitt huvud och funderar på om livet verkligen är värt att leva när hon som bestämmer där ute är en sån jävla idiot. Det är så otroligt destruktivt och det enda jag kan göra är att rycka upp mig och ta mig själv i kragen. Jag vet ju att det går. Jag har gjort det förut. Jag minns bara inte hur. Man får tag i den där jävla kragen.

Grå, gråare, gråast

I dag äter jag pasta till frukost (orkar inte handla), blir överlycklig när jag otippat hittar ett paket tamponger i köket (orkar inte handla) och längtar efter ett väder som är lite mindre grått och blåsigt. När det är så här finns det inte så mycket annat att göra än att dricka te, läsa böcker och vara olyckligt distansförälskad. Städa kanske, men det orkar jag inte heller.

Förresten önskar jag att Hanna och jag hade samma killkompisar. I så fall skulle mina problem vara lösta nu.