A little death around my eyes

Jag kände en sådan oerhörd dödsrädsla i kväll. Plötsligt bara. Blev helt kall och fick tårar i ögonen och fylldes av myllrande ångest. Rädsla för döden alltså, inte dödsprocessen. Insåg så påtagligt att jag vill inte lämna den här världen. Står inte ut med tanken att allt kommer att fortsätta och att jag inte får vara med. Oavsett vad jag gör och vad som händer kommer den dag komma då världen fortsätter utan att jag gör det. Och jag kommer aldrig att veta vad som händer sen. Som om den bästa bok man läst slutar mitt i. Eller när favoritserien avslutas med en cliffhanger. Sådan är döden. Det tycker jag suger.

Utan att finnas till

Det är en prövning. Jag har bara svårt att förstå varför. För vad. Att gå upp varje morgon. Leva en dag som den förra. Enda skillnaden i nyanser. Sedan kväll och natt och så morgon igen. Och igen, igen, igen.

För varje dag som går känner jag mig mindre som en människa. Kan snart inte känna mig mindre som en människa. Bara något som vaknar, somnar och vaknar igen. Slutat vara någon. Får för mig att det som gör en människa är hennes plats i mänskligheten. I ensamheten upphör hon att existera. Som bordet när man sluter ögonen. Att jag inte finns utan en blick. Att någon måste se mig för att jag ska vara. Och att jag inte syns för att jag inte är.

Jag sitter i mitt öppna fönster för att försäkra mig om att världen finns kvar där utanför. Det gör den. Det regnar. Droppar som faller ensamma till marken. Deras liv som mitt, tills de fallit färdigt. Jag är redo att falla, men inte att landa. Undrar om de är det. Om de har ont när de slår i marken, eller om de finner ro i att inte längre finnas alls.

Jag vet inte vad jag väntat mig, bara att det inte var det här. Att gå upp varje morgon. Att vakna. Att leva. Utan att finnas till.

Punkt. Punkt. Punkt.

I dag hade jag först en helt okej dag, även om regnet gått ifrån halvmysigt till tärande. Jag läste ut Theodor Kallifatides Kärleken, tittade på film och bakade bröd. Mådde på det hela taget ganska bra. Sen plötsligt drabbades jag av en hastigt påkommen avgrundsdjup svärta. Bara så där. Gjorde en ny lista. Om fördelarna och nackdelarna med att leva, den här gången, vilket är för sjukt för att jag ens vill gå in på det. Jag låg mitt i sängen och grät stilla. Sen, lika plötsligt, gick det över. Klev jag upp, gick på toa och mådde som vanligt.

F.ö. är tre prickar djävulens påfund. Djävulens.