Lägesrapport

I kväll blir jag bjuden på oxfilé, tillagad hemma i mitt eget kök. Jag erbjuder rödvin och ryggkli i utbyte. Jag är bortskämd. Och ja, jag har en utmärkt trevlig semester.

Skicklighet, potential och rödbetor

I dag fyllde min chef i en utvärdering av mig. Excellent, excellent, excellent, excellent, excellent. Extraordinary skill and potential. Kändes bra. För mig är prestationer kärlek.

I övrigt har jag längtat ut i solen, ätit rödbetor med chèvre och honungsrostade valnötter samt sovit lite på soffan när jag borde förbereda en workshop som borde göra mig sjukt nervös. Men jag är ju excellent x 5 och jag har temporärt slutat vara nervös.

Midnattspasta a la Vicky Cristina Barcelona

För det första. Jag är sams med systern igen. Det gör ju livet lite enklare. För det andra. Jag är förkyld. Det gör livet lite jobbigare. Inte nog med plågan av de sedvanliga förkylningssymptomen, jag har dessutom lyckats vända dygnet på ett makalöst effektivt sätt. Resultat? Någon halvtimme efter midnatt började min mage att middagskurra. Eftersom den tidigare under dagen enbart fått frukost i form av överblivna salta kex (jag har inte orkat handla) och lunch bestående av ris, soja och broccoli (jag har inte orkat handla) hade jag svårt att säga nej.

Och jag har ju då alltså inte orkat handla. Mitt kylskåp är till följd av det en öken av burkar och smörgåspålägg, med en och annan oas i form av rotfrukt eller grönsak. Översättning. Blä! Vidare är en tråkig bieffekt av förkylning (förutom slem, snor och hosta) ett mer eller mindre obefintligt smaksinne. Därför blev jag mycket överraskad när följande anrättning, som jag efter en stunds pannskrynkel slängde ihop, visade sig vara något av en smaksensation. Det ser inte ut så varken på pappret eller tallriken, men i näsan, munnen och halsen skapades små smakexplosioner som perfekt harmonierade med Woody Allens senaste. Alltså. Möt Mos midnattspasta a la Vicky Cristina Barcelona.

Ingredienser
Pasta
1 morot
1 liten squash
2 knubbiga vitlöksklyftor
Rosmarin
Timjan
Salt & peppar
1 msk smör + 0,5 msk olja (till stekning)
0,5 dl vitt vin
1 skvätt grädde
Riktigt jävla bra permesanost

Gör så här
Sätt på pasta lagom till en person. Smält smör tillsammans med olja i en rymlig panna med kant (Jag tror förresten att det är viktigt att använda just smör. Vanligtvis är jag inget fan, men den här gången gör det skillnad. Oljan gör att smöret inte bränns och osar lika lätt. Smöros = Dubbelblä!).

Skala moroten (Den jag använde var f.ö. oroande lik en slaknande penis och det bar mig emot att attackera den med potatisskalaren. Nöden har dock ingen lag.). Skär fina små morotskuber, ungefär 0,5 cm³ stora, släng dem i pannan och fräs (Såg precis framför mig hur något matlagningsmongo feltolkade och använde den panna man har i ansiktet följt av ett ilsket kattfräs. Långteftermidnattshumor.).

Grovhacka vitlöken och tillsätt även den. Skär squashen i lika stora bitar som moroten och tillsätt tillsammans med rosmarin och timjan. Låt fräsa lite rask på ganska hög värme tills det fått fin färg. Salta och peppra. Sänk värmen och slå i vin och grädde. Såsen kokar ihop och tjocknar på ett par ögonblick. Häll av pastan och rör ner den i såsen. Riv över rikligt med permesan. Ät!

Älskar du mig fortfarande imorgon?

Det var kod. För middag och sen lite mer. Precis på slutet slumpade iTunes fram The Shirelles med Will you love me tomorrow. Det blev nästan för ogenomtänkt genomtänkt för att jag skulle fungera. Tur alltså att jag hade annat att fokusera på.

Men jäklar alltså så trevligt det var att ses! Indiskt, Uppdrag granskning, hångel och resten. Konstigt nog känner jag mig något mindre kär än jag gjorde så sent som i morse. Och det är bra, tror jag. Även om det visar sig inte vara sant. Imorgon.

^{The Shirelles – Will you still love me tomorrow}

Jävla kärring!

Lite nervigare och mörare än vanligt har jag återvänt från landet. I pauserna, och när den knapphändiga mobiltäckningen så tillät, ägnade jag mig åt att bjuda på en lägenhet. Jag fick den inte. Var bara villig att lägga halvlarvigt med pengar, inte helgalet mycket. Så vinner man inte budgivningar i Stockholm. I dag blev det ett par nya visningar och en ny lägenhet jag gärna vill ha. Vi får se hur det går. Tror tyvärr att antiklimaktiska avslut kommer att bli min nya grej framöver.

På väg till den första visningen blev jag för första gången i mitt liv kallad jävla kärring. Detta av en liten brud i tunnelbanan som ville ha tolv spänn att lägga mot en ny åkremsa. Hon pratade väldigt snabbt och väldigt mycket och när jag sa att jag inte hade tolv kronor blev hon oväntat upprörd och skrek att jag inte skulle ljuga. Och sen det där om att jag var en jävla kärring. Jag tror att det här någonstans var meningen att jag skulle bli lite rädd, men det blev jag inte. Bara något perplex. Någonstans har jag klivit över gränsen från att vara den som säger jävla kärring till att vara en jävla kärring. Oväntat! Och ett än tydligare tecken på att jag numera är vuxen än det där om att nästan aldrig bli kortad på systemet. Det kändes lite stort.

Nu ska jag knyta på mig ett mentalt förkläde och förbereda mat till imorgon kväll då det kommer en hel hög hungriga människor som väntar sig att bli utfodrade. Muglahi-kyckling med kryddris, sallad och nybakat bröd hade jag tänkt bjuda på. Sen plommonpaj med vaniljglass. Förbereda mat, förresten. Det känns också hysteriskt vuxet.