Bläddra bakåt

Det är ett tag sedan jag skrev. Här. Det har liksom inte blivit så att de där små texterna jag kladdat ner på diverse lappar och i block har kommit vidare. Så där skräpar de runt. Tankar och känslor som spretar lika mycket som livet spretar.

Han som knullar med rösten ringer. Jag kuttrar ljuvt. Försöker knulla lite tillbaka, men är rätt säker på att jag misslyckas.

Sen tappade jag liksom tråden och har börjat kluddra på en planlösning. Först i 2D och sen 3D. Jag bläddrar bakåt.

Du är mycket feg, jag som ville beundra ditt mod. Är mycket mer konventionell och moraliskt undfallande än jag kunde ana. Tystnaden gjorde mig först arg, för att ilska är så mycket renare och enklare att hantera. Men jag var egentligen inte arg. När jag stannade upp insåg jag att du gjort mig besviken och att känslan av tomhet besvikelsen gav i mig nog måste kallas ledsenhet. Du är mycket feg och jag är ledsen. För jag höll dig fortfarande för högt, och det sista jag ville var att du skulle göra var att falla. Duns!

Mer kludd sen. En sol med svärtade strålar som slår ned åt vänster. Eller kanske är det hårt regn. Hur som helst ser det surt ut. Vänder blad.

Din böjda rygg.
Bräckligheten när du lämnar.
Då älskar jag mest.

Så är det.

Det jag inte vill ha
Är verkligare
Än det jag vill
Viktigare
Har funnits med mig längre

Så är det också.

Tvinna dig fast i min ryggrad. Som ett rep. Smält med mig. Väx i mig med din styrka. Bär min svaghet. Av lust. Och kraften att vara stark åt någon annan.

En önskan svår att släppa. Bläddrar bakåt.

Kastanjens knoppar, läser jag, är fuktiga och stora som knutna nävar. Jag minns att jag satt på en buss när jag skrev det. Att jag försökte formulera liknelsen, men hur jag än försökte lät det bara som jag skrev om snoppar, inte om våren. Så jag gav upp. Ritade en snoppknopp som exploderade över sidan och gick vidare med mitt liv.

På fiskbensparketten ligger kläder vällustligt utslängda. En snitslad bana genom hall till säng, som vore de avskalade mellan dörr och knull. Så är det emellertid inte, bara lämningarna från min vanliga avklädningsrutin. Något av tonåringen finns alltid kvar.

Så ser det ut just nu också. Ibland gör bakåt eller framåt ingen skillnad. Jag lovar inte bättring på bloggfronten, men jag lovar att försöka.

^{Ps. Pappren är inlämnade till Tingsrätten, så dem kan jag inte längre skylla på. Jag tror det kommer att gå rimligt bra. Vårt arbete har varit gediget.}

Nu faller löven som vi log inunder

Nu faller löven som vi log inunder. Vår sommar blev höst. Tog slut. Gick över. Övergick i något annat. Något ensammare. Som grenen kal. Som kylig vind.

Det är då

Det är när man inte väntar sig det som ledsenheten överrumplar. När man tittar tillbaka i kalendern och ser alla de där träffarna som planerats, passerat och förpassats till minnet. Jämför med kalendern nu och inser att man saknar något. Det är då. Det gör ont.

Molnen rusar över himlen idag

Molnen rusar över himlen idag. Solen är blek. Bussen går sakta. Livet viner. För en sekund har jag redan glömt, berör mig inte alls. Nästa sekund har jag inte glömt. En ny tröja gör inte en ny människa, nya minnen. Den gör bara lite varmare när hösten blåser genom jackan. Blåser hud kall, som hjärta. På skylten utanför fönstret en ledsen gubbe och en glad. Hade kunnat vara jag, så kluven. Delad trasig.

Minnesspår

Jag är någon att projicera längtan på, är van att ha det så. Jag blir den du vill att jag ska vara, en kärlekskameleont. Att vara någon annan är allt som finns kvar, när man själv inte har något själv att dela med sig av. Så ta det du önskar, säg vad du behöver och jag ska ge och ge. Bara du inte vill ha mig, ska jag dela det.

Nästa spår. Minnesspår. Köttgryta i kväll igen. Vin var meningen. Det blir aldrig som det är meningen. Blir högra hörnet i soffan och filt.

^{Trentemøller – Miss you}

Jag kände mig alltid som en tillfällig lösning. Därför blev jag aldrig överraskad. Hade räknat med tårarna, lika ovälkomna som väntade. Ibland är ett vi viktigare än rätt vi, speciellt när det är höst som går mot vinter och när grannarna som flyttat in i lägenheten mitt emot är två och är det så där tydligt att det kan få ett nyblivet singelhjärta att brista. Om det kunde brista.

I’m just a straight man who likes sucking cock

När jag gick ut på torget slog den kalla vinden mot mig. Slog det nya spår podden just valt emot mig. Tog andan ur mig. Det är så lätt att fylla den med minnen. Med mening. Musiken. Den där låten som påminner så mycket om det där andra. Ett ögonblick som fastnat. Blivit till en sylvass skärva av glas att skära rakt igenom med en första ton. In under huden. Att fastna innanför. Aldrig sluta värka. Vid minsta tryck.

Min lägenhet är kal och tom nu. Kartonger överallt. Saker som stirrar. Som väntar. Saker precis som jag. Som är undanpackade och bortglömda. Som väntar på att någon ska se dem. Att någon ska vilja använda dem igen. Det är nog den största skammen. Att erkänna att ensamheten själv vissa kvällar är som en skärva glas. Som en nål. När allt som finns är vita väggar och kartonger. Inget bakom, inget framför. Ett vakuum av hopplöshet. Ett skal som blir tunnare och ingenting inuti när det rämnar.

Det är en konstig känsla att vara så normal om dagen. Att passa in och trivas och tycka att allt är okej. Och sedan vissa kvällar, som i dag, sitta fast mitt i tomheten. Att vänta på den dag jag vill ha mer och samtidigt tycker att jag förtjänar mer. Allt jag vill ha. Inte bara önska. Det är konstigt. Men det känns som att det är på riktigt. När jag slutar att tänka på hur det borde vara. På riktigt.

Jag saknar mina bloggbrudar

Jag är trött på nästan allt som skrivs just nu. Framförallt det som skrivs av mig. Känner för bilder istället. Kanske foton. Eller kanske för att plocka fram stafflit igen och gegga lite. Ord tilltalar mig inte längre, eller så är det verkligen alla bloggar som blivit precis så tråkiga som jag läser dem. Det känns som att glädjen är borta. Det oförstörda. Eller så är det bara jag. Som om jag någonsin varit oförstörd. Men är inte allt bara pretentiöst och meningslöst? Var det någonsin något annat? Jag vill minnas det.

Det visar sig att mamma trots allt följer med imorgon. Hon ringde och drämde ner fotfan rätt hårt i marken och nu är det bara att gilla läget. Men jag sa att hon fick vänta på mig i parkeringsgaraget. Hon kan glömma att hålla mig i handen bara för att. Fast skjutsa kan hon få göra. När jag har ont.

I tunnelbanan imorse kände jag plötsligt doften av honom. Kaplam! rätt i mellangärdet satt den. Jag fick bilder av hur han går runt med rakapparaten mot hakan och hummar och liksom gungar på trampdynorna samtidigt som han spexigt fladdrar med ögonbrynen åt mig. Jag saknar sånt. Saknar hans lukt. Till och med när den sitter i en slätkindad tonårsgrabb i tunnelbanan. Går sådant någonsin över?