Hjälp

Nu behöver jag alla era bästa (Spotify-) låtar som doftar lite lagom höst. Höstpepp eller höstdepp är samma lika. Tipsa tipsa, jag ligger på sjukhus och ruttnar för fasiken!

Jag fyllemessar, alltså finns jag

Det börjar bli höst, men i mig stiger saven efter en själslig vinter. Jag skrev det att ölivet gjort mig gott. Så är det. Varken tandåkommor eller de katastrof-anhopningar som blivit legio på mitt jobb har lyckats rubba ron. Jag lyssnar igen. Lever i alla fall en smula. Och i lördags när jag tog en oväntat bra aw med oväntat roligt folk sa mina ben åt mig att linda dem om någon och hiva in.

Tyvärr var omständigheterna sådana att min hjärna kände sig nödgad att kliva in och göra detta infall till intet, men ändå. Bara att det fanns där känns outsägligt hoppfullt. Att det faktiskt finns smarta, trevliga människor i världen som får mig att vilja linda benen om och dra nära. På vägen hem sa min ölhjärna åt mig att delge bästaste fröken om detta i ett inte allt för smickrande sms. Detta är så klart först och främst förödmjukande, men på sitt sig också ett gott tecken. Jag fyllemessar, alltså lever jag.

(Och så en oerhört optimal låt att missbruka i höst på det. Klick klick.)

Alive

^{Kid Cudi – Alive (ft. Ratatat)}

Ölivet har gjort mig gott. Mer om det senare. Innan jag äntligen tumlar i sängen måste jag bara blogga den här lilla finingen. Kid Cudi gör det bäst för mig just nu, här tillsammans med Ratatat. Haffa!

Större än kärlek

^{Jens Lekman – The End of the World Is Bigger Than Love}

Vissa bokstäver är populärare än andra. M till exempel. Men inte lika populär som S. Andra lämnas kvar fast de inte är knepiga som Q, X och Z. K till exempel, som i kärlek. Ingen bryr sig om K. Det är sånt man märker är man sitter och petar runt i iTunes längre än normalt.

Jag är dygnvändare igen. Människoundvikare. Det känns som att jag kommer att spricka om någon petar på mig. All min energi går åt till att hålla ihop och räkna ner inför fredag. Som om en vecka i enskildhet på en atlantklippa kommer att vara det som fixar mig, men ändå. Jag har fått för mig att det här är skillnaden mellan att vara och icke vara. Då är det viktigt. Så jag håller ut. Åker till sjukhuset och klappar äldsta kinden. Tar en öl och låtsas att allt kommer att ordna sig.

xxxo

^{m.i.a. – xxxo}

Jag springer igen. Jag är inte direkt någon stjärna, men det börjar kännas bättre. Nästan lite roligt. Det där behovet börjar landa i kroppen, och det inte längre bara gör ont och är skitjobbigt. Jag hade nästan glömt hur det kunde vara.

Dessutom känns det som att jag springer bort lite crazy för varje steg, vilket ju inte heller direkt skadar. Jag har en hel del att bli av med, ska gudarna veta. Just nu hjälper M.I.A. mig på ett utmärkt sätt. Och Uffie.

Mitt förlorade tempus

Det är alltid vad jag ska göra imorgon, eller vad jag borde ha gjort igår. Som om jag inte har något inflytande över det däremellan. Som om nuet inte fanns. Som om min värld saknar presens.

Det är lustigt egentligen, när jag ser det på lite avstånd. Det är alltid likadant när jag är här nere. Känslan av att inte ha kontroll. Som om jag inte själv äger mitt liv. Mina tankar. Mina handlingar. Som finns det en kraft utanför mig själv som drar i mina snören.

Med det finns ju inga snören. Jag kapitulerar helt inför något jag vet inte är verkligt. Ändå lutar jag mig tillbaka och låter mig förlora. Ger upp fast jag vet att jag inte behöver. Jag gör det ju mot mig själv, det är det jävliga. Med brått mod. Att veta det och ändå göra det är bortom min fattningsförmåga.

Sitter tyst och väntar på att bli räddad, men avböjer varje gång någon erbjuder hjälp. Fortsätter att spela stark fast det redan är konstaterat att jag är svag. Det är ingen skam i det. Egentligen. Svagheten. Att behöva. Men när det är jag som behöver är det annorlunda. Egentligen mest för att jag aldrig lärt mig att ta emot, tror jag. Men hur gör man det när man fyllt 30 och slutat låta folk försöka?

När de har slutat försöka. När alla andra plötsligt har riktiga liv som fyller deras dagar. Jag kan inte riktigt skaka av mig känslan att jag är hon som blev lämnad kvar. Hon som står upp när musiken tystnar och undrar vad sjutton som hände med alla stolarna.

Samtidigt vet jag att musiken egentligen inte alls tystnat. Världen finns fortfarande. Den rör sig, tumlar och pulserar som den alltid har gjort. Det är bara jag som inte just nu orkar jaga den. I saknaden låter jag mig själv inbilla mig att den inte längre existerar. Och vad jag märkt kommer inget gott till den som väntar. Bara surmulen ensamhet.

I armarna på ett antiklimax

Jag fick en känsla. Kände mig sviken. Jag läste ett ord eller ett par och tolkade fram ett svek. Utan egentliga belägg. Men känslor behöver inte belägg. Trivs faktiskt påtagligt ofta bäst när det inte finns belägg. När de får utrymme att svälla och ta över varje fiber och varje skrymsle i en hjärna som råder brist på något vettigt att hänga upp vettvilligheten på.

Jag var arg och kände att vin och bara vin kunde hjälpa mig. Så jag drog på mig de högsta klackar jag har, vinglade ut i slasket och rätt i armarna på ett antiklimax. I och för sig ett av de trevligaste antiklimax jag någonsin upplevt, men lika fullt en hämdkväll som blev en tummetott.

It’s a pie thing

Idag har en vacker blondin bjudit mig på paj. Jag bjöd på översaltad kolja och kände mig lite i underläge.

Puckon och högresta skägg

Eftersom jag lider av någon sorts social störning som gör att jag tycker att sångaren i Friska Viljor är ungefär det snyggaste som någonsin satt på sig ett par skor hade jag ikväll den dåliga smaken att lura med älskade Chris till Debaser, inklusive 45 oerhört kalla minuter i en snödriva för att komma in. Med fem stärkande kortisontabletter och så starka antihistaminer som möjligt snurrande i kroppen gjorde jag mitt bästa att hänga med i gunget. Chris gav upp och gick åt sidan efter en stund, men jag uthärdade till förmån för utsikten. Det var bra, så klart, men jag klarar inte riktigt av hundra förväntansfulla flickansikten med bandkåtma i blicken. Blir sån jävla groupievarning på hela grejen och allt liksom förstörs. Orka lusta efter killar i band, liksom. Jag har hjärna. Och en högerhand.

Därför valde jag att ta en kisspaus och därför såg jag äntligen de desperata messen från Chris. Blodtrycksfall. Yrsel. Svimningar. Lämnat dina grejer hos killen i kassan. Sånt. Hos mig så klart omedelbar våg av dåligt samvete, telefonsamtal från toabås, sen en joggingtur upp till Slussen och hemlotsning med många klappar men bara tänkta förlåt.

Det var det där med högresta skägg. Man ska inte jaga dem, då går det bara illa. Så jag drar av mig min för djupt urringade klänning och smyger i säng istället. Vårdar mina utslag och låter någon annan ta hand om stockholmsnatten som aldrig riktigt var min. En Pucko till puckot.

Hit me with the mp3, bitte

^{Femme En Fourrure – Plump Bisquit}

Just nu röstar jag på Blondies 11:59

Om några veckor är det 30-årsfest hemma hos mig. En och annan som känner mig via bloggen lär svänga förbi, men ni andra kan också få vara med på ett hörn om ni vill.

Hur hur hur? undrar du. Förutom sprit, mat och gäster är helt klart musiken den viktigaste ingrediensen för en lyckad fest. Tipsa mig om din absolut bästa festlåt. Finns den på Spotify lovar jag att spela den under kvällen och tänka på dig. Tusen tack!

Stilla till höger

Jag sitter med klegg på ögonfransarna med syftet att kunna gå upp på morgonen utan att se ut som en levande död. Det svider när lite av klegget letar sig in i ögonvrån. Tänker att väteperoxid aldrig kan vara bra för hornhinnor. Biter ihop. Mörka fransar kan vara värt milda frätskador.

^{Golden Silvers – Magic Touch}

Min kropp är rastlös just nu. Den är ovan vid mörker. Nyvan vid ensamhet. Ligger stilla till höger i sängen för att inte störa. Att vänja till går så mycket snabbare än att vänja av. Vänja om. Stänga av.

Jag har inte lärt mig natten än. Blinkande ljus, pulserande bas, ögon att drunkna i. Det känns främmande att ge sig hän på ett dansgolv, så jag gör det inte. Jag ler och kramar mina vänner istället. Kommer på tusen orsaker till varför inte han, eller han och absolut aldrig han. Är lite rädd, tror jag. Att misslyckas. Att jag inte är värd mer. (Har jag inte kommit längre?)

Om ett par veckor fyller jag 30. Det fruktar jag inte.

Minnesspår

Jag är någon att projicera längtan på, är van att ha det så. Jag blir den du vill att jag ska vara, en kärlekskameleont. Att vara någon annan är allt som finns kvar, när man själv inte har något själv att dela med sig av. Så ta det du önskar, säg vad du behöver och jag ska ge och ge. Bara du inte vill ha mig, ska jag dela det.

Nästa spår. Minnesspår. Köttgryta i kväll igen. Vin var meningen. Det blir aldrig som det är meningen. Blir högra hörnet i soffan och filt.

^{Trentemøller – Miss you}

Jag kände mig alltid som en tillfällig lösning. Därför blev jag aldrig överraskad. Hade räknat med tårarna, lika ovälkomna som väntade. Ibland är ett vi viktigare än rätt vi, speciellt när det är höst som går mot vinter och när grannarna som flyttat in i lägenheten mitt emot är två och är det så där tydligt att det kan få ett nyblivet singelhjärta att brista. Om det kunde brista.

7.37 minuter du aldrig vill ha tillbaka

Skriet – Ben & Hjärtan

Den här låten är så oerhört bra i dag. Vänner, jag tror vi måste köpa skivan. Det gjorde i alla fall just jag.

Top 100 00-tal (hade inget bättre för mig)

Så där. En liten lista från mig som från alla andra. 00-talets bästa hittills. Typ. Jag begränsade mig till sådant som fanns i mitt huvud eller min iTunes, orkade liksom inte vara duktigare än så. Ju längre ner i listan man kommer, desto mer ostrukturerad blir den. Det är någonstans strax efter 30 som ordningen fallerar. Orkade inte längre än så, det är ju efter midnatt, gudbevars. Sovdags alltså! Puss puss.

1. Antony and the Johnsons – Fistful of Love
2. M. Ward – Poison Cup
3. Håkan Hellström – Nu kan du få mig så lätt
4. Thåström – Fanfanfan
5. Tom Waits – Green Grass
6. Beck – Everybody’s Gotta Learn Sometimes
7. Martha Wainwright – Bloody Mother Fucking Asshole
8. Antony and the Johnsons – Cripple and the Starfish
9. The Cure – The Only One
10. Olle Ljungström – Kaffe och en cigarett

11. Glasvegas – Fuck You, It’s Over
12. Arab Strap – Stink
13. Neko Case – Hold On, Hold On
14. Silver Jews – My Pillow Is The Threshold
15. Håkan Hellström – Kärlek är ett brev skickat tusen gånger
16. Broken Social Scene – Lover’s Spit
17. Detektivbyrån – E18
18. Malcolm Middleton – Devastation
19. Merz – Verily
20. The Knife – Pass This On

21. CocoRosie – Beautiful Boyz
22. Bill Callahan – Night
23. Daft Punk – Something About Us
24. AIR – Cherry Blossom Girl
25. M. Ward – Post War
26. LCD Soundsystem – Someone Great
27. Jay-Z – 99 Problems
28. Martha Wainwright – Bleeding All Over You
29. Nick Cave & The Bad Seeds – Sweetheart Come
30. Tori Amos – A Sorta Fairytale

31. The White Stripes – Seven Nation Army
32. The Flaming Lips – Do You Realize??
33. The Avalanches – Since I Left You
34. Feist – Past in Present
35. Cat Power – Shaking Paper
36. Elbow – Grounds for Divorce
37. Amy Winehouse – Back to Black
38. The Cardigans – You’re the Storm
39. Arctic Monkeys – I Bet You Look Good on the Dancefloor
40. The Bear Quartet – Millions
41. Säkert! – Vi kommer att dö samtidigt
42. Hot Chip – Boy From School
43. Hello Saferide – Leaving You Behind
44. Daft Punk – Digital Love
45. M.I.A. – Paper Planes
46. Lily Allen – Littlest Things
47. Kings Of Convenience – I’d Rather Dance
48. Indigo – Losing You
49. Franz Ferdinand – Take Me Out
50. Missy Elliott – One Minute Man
51. Richard Ashcroft – A Song for the Lovers
52. Phoenix – Lisztomania
53. Röyksopp – What Else is There?
54. The Postal Service – Such Great Heights
55. PJ Harvey – This Mess We’re In
56. Nelly Furtado – Say it Right
57. Robyn – With Every Heartbeat
58. Rick Ross – Blow
59. Fiona Apple – Not About Love
60. Isobel Campbell & Mark Lanegan – Ramblin’ Man
61. [ingenting] – De svåraste orden
62. The Chemical Brothers – Shake Break Bounce
63. Baxter Dury – Cocaine Man
64. Björk – All is Full of Love
65. The Cool Kids – Cool Kids (Klever’s Ride Big rmx)
66. Death Cab For Cutie – Someday You’ll Be Loved
67. Bat for Lashes – Daniel
68. Kaiser Chiefs – Everyday I Love You Less and Less
69. Band of Horses – No One’s Gonna Love You
70. The Eels – Woman Driving, Man Sleeping
71. Anna Ternheim – My Secret
72. E-40 – Yay Area
73. Andrew Bird – Skin is, My
74. Beirut – Postcards From Italy
75. Lady Saw – I’ve Got Your Man
76. Kode9 – Nine Samurai
77. Kanye West – Through the Wire
78. James Figurine – Stranger
79. Junior Boys – In the Morning
80. Depeche Mode – Precious
81. Gorillaz – El Manana (TTC rmx)
82. Kelis – Bossy
83. Gucci Mane – Pills (Proper Villains rmx)
84. Killers – Bones (Tiga rmx)
85. The Game – I’m Chillin’
86. Kid Sister – Damn Girl
87. Justice – D.A.N.C.E
88. Friska Viljor – Oh Oh
89. Dizzee Rascal – Fix Up, Look Sharp
90. Fujiya & Miyagi – Collarbone
91. Chromatics – I Want Your Love
92. Fat Joe – Clap and Revolve
93. Goldfrapp – Ride a White Horse
94. Idlewild – You Held the World in Your Arms Tonight
95. Midlake – Roscoe
96. Hajen – Scapegoat
97. Gnarls Barkley – Crazy
98. Kano – P’s and Q’s
99. OK Go – A Million Ways
100. Queens of the Stone Age – No One Knows

Repeat

Den här låten tycker jag just nu är så bra att jag håller på att dö. Millions av The Bear Quartet.

Inte sämst

Jag har haft en riktigt bra dag. Att se M. Ward var inte sämst.
Han gör mig glad.

Istället för disken

Jag drömde att Christina och jag skrev ett bejublat debattinlägg på SvD Brännpunkt om våldtäkt. Sen att någon band mig och tvingade i mig två abortpiller för att ”rena” mig. Och det är därför man inte ska sova middag när man kommer hem och egentligen borde diska.

Förresten. Torsdag då.

^{M. Ward – Hold Time}

Två bra grejer

Två saker som kan förändra ditt liv. Det här och det här. Utan inbördes rangordning. Bra på olika sätt, du vet.

Gör mig lite extra glad idag

Oddsen är låga på att det här är låten som alltid kommer att säga sommar -09 för mig. Vi gör den fin tillsammans, eller hur?

^{Montt Mardié – Dancing Shoes}

Musik och värktabeletter

Det är skönt ibland, tänkte jag för mig själv i helgen, att liksom ha sin egen stadsdel. Där inga gamla spöken bor. Inga vänner som är ickevänner. Inte ex eller dåliga samveten eller ånger. Det är skönt. Att bara få bo. Inte oroa sig för vad som finns runt hörnet. Veta att det bara är de fina. Jag är trött på att må dåligt över saker som inte är mina att må dåligt över. Vill inte vara hon som axlar andras problem för att undvika livet. Mitt liv. Det jag ångrar vill jag ska vara mitt att ångra. Inte genom någon annan. Mina val.

Jag tog lunchen ner till Strömmen i dag. Satt på en bänk. Ensam i solen. Mot husväggen där var det varmt och skönt och lä. Mitt hörn. Under min himmel. Stilla mitt i stadsbruset. Sen gick jag till Apoteket för att köpa värktabletter. Småflirtade okaraktäristiskt med en annan Apoteksbesökare, men vågade inte annat än le och vika undan med blicken*. Kände mig som störd tablettmissbrukare. Alvedon. Ibumetin. Voltaren T. Vem köper alla tre? Men medicinskåpet var tomt och värk kommer ibland plötsligt.

^{Neko Case – People Got A Lotta Nerve}

^{* Tumregel: Ju finare jag tycker att någon är, desto snabbare viker jag undan med blicken. Tittar jag inte alls kan jag mycket väl vara kär.}

Och en gnutta spunnet socker

Lite Blonde Redhead, lite Feist och en gnutta spunnet socker. Så är Bat for Lashes senaste, som jag låtit gå varm i podden i dag. Fint! Vet inte än om det håller i längden, men vad gör det? Vårkänslor! Så känns det just nu.

^{Bat for Lashes – Daniel}

Ibland är random så jävla uppskattat

Jag vet inte riktigt vad det är med The Cool Kids som jag gillar så mycket. Typ deras kepsar kanske? Tillsammans med Mickey Factz gör de i alla fall alltid mig glad när de slumpas fram av podden. Eller datorn, som nyss.

^{Mickey Factz ft. The Cool Kids – Rockin N Rollin}

Spotify me!

Alltså Spotify, det är fina grejer. Önskar bara att jag hade haft lite mer tid att leta runt och göra listor. Jag har alltid gillat listor. Till dess har jag inget emot att få ta del av era. Harkel, host.

Älskar du mig fortfarande imorgon?

Det var kod. För middag och sen lite mer. Precis på slutet slumpade iTunes fram The Shirelles med Will you love me tomorrow. Det blev nästan för ogenomtänkt genomtänkt för att jag skulle fungera. Tur alltså att jag hade annat att fokusera på.

Men jäklar alltså så trevligt det var att ses! Indiskt, Uppdrag granskning, hångel och resten. Konstigt nog känner jag mig något mindre kär än jag gjorde så sent som i morse. Och det är bra, tror jag. Även om det visar sig inte vara sant. Imorgon.

^{The Shirelles – Will you still love me tomorrow}

I’m just a straight man who likes sucking cock

När jag gick ut på torget slog den kalla vinden mot mig. Slog det nya spår podden just valt emot mig. Tog andan ur mig. Det är så lätt att fylla den med minnen. Med mening. Musiken. Den där låten som påminner så mycket om det där andra. Ett ögonblick som fastnat. Blivit till en sylvass skärva av glas att skära rakt igenom med en första ton. In under huden. Att fastna innanför. Aldrig sluta värka. Vid minsta tryck.

Min lägenhet är kal och tom nu. Kartonger överallt. Saker som stirrar. Som väntar. Saker precis som jag. Som är undanpackade och bortglömda. Som väntar på att någon ska se dem. Att någon ska vilja använda dem igen. Det är nog den största skammen. Att erkänna att ensamheten själv vissa kvällar är som en skärva glas. Som en nål. När allt som finns är vita väggar och kartonger. Inget bakom, inget framför. Ett vakuum av hopplöshet. Ett skal som blir tunnare och ingenting inuti när det rämnar.

Det är en konstig känsla att vara så normal om dagen. Att passa in och trivas och tycka att allt är okej. Och sedan vissa kvällar, som i dag, sitta fast mitt i tomheten. Att vänta på den dag jag vill ha mer och samtidigt tycker att jag förtjänar mer. Allt jag vill ha. Inte bara önska. Det är konstigt. Men det känns som att det är på riktigt. När jag slutar att tänka på hur det borde vara. På riktigt.

Dumheter

Hade jag skrivit något innan jag åkte hade kanske någon trott mig. Som det är nu inser jag att det är för mycket begärt. Fast det är sant. Det fanns ingen baktanke. Inte ens en vanlig tanke, rakt framifrån. Jag visste inte ens om han skulle vara i stan, absolut inte om han skulle gå. Det hade ju inte med mig att göra. Vi har inte haft någon kontakt alls sedan november. Eftersom jag inte kan låta bli att tänka på honom i smyg på avstånd kom jag fram till att det var klokast så. Att gå vidare utan att snegla bakåt.

Så jag kom till Göteborg och festival utan mer än en flyktig tanke på förra året och med målet att göra det här till ett helt eget. Det började bra. Boende hos en kompis, hennes pojkvän och ett annat par tycktes det bli en lugn historia, utan mycket gemensamt med fjolårets utsvävningar. Halva den första festivaldagen förflöt mycket riktigt i stillhet. Lite öl och vänner som slöt till, föll ifrån och slöt till igen.

Sen ringde telefonen. Mellan Franz Ferdinand och The National. Han. Bara så där. Vill ni inte komma bort och vara lite sociala? löd hans fråga. Att inte vara förberedd innebär att inte vara förberedd. På ett svar. En reaktion. En känsla. På hur ansiktets sköra fasad ska hålla eller rämna. Vi sitter längst bort till vänster, borta där man köper ölen. Kom hit! fortsatte han. Så vi gick dit. Med en klump i magen förvisso, men gick gjorde vi. Under ett träd kramades och skrattade vi (han avspänt, jag ansträngt). Nästa spelning skulle snart börja och vi hann inte säga mycket.

Jag minns knappt vad vi pratade om, bara att det nämndes något om efterfest och att han var vacker utan att vara vacker, precis som han brukar vara. The National skulle börja spela och vi sa Hej då! och jag började genast tänka när, när, när och hörde inget mer av musiken den dagen. Kunde bara undra vad det här betydde. Och att jag behöver, måste få ligga och att jag inte vill ligga med vem som helst utan just med honom och att jag kanske kanske skulle få ta på honom igen.

Jag gick i en dimma av tankar jag försökte att inte tänka, men inte kunde låta bli. Bara Sigur Rós kunde för en stund nå igenom bruset av hud och armar och läppar och ögon och händer och en annans bultande hjärta mot mitt. Sen blev det faktiskt efterfest, men först när alla andra började gå, vilket gav en stämning en bit över gränsen till avslagen. Mitt hörn av soffan kändes osannolikt stelt och förvirrat. Är det här allt? tänkte jag och smuttade på en allt för stark drink. Sen tyckte han plötsligt att det behövde blandas en ny drink trots att ingen behövde någon drink och att jag skulle hjälpa honom med det.

I köket skar jag så lime och pressade juicen genom mina fingrar i ett glas med is och rom. Han stod bredvid mig och log och jag låtsades alls inte förstå. Jag låtsads som att mitt hjärta inte slog en volt när han rörde vid min axel. La i en isbit till. Rörde om. Sköljde av kniven. Jag låtsades fortfarande kunde andas när han lätt snuddade vid min kind, hals och käke med sin hand. När han med sina fingrar mot min haka drog min mun mot sin. Det var inte självrespekt som fick mig att avbryta innan det gått särskilt mycket längre än så, snarare girig självbevarelsedrift. Jag ville mer. Tänkte inte nöja mig med något hastat i köket medan det satt folk i vardagsrummet och försökte att inte lyssna. Istället gick vi ut på balkongen, där vi slog oss ner på varsin stol, knä mot knä. Den här tävlingen vinner du varje gång, sa jag. Vilken då? undrade han. Den om att se varandra djupt i ögonen utan att slå ner blicken. Och det gjorde han. Antagligen för att mina ögon bara är ögon, medan hans, åtminstone tillfälligt, var bärare av allt mitt hopp och all min längtan.

Resten av helgen är ett töcken av kyssar, händer och blå ögon som bli svarta i mörkret när han viskar hur han saknat och hur han älskar att vara precis där, inuti. Och sedan vara bara vänner, säga Hej då! och Vi ses! utanför en pizzeria. Och sedan tårar och tåg för mig och inte en ytterligare tanke för honom.

Ibland är livet för vackert och fruktansvärt komplicerat och orättvist för att vara värt att leva.