Jag är någon att projicera längtan på, är van att ha det så. Jag blir den du vill att jag ska vara, en kärlekskameleont. Att vara någon annan är allt som finns kvar, när man själv inte har något själv att dela med sig av. Så ta det du önskar, säg vad du behöver och jag ska ge och ge. Bara du inte vill ha mig, ska jag dela det.
Nästa spår. Minnesspår. Köttgryta i kväll igen. Vin var meningen. Det blir aldrig som det är meningen. Blir högra hörnet i soffan och filt.
Trentemøller – Miss you
Jag kände mig alltid som en tillfällig lösning. Därför blev jag aldrig överraskad. Hade räknat med tårarna, lika ovälkomna som väntade. Ibland är ett vi viktigare än rätt vi, speciellt när det är höst som går mot vinter och när grannarna som flyttat in i lägenheten mitt emot är två och är det så där tydligt att det kan få ett nyblivet singelhjärta att brista. Om det kunde brista.
Så där. En liten lista från mig som från alla andra. 00-talets bästa hittills. Typ. Jag begränsade mig till sådant som fanns i mitt huvud eller min iTunes, orkade liksom inte vara duktigare än så. Ju längre ner i listan man kommer, desto mer ostrukturerad blir den. Det är någonstans strax efter 30 som ordningen fallerar. Orkade inte längre än så, det är ju efter midnatt, gudbevars. Sovdags alltså! Puss puss.
Antony and the Johnsons – Fistful of Love
M. Ward – Poison Cup
Håkan Hellström – Nu kan du få mig så lätt
Thåström – Fanfanfan
Tom Waits – Green Grass
Beck – Everybody’s Gotta Learn Sometimes
Martha Wainwright – Bloody Mother Fucking Asshole
Antony and the Johnsons – Cripple and the Starfish
The Cure – The Only One
Olle Ljungström – Kaffe och en cigarett
Glasvegas – Fuck You, It’s Over
Arab Strap – Stink
Neko Case – Hold On, Hold On
Silver Jews – My Pillow Is The Threshold
Håkan Hellström – Kärlek är ett brev skickat tusen gånger
Broken Social Scene – Lover’s Spit
Detektivbyrån – E18
Malcolm Middleton – Devastation
Merz – Verily
The Knife – Pass This On
CocoRosie – Beautiful Boyz
Bill Callahan – Night
Daft Punk – Something About Us
AIR – Cherry Blossom Girl
M. Ward – Post War
LCD Soundsystem – Someone Great
Jay-Z – 99 Problems
Martha Wainwright – Bleeding All Over You
Nick Cave & The Bad Seeds – Sweetheart Come
Tori Amos – A Sorta Fairytale
The White Stripes – Seven Nation Army
The Flaming Lips – Do You Realize??
The Avalanches – Since I Left You
Feist – Past in Present
Cat Power – Shaking Paper
Elbow – Grounds for Divorce
Amy Winehouse – Back to Black
The Cardigans – You’re the Storm
Arctic Monkeys – I Bet You Look Good on the Dancefloor
The Bear Quartet – Millions
Säkert! – Vi kommer att dö samtidigt
Hot Chip – Boy From School
Hello Saferide – Leaving You Behind
Daft Punk – Digital Love
M.I.A. – Paper Planes
Lily Allen – Littlest Things
Kings Of Convenience – I’d Rather Dance
Indigo – Losing You
Franz Ferdinand – Take Me Out
Missy Elliott – One Minute Man
Richard Ashcroft – A Song for the Lovers
Phoenix – Lisztomania
Röyksopp – What Else is There?
The Postal Service – Such Great Heights
PJ Harvey – This Mess We’re In
Nelly Furtado – Say it Right
Robyn – With Every Heartbeat
Rick Ross – Blow
Fiona Apple – Not About Love
Isobel Campbell & Mark Lanegan – Ramblin’ Man
[ingenting] – De svåraste orden
The Chemical Brothers – Shake Break Bounce
Baxter Dury – Cocaine Man
Björk – All is Full of Love
The Cool Kids – Cool Kids (Klever’s Ride Big rmx)
Death Cab For Cutie – Someday You’ll Be Loved
Bat for Lashes – Daniel
Kaiser Chiefs – Everyday I Love You Less and Less
Band of Horses – No One’s Gonna Love You
The Eels – Woman Driving, Man Sleeping
Anna Ternheim – My Secret
E-40 – Yay Area
Andrew Bird – Skin is, My
Beirut – Postcards From Italy
Lady Saw – I’ve Got Your Man
Kode9 – Nine Samurai
Kanye West – Through the Wire
James Figurine – Stranger
Junior Boys – In the Morning
Depeche Mode – Precious
Gorillaz – El Manana (TTC rmx)
Kelis – Bossy
Gucci Mane – Pills (Proper Villains rmx)
Killers – Bones (Tiga rmx)
The Game – I’m Chillin’
Kid Sister – Damn Girl
Justice – D.A.N.C.E
Friska Viljor – Oh Oh
Dizzee Rascal – Fix Up, Look Sharp
Fujiya & Miyagi – Collarbone
Chromatics – I Want Your Love
Fat Joe – Clap and Revolve
Goldfrapp – Ride a White Horse
Idlewild – You Held the World in Your Arms Tonight
Jag drömde att Christina och jag skrev ett bejublat debattinlägg på SvD Brännpunkt om våldtäkt. Sen att någon band mig och tvingade i mig två abortpiller för att ”rena” mig. Och det är därför man inte ska sova middag när man kommer hem och egentligen borde diska.
Det är skönt ibland, tänkte jag för mig själv i helgen, att liksom ha sin egen stadsdel. Där inga gamla spöken bor. Inga vänner som är ickevänner. Inte ex eller dåliga samveten eller ånger. Det är skönt. Att bara få bo. Inte oroa sig för vad som finns runt hörnet. Veta att det bara är de fina. Jag är trött på att må dåligt över saker som inte är mina att må dåligt över. Vill inte vara hon som axlar andras problem för att undvika livet. Mitt liv. Det jag ångrar vill jag ska vara mitt att ångra. Inte genom någon annan. Mina val.
Jag tog lunchen ner till Strömmen i dag. Satt på en bänk. Ensam i solen. Mot husväggen där var det varmt och skönt och lä. Mitt hörn. Under min himmel. Stilla mitt i stadsbruset. Sen gick jag till Apoteket för att köpa värktabletter. Småflirtade okaraktäristiskt med en annan Apoteksbesökare, men vågade inte annat än le och vika undan med blicken*. Kände mig som störd tablettmissbrukare. Alvedon. Ibumetin. Voltaren T. Vem köper alla tre? Men medicinskåpet var tomt och värk kommer ibland plötsligt.
Neko Case – People Got A Lotta Nerve
* Tumregel: Ju finare jag tycker att någon är, desto snabbare viker jag undan med blicken. Tittar jag inte alls kan jag mycket väl vara kär.
Lite Blonde Redhead, lite Feist och en gnutta spunnet socker. Så är Bat for Lashes senaste, som jag låtit gå varm i podden i dag. Fint! Vet inte än om det håller i längden, men vad gör det? Vårkänslor! Så känns det just nu.
Jag vet inte riktigt vad det är med The Cool Kids som jag gillar så mycket. Typ deras kepsar kanske? Tillsammans med Mickey Factz gör de i alla fall alltid mig glad när de slumpas fram av podden. Eller datorn, som nyss.
Alltså Spotify, det är fina grejer. Önskar bara att jag hade haft lite mer tid att leta runt och göra listor. Jag har alltid gillat listor. Till dess har jag inget emot att få ta del av era. Harkel, host.
Det var kod. För middag och sen lite mer. Precis på slutet slumpade iTunes fram The Shirelles med Will you love me tomorrow. Det blev nästan för ogenomtänkt genomtänkt för att jag skulle fungera. Tur alltså att jag hade annat att fokusera på.
Men jäklar alltså så trevligt det var att ses! Indiskt, Uppdrag granskning, hångel och resten. Konstigt nog känner jag mig något mindre kär än jag gjorde så sent som i morse. Och det är bra, tror jag. Även om det visar sig inte vara sant. Imorgon.
När jag gick ut på torget slog den kalla vinden mot mig. Slog det nya spår podden just valt emot mig. Tog andan ur mig. Det är så lätt att fylla den med minnen. Med mening. Musiken. Den där låten som påminner så mycket om det där andra. Ett ögonblick som fastnat. Blivit till en sylvass skärva av glas att skära rakt igenom med en första ton. In under huden. Att fastna innanför. Aldrig sluta värka. Vid minsta tryck.
Min lägenhet är kal och tom nu. Kartonger överallt. Saker som stirrar. Som väntar. Saker precis som jag. Som är undanpackade och bortglömda. Som väntar på att någon ska se dem. Att någon ska vilja använda dem igen. Det är nog den största skammen. Att erkänna att ensamheten själv vissa kvällar är som en skärva glas. Som en nål. När allt som finns är vita väggar och kartonger. Inget bakom, inget framför. Ett vakuum av hopplöshet. Ett skal som blir tunnare och ingenting inuti när det rämnar.
Det är en konstig känsla att vara så normal om dagen. Att passa in och trivas och tycka att allt är okej. Och sedan vissa kvällar, som i dag, sitta fast mitt i tomheten. Att vänta på den dag jag vill ha mer och samtidigt tycker att jag förtjänar mer. Allt jag vill ha. Inte bara önska. Det är konstigt. Men det känns som att det är på riktigt. När jag slutar att tänka på hur det borde vara. På riktigt.
Hade jag skrivit något innan jag åkte hade kanske någon trott mig. Som det är nu inser jag att det är för mycket begärt. Fast det är sant. Det fanns ingen baktanke. Inte ens en vanlig tanke, rakt framifrån. Jag visste inte ens om han skulle vara i stan, absolut inte om han skulle gå. Det hade ju inte med mig att göra. Vi har inte haft någon kontakt alls sedan november. Eftersom jag inte kan låta bli att tänka på honom i smyg på avstånd kom jag fram till att det var klokast så. Att gå vidare utan att snegla bakåt.
Så jag kom till Göteborg och festival utan mer än en flyktig tanke på förra året och med målet att göra det här till ett helt eget. Det började bra. Boende hos en kompis, hennes pojkvän och ett annat par tycktes det bli en lugn historia, utan mycket gemensamt med fjolårets utsvävningar. Halva den första festivaldagen förflöt mycket riktigt i stillhet. Lite öl och vänner som slöt till, föll ifrån och slöt till igen.
Sen ringde telefonen. Mellan Franz Ferdinand och The National. Han. Bara så där. Vill ni inte komma bort och vara lite sociala? löd hans fråga. Att inte vara förberedd innebär att inte vara förberedd. På ett svar. En reaktion. En känsla. På hur ansiktets sköra fasad ska hålla eller rämna. Vi sitter längst bort till vänster, borta där man köper ölen. Kom hit! fortsatte han. Så vi gick dit. Med en klump i magen förvisso, men gick gjorde vi. Under ett träd kramades och skrattade vi (han avspänt, jag ansträngt). Nästa spelning skulle snart börja och vi hann inte säga mycket.
Jag minns knappt vad vi pratade om, bara att det nämndes något om efterfest och att han var vacker utan att vara vacker, precis som han brukar vara. The National skulle börja spela och vi sa Hej då! och jag började genast tänka när, när, när och hörde inget mer av musiken den dagen. Kunde bara undra vad det här betydde. Och att jag behöver, måste få ligga och att jag inte vill ligga med vem som helst utan just med honom och att jag kanske kanske skulle få ta på honom igen.
Jag gick i en dimma av tankar jag försökte att inte tänka, men inte kunde låta bli. Bara Sigur Rós kunde för en stund nå igenom bruset av hud och armar och läppar och ögon och händer och en annans bultande hjärta mot mitt. Sen blev det faktiskt efterfest, men först när alla andra började gå, vilket gav en stämning en bit över gränsen till avslagen. Mitt hörn av soffan kändes osannolikt stelt och förvirrat. Är det här allt? tänkte jag och smuttade på en allt för stark drink. Sen tyckte han plötsligt att det behövde blandas en ny drink trots att ingen behövde någon drink och att jag skulle hjälpa honom med det.
I köket skar jag så lime och pressade juicen genom mina fingrar i ett glas med is och rom. Han stod bredvid mig och log och jag låtsades alls inte förstå. Jag låtsads som att mitt hjärta inte slog en volt när han rörde vid min axel. La i en isbit till. Rörde om. Sköljde av kniven. Jag låtsades fortfarande kunde andas när han lätt snuddade vid min kind, hals och käke med sin hand. När han med sina fingrar mot min haka drog min mun mot sin. Det var inte självrespekt som fick mig att avbryta innan det gått särskilt mycket längre än så, snarare girig självbevarelsedrift. Jag ville mer. Tänkte inte nöja mig med något hastat i köket medan det satt folk i vardagsrummet och försökte att inte lyssna. Istället gick vi ut på balkongen, där vi slog oss ner på varsin stol, knä mot knä. Den här tävlingen vinner du varje gång, sa jag. Vilken då? undrade han. Den om att se varandra djupt i ögonen utan att slå ner blicken. Och det gjorde han. Antagligen för att mina ögon bara är ögon, medan hans, åtminstone tillfälligt, var bärare av allt mitt hopp och all min längtan.
Resten av helgen är ett töcken av kyssar, händer och blå ögon som bli svarta i mörkret när han viskar hur han saknat och hur han älskar att vara precis där, inuti. Och sedan vara bara vänner, säga Hej då! och Vi ses! utanför en pizzeria. Och sedan tårar och tåg för mig och inte en ytterligare tanke för honom.
Ibland är livet för vackert och fruktansvärt komplicerat och orättvist för att vara värt att leva.
Min lägenhet är kal och tom nu. Kartonger överallt. Saker som stirrar. Som väntar. Saker precis som jag. Som är undanpackade och bortglömda. Som väntar på att någon ska se dem. Att någon ska vilja använda dem igen. Det är nog den största skammen. Att erkänna att ensamheten själv vissa kvällar är som en skärva glas. Som en nål. När allt som finns är vita väggar och kartonger. Inget bakom, inget framför. Ett vakuum av hopplöshet. Ett skal som blir tunnare och ingenting inuti när det rämnar.
