Hade jag skrivit något innan jag åkte hade kanske någon trott mig. Som det är nu inser jag att det är för mycket begärt. Fast det är sant. Det fanns ingen baktanke. Inte ens en vanlig tanke, rakt framifrån. Jag visste inte ens om han skulle vara i stan, absolut inte om han skulle gå. Det hade ju inte med mig att göra. Vi har inte haft någon kontakt alls sedan november. Eftersom jag inte kan låta bli att tänka på honom i smyg på avstånd kom jag fram till att det var klokast så. Att gå vidare utan att snegla bakåt.
Så jag kom till Göteborg och festival utan mer än en flyktig tanke på förra året och med målet att göra det här till ett helt eget. Det började bra. Boende hos en kompis, hennes pojkvän och ett annat par tycktes det bli en lugn historia, utan mycket gemensamt med fjolårets utsvävningar. Halva den första festivaldagen förflöt mycket riktigt i stillhet. Lite öl och vänner som slöt till, föll ifrån och slöt till igen.
Sen ringde telefonen. Mellan Franz Ferdinand och The National. Han. Bara så där. Vill ni inte komma bort och vara lite sociala? löd hans fråga. Att inte vara förberedd innebär att inte vara förberedd. På ett svar. En reaktion. En känsla. På hur ansiktets sköra fasad ska hålla eller rämna. Vi sitter längst bort till vänster, borta där man köper ölen. Kom hit! fortsatte han. Så vi gick dit. Med en klump i magen förvisso, men gick gjorde vi. Under ett träd kramades och skrattade vi (han avspänt, jag ansträngt). Nästa spelning skulle snart börja och vi hann inte säga mycket.
Jag minns knappt vad vi pratade om, bara att det nämndes något om efterfest och att han var vacker utan att vara vacker, precis som han brukar vara. The National skulle börja spela och vi sa Hej då! och jag började genast tänka när, när, när och hörde inget mer av musiken den dagen. Kunde bara undra vad det här betydde. Och att jag behöver, måste få ligga och att jag inte vill ligga med vem som helst utan just med honom och att jag kanske kanske skulle få ta på honom igen.
Jag gick i en dimma av tankar jag försökte att inte tänka, men inte kunde låta bli. Bara Sigur Rós kunde för en stund nå igenom bruset av hud och armar och läppar och ögon och händer och en annans bultande hjärta mot mitt. Sen blev det faktiskt efterfest, men först när alla andra började gå, vilket gav en stämning en bit över gränsen till avslagen. Mitt hörn av soffan kändes osannolikt stelt och förvirrat. Är det här allt? tänkte jag och smuttade på en allt för stark drink. Sen tyckte han plötsligt att det behövde blandas en ny drink trots att ingen behövde någon drink och att jag skulle hjälpa honom med det.
I köket skar jag så lime och pressade juicen genom mina fingrar i ett glas med is och rom. Han stod bredvid mig och log och jag låtsades alls inte förstå. Jag låtsads som att mitt hjärta inte slog en volt när han rörde vid min axel. La i en isbit till. Rörde om. Sköljde av kniven. Jag låtsades fortfarande kunde andas när han lätt snuddade vid min kind, hals och käke med sin hand. När han med sina fingrar mot min haka drog min mun mot sin. Det var inte självrespekt som fick mig att avbryta innan det gått särskilt mycket längre än så, snarare girig självbevarelsedrift. Jag ville mer. Tänkte inte nöja mig med något hastat i köket medan det satt folk i vardagsrummet och försökte att inte lyssna. Istället gick vi ut på balkongen, där vi slog oss ner på varsin stol, knä mot knä. Den här tävlingen vinner du varje gång, sa jag. Vilken då? undrade han. Den om att se varandra djupt i ögonen utan att slå ner blicken. Och det gjorde han. Antagligen för att mina ögon bara är ögon, medan hans, åtminstone tillfälligt, var bärare av allt mitt hopp och all min längtan.
Resten av helgen är ett töcken av kyssar, händer och blå ögon som bli svarta i mörkret när han viskar hur han saknat och hur han älskar att vara precis där, inuti. Och sedan vara bara vänner, säga Hej då! och Vi ses! utanför en pizzeria. Och sedan tårar och tåg för mig och inte en ytterligare tanke för honom.
Ibland är livet för vackert och fruktansvärt komplicerat och orättvist för att vara värt att leva.
