Min nyckel till källaren fungerar inte längre. Jag stod utanför dörren idag med två soppåsar i händerna och fick inte upp dörren. Som en tjuv i natten smög jag in i Chris gamla port här bredvid och snyltade på deras sopnedkast. Nu när hon har flyttat bor det bara sopor där. Men koden är densamma.
Igår började jag skriva en text. En bok, om vi ska vara riktigt optimistiska. Jag kom exakt ett stycke. Fyra rader. 58 ord. Men det är bra. Den bästa romaninledning jag någonsin skrivit. Tyvärr drabbades jag av djup ångest precis där. Kunde plötsligt inte se från ett ord till nästa, utan fastnade i allt som borde komma längre fram. Och jag har ingen aning om vad som borde komma längre fram. Har ingen aning om vart historien vill. Så jag stängde Word och la mig i sängen med Matts bok som jag inte lånat. Kanske kommer ord 59 och 60 när jag har tinat. Eller så blir det den bästa inledning jag skrivit. Punkt.
Men jag tror att saker rör sig i rätt riktning, trots att jag varken kan slänga sopor eller skriva känns det så. Det är liksom något litet liv i mig som rycker. En gnutta energi som får mig att köpa hyllor och sy gardiner. Som får mig att tänka framåt istället för nedåt. Som får mig att känna som att jag är något, även om jag aldrig hittar orden.
