Det är ett tag sedan jag skrev. Här. Det har liksom inte blivit så att de där små texterna jag kladdat ner på diverse lappar och i block har kommit vidare. Så där skräpar de runt. Tankar och känslor som spretar lika mycket som livet spretar.
Han som knullar med rösten ringer. Jag kuttrar ljuvt. Försöker knulla lite tillbaka, men är rätt säker på att jag misslyckas.
Sen tappade jag liksom tråden och har börjat kluddra på en planlösning. Först i 2D och sen 3D. Jag bläddrar bakåt.
Du är mycket feg, jag som ville beundra ditt mod. Är mycket mer konventionell och moraliskt undfallande än jag kunde ana. Tystnaden gjorde mig först arg, för att ilska är så mycket renare och enklare att hantera. Men jag var egentligen inte arg. När jag stannade upp insåg jag att du gjort mig besviken och att känslan av tomhet besvikelsen gav i mig nog måste kallas ledsenhet. Du är mycket feg och jag är ledsen. För jag höll dig fortfarande för högt, och det sista jag ville var att du skulle göra var att falla. Duns!
Mer kludd sen. En sol med svärtade strålar som slår ned åt vänster. Eller kanske är det hårt regn. Hur som helst ser det surt ut. Vänder blad.
Din böjda rygg.
Bräckligheten när du lämnar.
Då älskar jag mest.
Så är det.
Det jag inte vill ha
Är verkligare
Än det jag vill
Viktigare
Har funnits med mig längre
Så är det också.
Tvinna dig fast i min ryggrad. Som ett rep. Smält med mig. Väx i mig med din styrka. Bär min svaghet. Av lust. Och kraften att vara stark åt någon annan.
En önskan svår att släppa. Bläddrar bakåt.
Kastanjens knoppar, läser jag, är fuktiga och stora som knutna nävar. Jag minns att jag satt på en buss när jag skrev det. Att jag försökte formulera liknelsen, men hur jag än försökte lät det bara som jag skrev om snoppar, inte om våren. Så jag gav upp. Ritade en snoppknopp som exploderade över sidan och gick vidare med mitt liv.
På fiskbensparketten ligger kläder vällustligt utslängda. En snitslad bana genom hall till säng, som vore de avskalade mellan dörr och knull. Så är det emellertid inte, bara lämningarna från min vanliga avklädningsrutin. Något av tonåringen finns alltid kvar.
Så ser det ut just nu också. Ibland gör bakåt eller framåt ingen skillnad. Jag lovar inte bättring på bloggfronten, men jag lovar att försöka.
Ps. Pappren är inlämnade till Tingsrätten, så dem kan jag inte längre skylla på. Jag tror det kommer att gå rimligt bra. Vårt arbete har varit gediget.
