Jag sitter med klegg på ögonfransarna med syftet att kunna gå upp på morgonen utan att se ut som en levande död. Det svider när lite av klegget letar sig in i ögonvrån. Tänker att väteperoxid aldrig kan vara bra för hornhinnor. Biter ihop. Mörka fransar kan vara värt milda frätskador.
Golden Silvers – Magic Touch
Min kropp är rastlös just nu. Den är ovan vid mörker. Nyvan vid ensamhet. Ligger stilla till höger i sängen för att inte störa. Att vänja till går så mycket snabbare än att vänja av. Vänja om. Stänga av.
Jag har inte lärt mig natten än. Blinkande ljus, pulserande bas, ögon att drunkna i. Det känns främmande att ge sig hän på ett dansgolv, så jag gör det inte. Jag ler och kramar mina vänner istället. Kommer på tusen orsaker till varför inte han, eller han och absolut aldrig han. Är lite rädd, tror jag. Att misslyckas. Att jag inte är värd mer. (Har jag inte kommit längre?)
Om ett par veckor fyller jag 30. Det fruktar jag inte.
Jag kände en sådan oerhörd dödsrädsla i kväll. Plötsligt bara. Blev helt kall och fick tårar i ögonen och fylldes av myllrande ångest. Rädsla för döden alltså, inte dödsprocessen. Insåg så påtagligt att jag vill inte lämna den här världen. Står inte ut med tanken att allt kommer att fortsätta och att jag inte får vara med. Oavsett vad jag gör och vad som händer kommer den dag komma då världen fortsätter utan att jag gör det. Och jag kommer aldrig att veta vad som händer sen. Som om den bästa bok man läst slutar mitt i. Eller när favoritserien avslutas med en cliffhanger. Sådan är döden. Det tycker jag suger.
Rädd, förresten. Det fattade jag först i natt att jag är inför att gå och lägga mig. Inte för själva sovandet. Utan för ickesovandet. Så jag skjuter, skjuter, skjuter på det. Tittar på tv (bara se klart på det här). Lägger patiens (bara lägga tills den går ut). Väntar in den där känslan. När det känns rätt. Utan att egentligen veta vad rätt är. Egentligen sätt på sätt att undvika. För att jag är rädd. Att inte somna.
Och så förhåller jag mig till livet. Rädd för allt det som inte händer. Som jag inte kan. Som jag inte tror att jag är värd. Så jag undviker, undviker, undviker. En kortsiktig känsla av lättnad blir ett långsiktigt misslyckande. För att jag är rädd. Det är bra att veta.
Vardag. Kan vara det bästa i ett förhållande. När allt är bra. Att läsa tidningen vid frukostbordet. Vänta på att äggen ska koka färdigt. Borsta håret och möta blick i spegeln. Le.
Och när det inte är bra, det värsta. Trycksvärta på fingrarna. Äggula som är för lös. Eller hård. Tovor. Blick i spegeln som viker undan.
När man lever sin vardag ensam kan det vara svårt att förställa sig något annat än det där första, fina. Vardag som är vackrare för att den är delad. I mitt huvud är det alltid så. Men det är inte alltid så, det vet ju också jag. Och det skrämmer mig (det finns så mycket att vara rädd för). För om jag lyckas hitta det där första. Vad gör jag om det övergår i det där andra? Flyr igen? Rusar tillbaka till ruta ett?
Ibland är det lättare att vara där från början. Ensam. Så behöver man inte bli så jävla besviken av att hamna där igen.
Det borde ha varit en otroligt dålig idé. Att träffa någon man tyckt om lite för mycket. Velat ha lite för länge. Varit utan nästan jämt. Så visade sig dock inte vara fallet. Det var lite som att sticka in en desinficerad nål i en blåsa. Gör man det bara ur rätt vinkel skrynklas blåsan ihop sig som hade den aldrig funnits. Ett litet plåster på så är det snart bara lite torrt skinn som återstår och mjuk rosa hud där inunder. Har man otur kanske man behöver tömma mer än en gång, men sen är det över. Spänningen och värken är borta.
Nu önskar jag bara att jag lyckas resa mig ur askan som den beryktade Fenix. Inte fastnar i något som inte längre finns bara för att det är enklare än att sträva framåt, gå vidare. Inte fästa blicken i marken för att horisonten verkar så skrämmande långt borta. Inte stanna hemma av rädsla för vad som kan finnas där ute. Eller värre, det som inte finns.
Nog om det. Jag har gått vidare. Det känns i alla fall så.
Jag vill titta på dig när du sover,
Men jag vågar inte,
Om du skulle vakna,
Om du skulle förstå,
Så jag tittar upp i taket,
Och hoppas att det inte är sista gången,
Du sover bredvid mig.
