Nej, jag känner inte för att suga lite

Det var trevligt att vakna tillsammans med någon igen. Ännu trevligare att sparka ut honom när jag ville vara ifred.

Man lär sig något av alla relationer. Av min senaste har jag lärt mig att säga nej. Inte för att jag var tvungen att säga nej, utan för att jag förstått att jag förtjänar att få bestämma själv. Det tycker jag är ett bra betyg för något som gick över så fort.

Kan man knulla ut kärleken ur kroppen?

Kan man knulla ut kärleken ur kroppen? Gnugga bort stämpeln han lämnat på ens själ genom att vara med någon annan? Att jag gick ut efter festen i lördags var av det explicita skälet att dra hem någon att ligga med. Jag betalade inträdet, köpte en öl och ställde mig och väntade på någon att gå hem med. Det tog väl någon halvtimme innan jag hämtade ut jackan igen. Den biten var enkel, men jag är fortfarande inte säker på att min plan funkade.

Att jag inte längre är kär har jag skrivit förut. Jag tror fortfarande att det är sant. Det betyder emellertid inte att jag känner mig som något annat än hans. Det gör jag inte. Det är som att jag måste ersätta minnet av hans doft och känslan av hans hud under min med något annat. Någon annan.

Min kropp är fortfarande programmerad att längta efter honom. Att återuppleva det han gav. Det finns ett glapp mellan min tanke och min kropp. Jag kan fortfarande vakna med ett leende för att jag tror att han ligger bredvid. Under natten har ett bleknat minne töjts till en dröm verkligare än någon verklighet. Det är vad jag inte kommer bort ifrån. Vad jag hade önskat kunna radera ut.

Men nu när jag blundar är det fortfarande hans läppar jag snuddar vid med minnet, inga andra. Jag vill att det ska ta slut när det är slut. Jag vill ha bort honom ur mina porer. Men jag vet inte om jag kan jaga i natten längre och fortfarande känna mig som jag. Om det är den jag fortfarande är, eller om jag blivit någon annan på vägen. Inte hans, men heller inte min egen. Något annat i väntan på någon annan. Att knulla in kärleken i kroppen med.

Hur är läget?

Jag känner mig plötsligt mycket begränsad av samhällets konventioner när jag ska besvara de obligatoriska efter-helg-frågorna ”Hur är läget?” och ”Haft en bra helg?”. Svaret som spritter runt i munnen är ”Jag har fan sjukt ont i röven sen mitt ragg attacksexade mig i lördags.”. Men så kan man ju inte svara, så det blir ett ”Jorå, själv?” istället. Otroligt otillfredställande.

Sånt som hänt

Jag sökte ett jobb. Intervjun gick nästan lite för bra. De var så där entusiastiska att man undrar vad de har att dölja. Om man missuppfattat något. Inte borde vara intresserad. Men jag var intresserad. Sen ringde de och sa att de inte ville ha mig. Bara så där. Jag tycker inte om avslag. Inte för att de får mig att känna mig dålig, utan för att jag blir arg och sedan tycker illa om mig själv för att jag blir arg istället för att känna mig dålig, som en normal människa. Så var det i alla fall. Antagligen är det bättre så. Fast lönen hade varit kul.

I lördags var jag på fest. Jag skakade en hand som hörde till ett par ljusbruna ögon som jag tänkte kanske kunde vara något. Sen blev han full utan att jag blev särskilt full och allt jag kunde tänka på när han satt och var charmig var hur jävla ocharmigt det är med fulla människor som raggar. Hans ögonlock blev tunga och han började spotta lite när han pratade. Fattade inte mina skämt, utan såg bara förvirrad ut. Och jag kan inte ligga med någon som inte ens kan låtsas att jag är kul. Så jag åkte hem. Nöjd med att fortsätta oliggandet. Det är min nya grej. Igen.

I övrigt är jag lite mindre bitter och nedstämd än jag varit på sista tiden. Mindre mörk. Det märks säkert.