Jag tycker att det känns konstigt att det inte känns mer. Att jag klart det här så bra. Att jag inte varit ledsnare. Jag känner mig dum därför, som om det hjälper. Jag ser på pannor i djupa veck att jag borde vara ledsnare. Kanske bryta ihop lite?
Men jag bryter inte ihop. Jag gör vardag, gör helg, som om ingenting hänt. Som att jag väntade, det var väntat. Jag kände det inte då, att jag var förberedd, men nu är det så tydligt.
Tårar i regnet, då var det på riktigt. Sen slutade jag tro, om än inte försöka. Jag sörjde klart där, tror jag. Stängde in tilliten i en låda. Så nu har jag den kvar. Jag har inte förlorat något, eftersom jag aldrig hade något att ge. Ibland kan det vara bättre så.
Regnet vräker ner. Vid övergångsstället på väg från tunnelbanan fick jag vada. Jag hade inte lust att samsas med regnrädda stockholmare i en port eller under en markis, så jag tog av mig glasögonen och gick. Utan glasögon var allt grått och suddigt i kanterna, så som allt är grått och suddigt i kanterna. Jag gick sakta. Lät det blöta göra sitt bästa med mig. Dränka mig långsamt och göra mina ben till is och håret till kalla stripor. Det kan mig kvitta. Så länge det gör att det inte finns några tårar. Och inga tankar på något annat än regn.
När jag klev ner i tunnelbanan sken solen. När jag kom upp på andra sidan möttes jag av ett mjukt sommarregn, så där när asfalten fräser och lämnar ifrån sig en doft av sol och metall. Upp på jobbet, på med fläkten och så en kopp kaffe och en smörgås. Istället för att slå mig till ro var det dock till att börja släcka bränder. Jag är tydligen högst olämpligt dubbelbokad. Inte läge. Inte alls. Och bara mitt fel är det också. Jag som brukar ha koll på min kalender, men inte den här gången. Jag är inte nöjd.
Tillsammans med de mörka tankarna drog ett åskväder in. Nu knallar och bullrar det utanför fönstret och himlen är hotfullt grå. Det är så lätt att ryckas med av bara farten då. Mitt fönster är vått och kaffet är slut. Efter solsken kommer regn.
Det är en prövning. Jag har bara svårt att förstå varför. För vad. Att gå upp varje morgon. Leva en dag som den förra. Enda skillnaden i nyanser. Sedan kväll och natt och så morgon igen. Och igen, igen, igen.
För varje dag som går känner jag mig mindre som en människa. Kan snart inte känna mig mindre som en människa. Bara något som vaknar, somnar och vaknar igen. Slutat vara någon. Får för mig att det som gör en människa är hennes plats i mänskligheten. I ensamheten upphör hon att existera. Som bordet när man sluter ögonen. Att jag inte finns utan en blick. Att någon måste se mig för att jag ska vara. Och att jag inte syns för att jag inte är.
Jag sitter i mitt öppna fönster för att försäkra mig om att världen finns kvar där utanför. Det gör den. Det regnar. Droppar som faller ensamma till marken. Deras liv som mitt, tills de fallit färdigt. Jag är redo att falla, men inte att landa. Undrar om de är det. Om de har ont när de slår i marken, eller om de finner ro i att inte längre finnas alls.
Jag vet inte vad jag väntat mig, bara att det inte var det här. Att gå upp varje morgon. Att vakna. Att leva. Utan att finnas till.
Det spöregnar. Det är december och mot fönstren slår tunga droppar i siluett mot en mörkblå himmel, eller för en stund sedan mot min hjässa, när jag som vanligt sneddade över Plattan på väg till jobbet. Saker och ting är lite upp och ner i mitt liv just nu. Mest upp faktiskt. Förutom lite drama med en eller annan person i mitt liv. För att vara brud är jag ovanligt dålig på att förstå mig på brudar. Troligtvis eftersom brudar är lika individuellt unikt kantiga som snöflingor. Och män, för den delen. Men svåra att förstå sig på är de, och i vissa fall har jag helt enkelt tröttnat på att försöka. Det måste finnas någon gräns för hur irrationellt och omoget vuxna människor får bete sig. Efter ett tag orkar jag inte ta hänsyn till omständigheter längre. Jag skiter i omständigheterna. Jag bryr mig bara om det personliga ansvaret och min egen mentala hälsa.
Så. På vissa områden är det draaaama. Och ja, med minst fyra a. På andra är det ganska fabulöst och underbart. Min lägenhet börjar nästan bli ett hem och jag trivs. Mycket. Det finns så mycket fint och så många fina bara en liten bit bort. Jag känner mig förankrad på ett sätt jag inte gjort på mycket länge. Inte så att allt plötsligt är bra eller att jag kan sova hela natten varje natt. Men jag känner mig i alla fall hemma. Som att jag passar in. Att det finns en plats här för bara mig. Inte vid sidan om eller utanför, utan precis där jag vill vara. Jag tycker om den känslan.
För övrigt kan anordnandet av en julfest på jobbet vara en strid av i det närmaste episka mått. Tyck synd om, tack.
I dag hade jag först en helt okej dag, även om regnet gått ifrån halvmysigt till tärande. Jag läste ut Theodor Kallifatides Kärleken, tittade på film och bakade bröd. Mådde på det hela taget ganska bra. Sen plötsligt drabbades jag av en hastigt påkommen avgrundsdjup svärta. Bara så där. Gjorde en ny lista. Om fördelarna och nackdelarna med att leva, den här gången, vilket är för sjukt för att jag ens vill gå in på det. Jag låg mitt i sängen och grät stilla. Sen, lika plötsligt, gick det över. Klev jag upp, gick på toa och mådde som vanligt.
