Jag känner mig väldigt ensam. Där jag alltid slutar. Otrygg i mitt eget skinn. Obekväm. Förvissad om att något är fel på mig. Som ett barn i min övertygelse. Det måste vara jag, det måste vara jag, det måste vara jag. Mitt fel. Något jag gjort. Något jag är. Något jag borde göra bättre. Något i mig som gör det. Jag vill inte vara ensam. Kan inte vara något annat än ensam.
Vet att han aldrig skulle lämnat oss om jag varit bättre.
Det spelar ingen roll att det är irrationellt. Jag vet ändå att det är sant. Och jag kan aldrig säga det till någon för att det är så jävla dumt. Jag vet ju att det är så jävla dumt. Jag vill bara bryta ihop någon gång. Vill inte låtsas mer.
Det finns ingen mening med något när det ändå alltid känns så här inuti. Först när jag blir lämnad kan jag slappna av igen. Behöver inte förklara när ingen undrar. Kan drunkna i ensamheten. Kan andas i tystnaden.
Det var trevligt att vakna tillsammans med någon igen. Ännu trevligare att sparka ut honom när jag ville vara ifred.
Man lär sig något av alla relationer. Av min senaste har jag lärt mig att säga nej. Inte för att jag var tvungen att säga nej, utan för att jag förstått att jag förtjänar att få bestämma själv. Det tycker jag är ett bra betyg för något som gick över så fort.
Jag tycker att det känns konstigt att det inte känns mer. Att jag klart det här så bra. Att jag inte varit ledsnare. Jag känner mig dum därför, som om det hjälper. Jag ser på pannor i djupa veck att jag borde vara ledsnare. Kanske bryta ihop lite?
Men jag bryter inte ihop. Jag gör vardag, gör helg, som om ingenting hänt. Som att jag väntade, det var väntat. Jag kände det inte då, att jag var förberedd, men nu är det så tydligt.
Tårar i regnet, då var det på riktigt. Sen slutade jag tro, om än inte försöka. Jag sörjde klart där, tror jag. Stängde in tilliten i en låda. Så nu har jag den kvar. Jag har inte förlorat något, eftersom jag aldrig hade något att ge. Ibland kan det vara bättre så.
Jag är någon att projicera längtan på, är van att ha det så. Jag blir den du vill att jag ska vara, en kärlekskameleont. Att vara någon annan är allt som finns kvar, när man själv inte har något själv att dela med sig av. Så ta det du önskar, säg vad du behöver och jag ska ge och ge. Bara du inte vill ha mig, ska jag dela det.
Nästa spår. Minnesspår. Köttgryta i kväll igen. Vin var meningen. Det blir aldrig som det är meningen. Blir högra hörnet i soffan och filt.
Trentemøller – Miss you
Jag kände mig alltid som en tillfällig lösning. Därför blev jag aldrig överraskad. Hade räknat med tårarna, lika ovälkomna som väntade. Ibland är ett vi viktigare än rätt vi, speciellt när det är höst som går mot vinter och när grannarna som flyttat in i lägenheten mitt emot är två och är det så där tydligt att det kan få ett nyblivet singelhjärta att brista. Om det kunde brista.
Ibland ligger att tro och att hoppas så förtvivlat långt ifrån varandra. Jag är ensam igen. Har egentligen varit hela veckan, även om det inte blev officiellt förrän i dag. Om det blir så, sa jag till Chris i går, är det ändå skönt att det är han som gör slut med mig. För när man säger att ens pojkvän gjort slut tycker folk så jävla synd om en att de slutar fråga.
Jag är van vid att vara ensam. Andra är vana vid att jag är ensam. Säger att jag är för kräsen, för svår. Allt sådant slipper man, när man blivit lämnad. Jag vet redan att det fel på mig, men felet är i alla fall inte att jag inte vill eller försöker. Det är bättre så. Även om jag är osäker på att det räcker.
Jag mår dåligt av att veta att varannan tår som faller gör det för att det är höst. För att jag fyller 30 om mindre än två månader. För att jag trodde att, kanske kanske, det här var min chans. Att det inte var så. Att jag hade fel och att det inte spelar någon roll hur mycket jag försöker, hur mycket jag töjer mig. Nycklarna hänger ändå där på sin krok i hallen och den enda tandborsten i muggen är min.
Jag vill inte ha en till sådan vinter. Vet inte om jag klarar en till sådan vinter. Är rädd att går sönder, precis som muggen som aldrig blev lagad. Inser sen att jag varit det från början och att det här inte gör någon skillnad. Jag nöter ruta ett. Hade gärna fortsatt att låtsas på ruta två, hur dålig det än gör mig.
När försvann magin? När blev vi gamla och trötta? Tjocka? Slutade försöka och nöjde oss? Slutade röka. Upp på morgonen, hem på kvällen och alltid ute lagom sent. Med för glada och unga ansikten åt alla håll. Ingen fråga om överlevnad att ha koll. Gemenskap nu i utanförskapet från utanförskapet. Randigt blev rutigt sen blev något annat som vi inte förstår. En halv takt för sent och sova på natten. Evigt unga i går.
Jag förstår inte.
Jag kan inte förstå.
Såg det inte komma.
Vet inte vad jag ska göra.
Kunde inte tro det när jag la mig.
Kunde inte tro det när jag vaknade.
Mitt hjärta ligger i halsen och bultar.
Får mig nästan att kräkas.
Orkar inte.
Går sönder.
Inte så bra dag det här, nej nej. Började med någon sorts gräl, eller argumentation kanske, som ledde till att jag oförhappandes började grina som en bäbis. Gillar inte att gråta. Blir alltid överraskad när jag gör det.
Som någon sorts grädde på misärmoset låg nu precis ett långt meddelande från min f.d. bästa vän i Facebookinkorgen. Tror att det är någon sorts ursäkt iklädd jävligt urtvättade kläder. ”Gled ifrån varandra.” bla bla ”Inte min mening men sådant som händer.” bla bla. Och det hade väl varit fint. Om det var vad som hände. Det var det inte.
Hade hon åtminstone varit ärlig och modig nog att erkänna att hon med vilje faktiskt valde att gå ifrån vår vänskap. Det är okej. Man får göra det. Vänskap är ingen plikt, det är en förmån. Hon ville inte och jag blev ledsen. Har mått dåligt. Har kommit över, för fan. Kom inte nu och låtsas som att det var något ömsesidigt bara för att det känns lättare. Det var det inte.
Nåväl. Nog om det. Jag orkar inte riktigt ta tag i ett svar just nu. Vet inte vad jag ska säga. Har vant mig vid att vara tyst. Lämna bakom. Ibland är det så skönt att låtsas som att inget betyder något. Önskar lite att det var sant.
Dagen började med att jag vaknade och gick upp. Det kan kanske tyckas vara en obetydlig händelse, men i min snoozskadade morgonrutin är det ett stort framsteg att odramatiskt vakna och stiga upp. Att jag därefter både lyckades gå ut med soporna och boka en tvättid är så revolutionerade att orden sviker mig. Någon promenad till jobbet blev det dock inte. Note to self: det är sjukt kallt ute när man bara har strumpbyxor. För att uppväga lite för utebliven morgonpromenad bestämde jag mig för att sälla mig till de kontorslämlar som väljer att trängas i trapphuset istället för hissen. Sagt och gjort. Förutom att jag nära nog dödsstörtade efter en vansklig snubbling gick det utmärkt bra. Med tanke på våra hissars fastningsfrekvens är det egentligen vansinne att välja något annat än fotkraft. Inlåst på två kvadratmeter redan innan frukostkaffet är ett scenario tillräckligt skrämmande för att passa i en uppfostrande tysk barnsaga.
Väl på jobbet kunde jag konstatera att julstjärnan jag haft stående på skrivbordet förtvinat och skrumpnat på samma sätt som min ledighet. I och med detta är julen effektivt borta. Sakna den så särskilt kan jag inte påstå att jag kommer att göra. Ledigheten däremot, den saknar jag redan. Och det förtvivlat.
